Münchhausen by proxy

Du kan ha rät, men svårt att komma åt.

Begreppet handlade ursprungligen om främst mammor som medvetet gör sina barn sjuka eller skadade för att få uppmärksamhet som den goda omhändertagande modern när barnet kommer till vården. Begreppet har dock vidgats och nu kan det även handla om det som du beskriver. Att en förälder överdriver åkommor, symptom eller rent av hittar på. Att barnen ständigt utsätts för onödiga undersökninga, utredningar och vårdkontakter där föräldern får massa fokus som en supermamma som kämpar på med sina sjuka barn.

Det du kan göra är helt enkelt att fråga barnen när de varit sjuka, skadade etc hur de kände, vad dom hände och hålla ögonen öppna, för att avgöra om du behöver gå vidare med din oro.

Eller, så handlar det om att det är du som är ouppmärksam när det gäller dina barns hälsobehov.

Tro mig, den tanken är jag oerhört bekant med.

Det behövdes mångga många samtal med den samtalsterapeut som jag kom i kontakt med i samband med separationen innan jag ens lite började lyssna på min magkänsla, eller alls var kapabel till att ens ifrågasätta exets resonemang.

Även om min självkänsla och självsäkerhet idag är återställd, så blir jag ofta osäker när jag ställs inför något nytt och obekant när det gäller barnens hälsa.
Jag rådgör då med t.ex personalen på förskolan om jag är osäker på hurvida barnen kan komma dit eller inte, eller bvc när vi får råd och rekommendationer ang något.
Men för varje gång det är något som kommer upp så slutar det med att jag går starkare ur det eftersom min magkänsla och mina resonemang nästintill alltid visar sig stämma med de råd vi får.

Jag minns tydligt en gång jag pratade med barnmorskan på bvc, hon sa då att hon enbart remitterade ärendet det gällde just för tillfället till läkare för utredning för att "mamma var så fast i sin övertygelse och oerhört påstridig", hon var själv helt övertygad om att utredningen skulle visa negativt resultat. Hon gjorde detta enbart för att hon inte kunde övertyga exet på annat sätt än att motbevisa henne.

Själv är jag oerhört kluven inför besluten att "godkänna" olika utredningar kring barnens hälsa då jag är orolig för att det kommer ses som att jag nekar barnen vård och att våra problem att samarbeta går ut över barnen om jag sätter ner foten mot nått och att detta sen på sikt kommer ligga mig till last vid nästa vårdnadstvist, som jag är helt övertygad kommer komma. Samtidigt som jag känner att jag brister och sviker barnen genom att tillåta dem genomgå medicinska undersökningar och utredningar som jag själv anser är totalt onödiga, enbart för att motbevisa exet.
Hon är inte alls nöjd med nuvarande dom då den till stora delar gick på "min linje", hon hade oerhört svårt att få varken socialtjänsten eller domstolen med sig i sina resonemang kring det mesta i förra vårdnadstvisten.

Det håller ju inte heller att helt ignorera exets galenskaper eftersom nån gång kommer hon ju ha rätt, utreder man varje gång för minsta lilla symtom så kommer man ju till slut nån gång få rätt. 

kan det inte vara att hon bara är extremt orolig för barnen, och besöker sjukvården ofta trots att det inte är fel på dom men att mamman är orolig ändå. Jag är nämligen lite så, att jag är orolig. Tillståndet du beskriver, Münchhausen , då försätter man ju barnen i fara för vårdens uppmärksamhet. 

Givetvis finns det sådana knäppgökar men tror det är väldigt sällsynt

Var försiktig med såna misstankar om Münchhausen by proxy. Jag tycker inte heller att det här passar in där. Jag jobbar själv med ungdomar som har olika problem och då är det också ofta problem som ligger hos föräldrarna. Och just det som du beskriver har vi haft många gånger. Ofta har barnen då någon anledning att inte verkligen vilja gå i skolan och samtidigt så finns föräldern hemma - det gör det ju lättare - och så känner barnet att mamma kanske är ledsen eller barnet själv är ledsen och då kan man ju kanske stanna hemma. Och så känner man efter lite och känner sig lite sjuk säkert. 

Med andra ord: Det är många faktorer som spelar in där, och de är i regel alla omedvetna och välmenade och absolut ingen barnmisshandel. Om du kör hårt där och anklagar mamman för något sånt så kommer du aldrig mer att kunna samarbeta med henne. Och du riskerar dessutom relationen till dina barn, för de kan ta illa upp också.

Jag säger inte att man inte ska göra något åt det. Det ska man! Men anklaga inte för något, utan ta bara upp att det är så , och att det kanske lättare kan bli så när mamma är hemma, men att det inte är bra och att hon måste försöka göra tydligt för barnen att de ska vara i skolan. Du får ett mycket bättre samarbete och barnen kommer att må mycket bättre av det om du inte anklaga mamman utan utgår ifrån att inte har några onda avsikter. 

