Anonym (Egoist)

Mon 7 Mar 2022 20:16

305 svar

Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

Jag försöker och försöker att acceptera att min sambo har två barn som han älskar och prioriterar i alla lägen. Jag har själv utflugna barn som jag älskar, men jag har lärt mina att bli självständiga och klara sig själva. Mitt iiv numera är inte fokuserat på mina barn, som klarar sig själva. Jag tycker att tvåsamheten med en man just nu är det viktigaste eftersom jag vill åldras med någon.

Min sambo har 2 barn i övre tonåren, vara den äldre redan tar studenten. Precis hela hans liv handlar bara om dessa barn. Han sparar enorma summor pengar till dem varje månad, hela barnbidraget sparas till dem, huset skall gå till dem och det köps än det ena och et andra. Där finns liksom ingen botten.

Jag känner att när de är så pass stora så borde inte hela livet handla om bara dem! Han vill gärna resa med barnen utan mig, eftersom de inte gillar mig. Han går på fotboll flera gånger i veckan med dem och hittar på en massa saker. Jag känner att jag inte är prioriterad på samma sätt. Jag längtar hela tiden tills de blir vuxna och flyttar hemifrån, men de planerar att bo hemma tills de är 22-23 år gamla. Jag vet inte hur jag ska stå ut!?

Våra bråk handlar bara om vår olika syn på barn och barnuppfostran. Han tycker att barnen skall man hjälpa livet ut, sen kommer barnbarnen etc. Han vill att barnen skall komma, helst dagligen och att de hörs varje dag. Jag vill att när de är hos mamman så skall de vara där.

Jag behöver tid med min man, men han tycker att vi har tid även om de kommer hela tiden, och om han reser med dem och går på olika saker med dem. Jag känner mig avundsjuk och utanför, och det känns som att det aldrig kommer att ta slut.

Är jag egoist och omogen som tänker som jag gör? Är jag annorlunda och konstig, eller finns där fler därute som känner lite avundsjuka mot bonusbarnen och deras kontakt med pappan?

Jag önskar jag kunde tänka annorlunda och känna glädje av att se min partner lycklig då han är med sina barn, men jag kan inte!! Jag vill komma i första hand.

Anonym (Egoist) Trådstartaren

Fri 18 Mar 2022 10:49

#181

sextiotalist skrev 2022-03-18 10:34:06 följande:

Varför måste det vara svart och vitt, det finns massor av män och kvinnor, som kan ha en ny relation och ha barn.
Men ts (ex) särbo kan tydligen inte det

En normal förälder i min värld kan dela upp sin tid, känslor, prioriteringar mellan barn och partner på ett sunt och förnuftigt sätt som inte slår på någon av parterna. Detta lyckas dessvärre inte alla med, och då kanske man inte ska ha någon partner så länge barnen bor hemma.

Anonym (Tid.)

Fri 18 Mar 2022 10:59

#182

Anonym (Egoist) skrev 2022-03-18 10:49:34 följande:

En normal förälder i min värld kan dela upp sin tid, känslor, prioriteringar mellan barn och partner på ett sunt och förnuftigt sätt som inte slår på någon av parterna. Detta lyckas dessvärre inte alla med, och då kanske man inte ska ha någon partner så länge barnen bor hemma.

En fråga som dyker upp är hur hade ni det i börja? innan ni valde att flytta ihop?
Var det samma då.

sextiotalist

Fri 18 Mar 2022 11:14

#183

Anonym (Tid.) skrev 2022-03-18 10:59:32 följande:

En fråga som dyker upp är hur hade ni det i börja? innan ni valde att flytta ihop?
Var det samma då.

Ja, vi hittade tidigt en balans. T.ex så kunde jag vara med dom ibland delar av helgen, ibland hela helgen, ibland inte alls.
Första tiden så var ju inte ens barnen inblandade, de tog nästan ett halvår innan vi träffades. Men vi klickade väldigt snabbt, så det fungerade bra från början. De tyckte det var jättekul när vi flyttade ihop och även när de fick deras syskon.

sextiotalist

Fri 18 Mar 2022 11:15

#184

Anonym (Tid.) skrev 2022-03-18 10:59:32 följande:

En fråga som dyker upp är hur hade ni det i börja? innan ni valde att flytta ihop?
Var det samma då.

