Sorg över min förlossning

Det ä nog få förlossningar som blir som planerat. 

Med vårt första barn tyckte jag att jag förberett mig väl. Det var bara det att jag inte alls läst på om störtfödslar. Självklart så gick jag igenom en störtfödsel (och även andra gången). Jag hängde inte med, barnmorskorna hängde inte med. Jag fick ingen smärtlindring, jag hängde inte med mentalt och hade ingen kontroll alls över läget eller vad jag höll på med. Jag var på förlossningen när jag fick krystvärkar men inte i ett förlossningsrum. Barnmorskan trodde inte på mig först utan var på väg ut ur rummet men vände i dörren och bestämde sig för att undersöka mig trots allt. Sen fick hon lite panik för jag skulle precis föda och behövde ett förlossningsrum. Hela förlossningen är ett töcken. Jag upplevde det som traumatiskt. 

Det kan vara traumatiskt och okontrollerbart oavsett hur man blir förlöst. 

Andra gången var jag förberedd och den blev ganska lik (hade ingen kontroll men det var jag förberedd på så den förlossningen upplevde jag inte som traumatisk). 

Känner igen mig, du är inte ensam! Har två barn som kom efter mycket dåliga förlossningsupplevelser som slutade i akut kejsarsnitt. Båda barnen kom dock ut i tid helt friska tack och lov. Första barnet är fött utomlands men när jag fick andra barnet dvs här i Sverige så blev jag erbjuden kurator som arbetar på förlossningen och det kan jag verkligen rekommendera! Ring förlossningen du födde på och fråga om de har en kurator som jobbar där och be att få bli kopplad för att boka tid, eller så kan du be barnmorskan du gick till som gravid att skicka en remiss till förlossningens kurator åt dig. Deras kuratorer är tränade att bearbeta sådana här händelser och jag tyckte att det hjälpte mig väldigt mycket för att kunna gå vidare. Kram

Prata med bvc om hur mår och kring anknytningen till barnet. 
Håller med ovanstående om att få samtal kring förlossningen. Gissar på att det är dit man vänder sig, testa via bvc annars. Jag skulle fått sådana samtal men det tappades bort (mycket som tappades bort av bb där...) och blev desto jobbigare att ta tag i när jag sen väntade andra barnet.

Min första graviditet slutade med ett akut snitt i v.25 pga för tidig förlossnin. Han dog 10 dagar senare. 

Min andra graviditet var orolig och ångestladdad, fick sy ihop Livmodertappen i v.15 för att inte föda för tidigt. Hon dog i min mage i v.25 pga en infektion.
Jag höll på att dö efter det pga rester av moderkaka inlivmoder, låg på sjukhus i 5 dygn med 3 olika antibiotika intravenöst.

Tredje graviditeten slutade i ett ma i v.9.

Fjärde graviditeten var jag sängliggandes pga risk för att föda för tidigt och dom sydde ihop min livmodertapp, Åt antibiotika hela graviditeten pga infektionen, blodförtunnande sprutor.
Trotts alla åtgärder så kom hon via snitt i v.34+1 och mådde bra och var frisk och kry. Däremot fick jag akutopereras pga blödning i bilen och jag var nära att dö, det var kritiskt i 2 dygn. Låg på iva i 4 dygn.

Är gravid i v.27 och det är samma procedur som senaste.

Jag vet inte vad för råd eller tips jag kan ge mer än att du kan be om samtalsstöd hos psykolog via mödravården. Prata även mycket med vänner och familj. Få ur dig allt för att sedan kunna acceptera vad som hände.

Vi alla har vår perfekta bild av hur saker och ting kan gå och det är svårt att förlora den kontroll och dröm man har, men inget blir lättare av att inte försöka släppa, bearbeta och gå vidare. Nu låter det väldigt hårt och engelskt men det är
det självklart inte. Jag bearbetar fortfarande mina barns död och mitt egna trauma där jag nästan miste livet två ggr. Men man måste försöka.

Givetvis Får du vara ledsen och besviken men du går även miste om så mycket fint under tiden.

jag kunde inte heller amma pga för tidig födsel och att jag var så sjuk och det var svårt att acceptera, men jag fick hem en levande bebis. 

