Hur kan man acceptera att barnen är nr 1?

Jag försöker och försöker att acceptera att min sambo har två barn som han älskar och prioriterar i alla lägen. Jag har själv utflugna barn som jag älskar, men jag har lärt mina att bli självständiga och klara sig själva. Mitt iiv numera är inte fokuserat på mina barn, som klarar sig själva. Jag tycker att tvåsamheten med en man just nu är det viktigaste eftersom jag vill åldras med någon.

Min sambo har 2 barn i övre tonåren, vara den äldre redan tar studenten. Precis hela hans liv handlar bara om dessa barn. Han sparar enorma summor pengar till dem varje månad, hela barnbidraget sparas till dem, huset skall gå till dem och det köps än det ena och et andra. Där finns liksom ingen botten.

Jag känner att när de är så pass stora så borde inte hela livet handla om bara dem! Han vill gärna resa med barnen utan mig, eftersom de inte gillar mig. Han går på fotboll flera gånger i veckan med dem och hittar på en massa saker. Jag känner att jag inte är prioriterad på samma sätt. Jag längtar hela tiden tills de blir vuxna och flyttar hemifrån, men de planerar att bo hemma tills de är 22-23 år gamla. Jag vet inte hur jag ska stå ut!?

Våra bråk handlar bara om vår olika syn på barn och barnuppfostran. Han tycker att barnen skall man hjälpa livet ut, sen kommer barnbarnen etc. Han vill att barnen skall komma, helst dagligen och att de hörs varje dag. Jag vill att när de är hos mamman så skall de vara där. 

Jag behöver tid med min man, men han tycker att vi har tid även om de kommer hela tiden, och om han reser med dem och går på olika saker med dem. Jag känner mig avundsjuk och utanför, och det känns som att det aldrig kommer att ta slut.

Är jag egoist och omogen som tänker som jag gör? Är jag annorlunda och konstig, eller finns där fler därute som känner lite avundsjuka mot bonusbarnen och deras kontakt med pappan?

Jag önskar jag kunde tänka annorlunda och känna glädje av att se min partner lycklig då han är med sina barn, men jag kan inte!! Jag vill komma i första hand.