Nu såg att det inte var mig du citerade, svarade lite för snabbt, ber om ursäkt

Anonym (det)

Fri 18 Mar 2022 11:18

#185

Anonym (Egoist) skrev 2022-03-18 09:56:42 följande:

Han kanske har tappat känslorna ja, men han håller sig fast minst lika mycket och vill inte att det skall vara slut. Han vill däremot att jag ska ändra på mig och tycka om hans barn. Eller varför lämna han då inte bara om han nu inte har känslor? När han kastar ut mig så vill han ju alltid ha tillbaka mig och ångrar sig. Han säger att det är för att han vill att jag ska må dåligt och inse att jag gör fel!

Fast jag håller med om att känslorna har svalnat efter alla bråk och problematik med barnen och alla slut och ihop genom åren. Bådas känslor har svalnat, men vi är rädda för att vara ensamma. Han har nog kommit längre än jag kanske och vill nästan att jag ska avsluta så han får lugn. Men så fort han känner att jag går vidare så får han panik och kontaktar mig. Så nej, det är inte bara jag.

Du kan bara ta ansvar för dig själv och hur du agerar. Väx upp nu och gör något åt din situation. För visst är du en vuxen kvinna? Ni är alltså tillsammans för att ni båda är rädda för att vara ensamma. Ta hand om de känslorna istället. Alla dina inlägg osar ett beroende och en djup omognad hos dig. DU vill vara mannens lilla gullegull och bebis, och blir svartsjuk på att han visar omsorg och omtanke om sina barn, för då hamnar du inte först i fokus hos honom. Oerhört oattraktivt och omoget beteende hos en vuxen kvinna.

Och sen försöker ju DU förändra honom till att bry sig mindre om sina barn, precis som han vill förändra dig till att acceptera att han vill vara en närvarande pappa till sina barn. Och hur ser din relation med dina barn ut? Handlar din ovilja mot hans omsorg om sina barn om att du inte har någon nära relation till dina barn och du är avundsjuk och missunnsam mot att han har det med sina barn.

Nej, det är inte bara du. Men det är bara DU som kan ta tag i och förändra DIN situation. Och det är bara du som har ansvar för din situation, du kan inte fortsätta att agera som ett småbarn och kräva att han ska förändras så att det passar dig.

Anonym (Egoist) Trådstartaren

Fri 18 Mar 2022 16:20

#186

Anonym (Tid.) skrev 2022-03-18 10:59:32 följande:

En fråga som dyker upp är hur hade ni det i börja? innan ni valde att flytta ihop?
Var det samma då.

Det började med att han var helt galen i mig och uppvaktade mig i nästan ett år, trots att jag sa att jag inte var intresserad av någon med barn. Samt att jag var kär i mitt ex fortfarande. Jag sa tydligt att jag inte kan bo med någon som har barn där det inte finns tydliga regler. Han gjorde precis ALLT för mig för att jag skulle trivas och må bra ifrån början, köpte en bil, i princip försörjde mig och lockade mig till honom. Jag gick i fällan kan man säga. När jag flyttade in så vågade han inte vara ärlig mot sina barn och säga att jag skulle bo där, utan han lurade dem och sa att jag skulle provbo, så de hade ingen respekt för mig utan betedde sig illa. Han skällde på dem och tog mig i första hand. Då blev barnen ledsna och kände sig oälskade. Han borde ha varit ärlig mot dem och mot mig. Han sa att från nu skulle vi ha andra regler i huset och att jag var en del av familjen och att barnen skulle lyssna även på mig. Men redan efter ett halvår så stack den yngsta direkt till sin mamma och kom aldrig mer tillbaka till oss.

Efter det gick det bara utför. Han var rädd att förlora barnen men han var ännu mer rädd att förlora mig. Så höll det på under flera år. Men så för ca 1,5-2 år sedan så började han bete sig mer och mer illa och slängde ut mig från huset och hotade när vi bråkade, så då hittade jag en lägenhet. Iom han fick reda på lägenheten så tappade han känslorna ännu mer, eftersom han är väldigt svartsjuk. Till slut så flyttade jag ut i tron om att allt skulle bli bättre som särbos, men det är ännu värre. Nu är han besatt av sina barn, istället för som innan, när han var besatt av mig. Han kan tydligen inte ha båda.