Mödravprden har jättebra psykologer, dom är helt fantastiska 

Jag har inte varit med om samma upplevelse som dig. Men jag förstår till viss del dina känslor. Fick min lilla son för 4 veckor sedan och innan han kom var kejsarsnitt något jag pratade mycket om med min barnmorska på MVC. Jag ville som du uppleva en förlossning och föda ut mitt barn och var rädd för att det skulle sluta med kejsarsnitt. För mig gick det som jag ville och min förlossning tog lång tid men gick bra. Jag tycker du har rätt till dina känslor och det är befogat att känna sorg över att din upplevelse inte blev som du tänkt dig. Tycker att du som andra skriver bör ta kontakt med en psykolog och prata om det du varit med om. De kan hjälpa dig att bearbeta det du varit med om och få nya tankemönster. Kanske kan du tillslut acceptera det du varit med om och se det som något positivt, att det var just så din dotter skulle komma ut. 

Förstår även din sorg över amningen. Det är verkligen inte lätt och jag tror tyvärr många tar det förgivet att det bara skall funka. Det viktigaste är att din dotter mår bra och får i sig den näring hon behöver. Om amningen inte funkar är det bättre att övergå till ersättning. Tror många mammor lägger för stor stress och press på sig själva över amningen. 

När det gäller anknytningen tror jag alla nyblivna föräldrar ifrågasätter om man gör tillräckligt. Jag har haft stunder då jag suttit med min son i min famn och bara tittat och älskat honom över allt annat i hela världen. Men har även haft honom i famnen och undrat om jag gjort rätt beslut att skaffa barn, om jag ens vill ha honom överhuvudtaget. Det låter hemskt men jag tror det är helt naturligt att slås av alla möjliga tankar när man precis fått barn. Hela livet förändras. Om du känner dig orolig och om du är avståndstagande gentemot din dotter, tycker jag du skall prata med BVC. De är vana och vet vad de pratar om, du är långt ifrån ensam. Det viktiga är först och främst att du mår bra. Det är lättare att vara en bra mamma om du mår bra. Du kan inte forcera fram känslor genom tvång. Börja med dig själv så faller det andra på plats naturligt. 

Vill skicka en styrkekram och hoppas att du skall känna att allt är bättre snart. 

Åh jag känner med dig. Hade det liknande med en av mina. Förlossningsskadad och knäckt. Sittandes med en liten. Dåligt samvete över att ångra hela graviditeten och ångra bebis. Den känslan var så hemsk! Mörkt i sinnet. Du är inte ensam om att känna att förlossningen blev ett trauma eller känna dig dålig för amningen. Det finns en väg ut. Men du behöver hjälp och stöttning. 

Jag kan bara ge dig följande tips.

1. berätta för din partner att du mår så dåligt över det som hänt att  du inte kan uppskatta livet nu. Det kan vara förlossningsdepression men även sorgen och traumat i sig. Säg att du vill ha din Partners stöttning i det här. Det stödet kan ju vara att ringa BVC och boka en akut tid för er alla att prata om det här. Det kan vara att du sjukskriver dig en vecka och partner tar föräldraledigt så att ni är två. Det kan vara att partner utifrån dina behov organiserar och styr upp släkt och vänner för vad du behöver osv. 

2. Prata med BVC-sköterskan och berätta hur det känns.  Hon kan sätta dig i kontakt med kurator samt annat
stöd. 

3. be om aurora-barnmorska eller vad de heter. De som finns (brukar) på alla sjukhus typ och brukar gå igenom förlossningsjournalen med en och möter upp en i vad som hände Och det man känner. Det är en del av att kunna avsluta som jag tyckte var värdefull. 

Om detta redan är skrivet eller du redan gjort allt så ber jag om ursäkt för jag läste inte hela tråden. 

lycka till. Det finns en väg ut. Kärleken till ditt barn eller hur fantastis mamma du är och kommer bli hänger inte på förlossningen eller amningen. Ta hand om dig!

Känner igen mig så väl. 
Vi visste att det inte skulle bli någon "normal" förlossning då vårt barn var sjukt och skulle behöva noga övervakning och vård direkt. 
Men komplikationer uppstod både under och efter förlossningen för mig (barnet hade de koll på) och på grund av det var jag i för dåligt skick att träffa mitt barn som vårdades på annan enhet på flera dagar. 

Kämpade i månader med amningen som inte heller kom igång.
Känner också en enorm sorg att inte ha fått de där första timmarna eller dagarna med mitt barn på mitt bröst, att inte få njuta i någon bebisbubbla eller få förmånen att amma. Det är med största sannolikhet mitt enda barn så kommer heller aldrig att få uppleva det. 
Har varit bitter och avundsjuk på andra som fått det.

Men vill ändå skicka med att ge det tid. Det kommer att kännas lättare och du kommer att lära dig leva med det. Det kommer fler och fler tillfällen i ditt barns liv som du uppskattar så att den enorma kärleken och lyckan över ditt barn överglänser sorgen.