Efter närmare läsning, så tycker jag att man inte kan vara säker där. Det finns märkliga saker. Utredningar... det är inte säkert där, det kan förstås hända att det uppkommer allergiproblem. Ibland kan det vara flera saker som dyker upp på kort tid och hos flera barn för att alla har anlag för allergier. Men om inget av detta visar sig vara något och mamman fortsätter - då skulle jag också bli misstänksam. 

Som sagt, barn som är hemma för ofta för sjukdom är inte misstänksamt i sig, men man måste ta och försöka ändra på det. Men täta sjukhusbesök med konstiga påståenden om hälsoproblem skulle också oroa mig. Skador... där funderar man ju om mamman har varit involverad i att orsaka dessa. Teoretiskt skulle det också kunna vara så att hon har gått på fler aktiviteter med barnen och att risken då var större. Men var försiktig där - särskilt om hon är lite av en narcisst - om du anklagar henne och det inte är något allvarligt, så kommer samarbetet i fortsättningen vara nästan omöjligt, vilket förstås drabbar barnen ganska mycket. 

Det kan ju vara pga restriktionerna.
Jag var hemma varannan vecka med vårt barn när vi började förskolan. Skickades barnet hem fick det ju inte komma tillbaka på en vecka. veckan därpå gick barnet på förskolan men framåt Fredagen var det snorig näsa och hemskickad en vecka till... har dröjt 9 mån innan jag såg ett av barnen som går på samma avdelning pga att det barnet knappt varit där alls, det var sällan mer än hälften av barnen var på plats under höstterminen.
Så tycker inte det låter ovanligt mycket.
och som fler skrev handlar Münchhausen by proxy om att du gör eller håller barnet sjukt.
men håll du fortsatt koll på det. du kan ju även prata med personalen och fråga om de skickat hem barnen eller om det alltid är mamman som tar beslutet att de ska vara hemma.

Idag menar man att det räcker att vårdnadshavaren överdriver eller hittar på besvär för att få anledning att söka vård,. för att kalla det Münchhausen by Proxy. Och det är tyvärr inte så ovanligt som man skulle önska. 

Att vara överdrivet orolig och söka vård för minsta lilla är inte helt normalt beteende och kan skada barnen även om det inte innebär faktisk fara. 

Spontant tänker jag att det kommer bli en vårdnadstvist framöver och att du i avvaktan på den kommer behöva samarbeta, men också vara tydlig mot vården ang. vilka symptom du märker och inte märker av.

Jag tänker att du behöver bolla med ett ombud ang. vårdnaden. Just nu har ni ju gemensam, men framöver kanske du kommer behöva ansöka om enskild för att skydda dina barn. Och då ska du ha betett sig på ett sätt senaste åren som gör att du framstår som lämplig.

Skickar pm till dig TS

Flera sår som behövt sys, sprucken läpp, arm ur led - i mina öron låter det tillsammans inte som normala saker för barn på 4 respektive 5 år. Har själv 3 barn, den äldsta i skolåldern och de enda skador vi varit med om som krävt vård är en bruten arm, trots aktiva barn med många aktiviteter.

Det var i alla fall det jag reagerade på. Kan du inte fråga barnen hur det gick till "den gången armen gick ur led" eller så?

...samtidigt kommer det artiklar nu och då om hur bvc eller vc missar symptom och att folk eller barn bara fått rätt vård genom uppmärksamma människor eller föräldrar.

Det förstår jag kan oroa, särskilt när vc/bvc inte alltid är så pålästa och säger felaktigheter. Det kan ju skapa oro med.

 

Tycker ingenting av det du skriver låter konstigt. 

Låter som en mamma som bryr sig om sina barn. 

Att barnen varit hemma så mycket med mamma, och så väldigt lite med dig, skulle jag skämmas över och ge ditt ex väldigt mycket cred. Det kanske bara är så att hon vill vara med sina barn? 

Att ha dem hemma istället för på förskola är enligt mig det finaste man kan ge sitt barn, man vill ju vara med dem. 

Barn gör illa sig väldigt mycket och ofta om de får vara barn och leka och ha kul. Det är inget konstigt. 

Tycker du verkar konstig. 

Om det är exakt som du beskriver TS (och inget överdrivet från din sida etc) tycker jag också att det låter konstigt. Huruvida det är just Münchhausen eller bara någon slags oro/paranoia vet jag inte. 

Kan man inte höra sig runt lite, kanske med BUP eller BVC och se vad de tycker om situationen?

Jag har en släkting som säkert varit hundratals gånger med sitt barn till sjukvården och de flesta gångerna har det inte varit något. Skulle inte kalla det Münchhausen men någon slags sjuklig oro kanske, för att det ska vara fel på barnet. Barnet i fråga är i dag vuxet, men jag minns hur det var när barnet var litet, och det här pågick åtminstone tills tonåren kom och barnet blev mer självständigt. Pappan hade inte mycket talan men jag vet att han suckade många gånger när man frågade om det här. 
Kan vara så med att ex TS.
Om du på riktigt är oroad över att mamman skadar barnen så får du göra orosanmälan till soc. 
Jag tycker också du kan ringa vården, du är ju också v.h och har lika stor rätt som mamman att prata med dem.