Förra tjejen var han besatt av barnen och förlorade henne pga det. Så tydligen fungerar inte den biten hos honom.

Anonym (XXX)

Fri 18 Mar 2022 16:28

#187

Anonym (det) skrev 2022-03-18 11:18:45 följande:

Du kan bara ta ansvar för dig själv och hur du agerar. Väx upp nu och gör något åt din situation. För visst är du en vuxen kvinna? Ni är alltså tillsammans för att ni båda är rädda för att vara ensamma. Ta hand om de känslorna istället. Alla dina inlägg osar ett beroende och en djup omognad hos dig. DU vill vara mannens lilla gullegull och bebis, och blir svartsjuk på att han visar omsorg och omtanke om sina barn, för då hamnar du inte först i fokus hos honom. Oerhört oattraktivt och omoget beteende hos en vuxen kvinna.

Och sen försöker ju DU förändra honom till att bry sig mindre om sina barn, precis som han vill förändra dig till att acceptera att han vill vara en närvarande pappa till sina barn. Och hur ser din relation med dina barn ut? Handlar din ovilja mot hans omsorg om sina barn om att du inte har någon nära relation till dina barn och du är avundsjuk och missunnsam mot att han har det med sina barn.

Nej, det är inte bara du. Men det är bara DU som kan ta tag i och förändra DIN situation. Och det är bara du som har ansvar för din situation, du kan inte fortsätta att agera som ett småbarn och kräva att han ska förändras så att det passar dig.

Jag skulle ha hållit med dig om barnen hade varit yngre, men nu är de ju så stora. Det är ÄVEN för barnens skull dags att börja luckra upp de starka banden mellan förälder och barn. Tycker inte DU att det är oroväckande, att de bara vill vara med sin förälder och varandra, inte har några kamrater, att inte ens den äldsta som är 19 går på date med någon kille ibland..?

Om man inte börjar arbeta aktivt på deras frigörelse nu, så kan det bli som för ett par bröder jag känner. De är nu runt 45 år, flyttade aldrig hemifrån, och bor nu tillsammans bara de två när mamman är död (pappan försvann tidigt och är numera också död). De har aldrig haft partners, och knappast några vänner heller. Det funkade aldrig, för vännen måste i så fall vara vän med båda, det gick inte att bara "få" en av dem...

Anonym (det)

Fri 18 Mar 2022 16:30

#188

Anonym (Egoist) skrev 2022-03-18 16:20:01 följande:

Det började med att han var helt galen i mig och uppvaktade mig i nästan ett år, trots att jag sa att jag inte var intresserad av någon med barn. Samt att jag var kär i mitt ex fortfarande. Jag sa tydligt att jag inte kan bo med någon som har barn där det inte finns tydliga regler. Han gjorde precis ALLT för mig för att jag skulle trivas och må bra ifrån början, köpte en bil, i princip försörjde mig och lockade mig till honom. Jag gick i fällan kan man säga. När jag flyttade in så vågade han inte vara ärlig mot sina barn och säga att jag skulle bo där, utan han lurade dem och sa att jag skulle provbo, så de hade ingen respekt för mig utan betedde sig illa. Han skällde på dem och tog mig i första hand. Då blev barnen ledsna och kände sig oälskade. Han borde ha varit ärlig mot dem och mot mig. Han sa att från nu skulle vi ha andra regler i huset och att jag var en del av familjen och att barnen skulle lyssna även på mig. Men redan efter ett halvår så stack den yngsta direkt till sin mamma och kom aldrig mer tillbaka till oss.

Efter det gick det bara utför. Han var rädd att förlora barnen men han var ännu mer rädd att förlora mig. Så höll det på under flera år. Men så för ca 1,5-2 år sedan så började han bete sig mer och mer illa och slängde ut mig från huset och hotade när vi bråkade, så då hittade jag en lägenhet. Iom han fick reda på lägenheten så tappade han känslorna ännu mer, eftersom han är väldigt svartsjuk. Till slut så flyttade jag ut i tron om att allt skulle bli bättre som särbos, men det är ännu värre. Nu är han besatt av sina barn, istället för som innan, när han var besatt av mig. Han kan tydligen inte ha båda.

