Herre gud, min relation är usel!

Han verkar inte ta dina känslor på allvar, gissar på att han kör på gaslighting också. Du har tagit upp problemen men det sker inga förbättringar, dessutom så förminskar dig han dig också. Vad tusan, hade lämnat, som en del har påpekat, du har bara ett liv. 

menar så klart narcissist (autokorr)!

En väldigt klok man sa till mig en gång att man ibland kommer till ett vägskäl och att man då kan välja att rocka båten och hoppa av - eller så sitter man kvar lugnt och glider med och ser vart båten hamnar. MEN oavsett så är det också ett aktivt val. Det finns inget som heter att du väljer att inte göra ett val. Du lever en enda gång och att kasta bort ditt liv med den här människan är nog inte det du är menad att göra. Vad tror du att du kommer att tänka en dag på dödsbädden - "vilken tur att jag stannade". Res dig upp och rocka båten. Ditt liv kan ju inte bli värre än vad det är nu. Chansen är att det faktiskt blir helt fantastiskt. Barnen kommer att vara lyckliga om du är lycklig. Jag lovar! 

I flera år har jag flaggat för min man att jag inte känner mig nöjd med vår relation. Vi har väldigt sällan sex, är sällan intima på annat sätt heller, han kommer sällan med varken komplimanger eller positiva kommentarer, men drar sig inte för att tala negativt till mig. Det är gubbiga skämt om att han minsann har tre barn, eftersom han räknar mig som barn, om allt han anser att jag inte kan och om hur jobbigt det är med gnälliga kärringar. Vi har en sjuåring som ibland får små känsloutbrott och han kommenterar ständigt att jag borde förstå, eftersom jag är på samma nivå. Sen skrattar han gott om sin fantastiska humor.

Väldigt ofta menar han att jag inte sagt en viss sak. När jag påtalar att jag sagt det och till och med specificerar när, hur och var, är det ständiga svaret "tror du jag lyssnar på allt du säger eller?" följt av ett gott skratt.

Säger jag något om beteendet är jag känslig. Om jag ber om att någon gång få en komplimang, fiskar jag. Själv verkar han nöjd. Han ser inga problem i vår relation. Förutom att jag är en gnällig kärring som aldrig är nöjd, men annars är det fint.

För några veckor sen började jag en kurs via jobbet. Där går också en man. Han är snygg och trevlig och han är intresserad av vad jag säger. Han lyssnar uppmärksamt och återkopplar kring det jag säger och har sagt. Det är trevligt, jag får positiv återkoppling för min insats och dessutom tittar han på mig någon sekund för länge.

Det kommer så klart aldrig att bli något med den mannen. Vi kommer att ses imorgon igen, på vår kursavslutning och sen skils vi åt. Men, det här väckte något inom mig. Herre gud, en relation ska inte se ut som min, eller hur? Det är inte onormalt att få höra att ens partner älskar en. Eller att man är snygg och bra. Eller att maten är god, och inte bara en suck för att det ligger en sked i diskhon efteråt (återigen är jag på samma nivå som sjuåringen då).

Men vad gör man nu? Två små barn. En lång relation. Biter man ihop? Reser man sig och går?

Tar man steget eller biter man ihop?