Känslor av utanförskap som vuxen

Hej 
jag går på praktik och sedan jag började på den känner jag mig ännu mer ensam. Då jag ser deras vänskapsrelationer hör om allt de gör på helgerna och tillsammans med varandra på fritiden.
jag vill bara strunta i praktiken då jag mådde bättre innan. ensam.
känner för att hoppa av hela kursen..
de är snälla men även får jag vibbar att jag inte är en i gänget vilket jag såklart inte är och inte försöker bli men jag är social och trevlig och försöker vara mitt bästa jag?
det känns så tufft när jag inte får se vad de visar på mobilen till varandra eller viskpratar eller inte tittar på mig när de pratar utan bara kollegan bredvid mig osv jag försöker inte ta åt mig men det kommer upp känslor inombords sen jag gick i skolan.. vilket är många årsedan och jag nu inte har något behov av att varken se eller höra och pratar de om mig personligen så rör det egentligen inte mig heller.. om det inte är jobbet jag gör fel eller dåligt men då hoppas jag att de säger det. 

fler utan vänner där ute?
jag har familj och barn men är inte intresserad av att skaffa vänner.. har ytliga bekanta som jag gör min hobby med ibland
när jag fått en vän så har de bara blivit drama och jag orkar inte med att ta hand om andras drama eller problematik. Jag drar åt mig personer med problem då jag lyssnar och vill hjälpa men det är ju inte en vän man funnit när man blir terapeut?
jag brukar få enorm ångest efter samtal med människor och gå igenom vad jag sagt flera ggr så orken finns inte heller till mer socialt än ytlig.