Förra tjejen var han besatt av barnen och förlorade henne pga det. Så tydligen fungerar inte den biten hos honom.

Han verkar lika omogen som du och ni verkar inte ta fram det bästa hos varandra och i er tillvaro direkt. Vilket stolpskott till man som beter sig på det sättet som du beskriver, både mot sina barn och mot partners han har plockat in i sitt och barnens liv genom åren. Och vilket stolpskott du verkar vara som dels finner dig i hur han beter sig mot dig och dessutom försöker tvinga honom att bete sig illa mot sina barn för att du ska få känna dig som prinsessan i hans liv.

Och att du dessutom låtsas att detta handlar om barnen när det egentligen handlar om den här mannen och dig, och att ni borde varit färdiga med varandra för länge sen men vägrar inse det. Och jag kan inte låta bli att fundera på vad det är som inte funkar hos dig känslomässigt eftersom du vill försörjas av en man, få dyra saker, och att han ska behandla dig som en liten prinsessa som han sätter på pidestal istället för att du är en vuxen och självständig kvinna som är i en vanlig relation med en vuxen man som din jämlike.

Det är tragiskt att läsa om det.

Anonym (det)

Fri 18 Mar 2022 16:36

#189

Anonym (XXX) skrev 2022-03-18 16:28:30 följande:

Jag skulle ha hållit med dig om barnen hade varit yngre, men nu är de ju så stora. Det är ÄVEN för barnens skull dags att börja luckra upp de starka banden mellan förälder och barn. Tycker inte DU att det är oroväckande, att de bara vill vara med sin förälder och varandra, inte har några kamrater, att inte ens den äldsta som är 19 går på date med någon kille ibland..?

Om man inte börjar arbeta aktivt på deras frigörelse nu, så kan det bli som för ett par bröder jag känner. De är nu runt 45 år, flyttade aldrig hemifrån, och bor nu tillsammans bara de två när mamman är död (pappan försvann tidigt och är numera också död). De har aldrig haft partners, och knappast några vänner heller. Det funkade aldrig, för vännen måste i så fall vara vän med båda, det gick inte att bara "få" en av dem...

Det är för det första inte TS ska att bestämma hur relationen mellan mannen och hans barn ska se ut. Och för det andra så handlar det från TS sida inte om någon omtanke om barnen utan hon känner svartsjuka över att inte får vara den enda som mannen bryr sig om, hon är svartsjuk på att has barn är betydelsefulla för honom för det får henne att känna sig mindre värd. Det är en så omogen och oattraktiv egenskap hos en vuxen person.

Dessutom har vi bara TS beskrivning av hur relationen mellan mannen och hans barn faktiskt ser ut. Eftersom hon blir svartsjuk på att barnen ens finns i mannens liv så kan honmycket väl överdriva eller övertolka hur situationen ser ut, för hon tål inte minsta lilla att mannen ger engagemang och fokus på nån annan än henne.

Tom Araya

Fri 18 Mar 2022 20:39

#190

Anonym (det) skrev 2022-03-18 16:36:07 följande:

Det är för det första inte TS ska att bestämma hur relationen mellan mannen och hans barn ska se ut.

Det har väl ingen påstått heller. Men som partner är det naturligt att hon har en åsikt om det går åt extrema håll och påverkar relationen.

Anonym (det) skrev 2022-03-18 16:36:07 följande:

Och för det andra så handlar det från TS sida inte om någon omtanke om barnen utan hon känner svartsjuka över att inte får vara den enda som mannen bryr sig om, hon är svartsjuk på att has barn är betydelsefulla för honom för det får henne att känna sig mindre värd. Det är en så omogen och oattraktiv egenskap hos en vuxen person.

Konstig tolkning.

Jag tolkar det som att TS reagerar över relationen förälder-barn som onormal och att det påverkar TS's och pappans relation.

Anonym (det) skrev 2022-03-18 16:36:07 följande:

Dessutom har vi bara TS beskrivning av hur relationen mellan mannen och hans barn faktiskt ser ut. Eftersom hon blir svartsjuk på att barnen ens finns i mannens liv så kan honmycket väl överdriva eller övertolka hur situationen ser ut, för hon tål inte minsta lilla att mannen ger engagemang och fokus på nån annan än henne.

Understruket är din tolkning.

Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

INNEHÅLL