Herre gud, min relation är usel!

Dags att tala om för din självgode korkade man att måttet är rågat TS. Han måste verkligen vara efterbliven om han inte fattar. Skilj dig så slipper han barnet (dig), fy fan så dum han är. Och ser att folk här pratar parterapi. Eeeh, nej. Det tycker du nog inte TS. Och den trevlige mannen på kursen? Håll kontakten. Det är fan en rättighet att tanka energi med rätt människor. 

Självgod är ett bra uttryck. För det är inte så stora saker det handlar om. Men nyss hade jag gjort ett planeringsdokument inför sommaren. Jag har lagt ner tid på att planera hela familjens ledighet, trixat för att barnen ska få vara lediga och hittat möjligheter. Hans kommentar? "Det hade varit klokare att byta färg på ledig och inte ledig. Det är lite förvirrande nu."

Jag undrade om det var det enda han hade att komma med? Ingen kommentar på planeringen kanske? Eller ett tack (även om jag inte ens sa det sista) Han flinade och svarade: "Vadå, du vill väl lära dig och bli bättre?" Skrattade sen gott åt sig själv.

Ja du ser? Han beter sig som en klassisk nolla. Och kommer inte att ändra sig. Han verkar ha både lågt iq och eq. Om du tänker lämna, ha allt fixt o färdigt rent praktiskt och sen meddelar du bara faktum. Han kommer bli helt nollställd.

Beställ tid på familjerådgivning. Meddela tiden till din man. Om din man säger att han inte tänker gå så säg lugnt till honom: Då går jag själv, jag mår inte bra som det är nu. Sedan går du till terapin.
Detta blir en kraftig signal till din man att du sätter bollen i rullning. Nu kommer det att hända saker för nu agerar du. Du accepterar inte hans svar längre.
På terapin får du bestämma med dem om du ska fortsätta gå där ensam eller om de rekommenderar någon annan samtalsterapeut. För de behöver någon att prata med, vad du än bestämmer dig för.

Ja men då finns, som jag ser det, ingen mer att göra. Om en part i en relation vägrar ta den hjälp som finns har man gjort ett aktivt val. Att vägra något för att det var dåligt för 15 år sen är väl snarast mest barnsligt. 

Du mår inte bra - han vägrar bidra till att det blir bättre för er båda (för det skulle de ju bli om du upplevde att saker var bättre) - måste ju betyda att han är nöjd som det är, på din bekostnad. Om du skulle ändra stil, börja bete dig exakt som han gör - vad skulle hända då? Han kanske inte ens skulle märka det? 

Nej, för era barns skull undrar jag om det inte vore bättre att ni delade på er. De skulle se en gladare mamma, en mamma som inte blir verbalt nedtryckt var och varannan dag. 

Berätta för din man att det finns risk att du blir intresserad av någon som faktiskt ser dig och tar sig tid att lyssna på och prata med dig. Han tar dig för given. Din standard för en relation är högre än din mans. Du vet att du vill ha mer. 

Jag går absolut inte runt och är konstant olycklig. Det här beteendet har kommit smygande och förändringen har skett över tid. För 15 år sen, var vi intima, gosiga och uttryckte känslor för varandra. Jag har liksom vant mig vid hur det blivit med tiden.

Men, mötet med den här mannen som lyssnar uppmärksamt, som kommer med positiv återkoppling och som gör en så enkel sak som ger en komplimang när jag klippt mig (min egen mans kommentar var "ja, titta"), gjorde att jag fick mig ett uppvaknande. Herre gud, det ska inte vara så här! 

Jag har fått fina råd av olika art och jag tar dem till mig. Alla passar inte mig, men jag är tacksam över att ni tar er tid!

Är det inte så enkelt att du vill prova om gräset är grönare på andra sidan helt enkelt?.bortförklaringar man hört förr?

Men herregud, han är ju elak mot dig. Och om han öppet hånar dig framför sitt barn, hånar han ju också barnet (angående 7-åringen). Lämna aset. Igår.

Känner totalt 4 kvinnor som levt som du gör nu. Alla valde att gå. Min ena väninna hade försökt att säga till honom flera ggr. Speciellt rörande sexlivet och att hon upplever att han inte sköter sin del i hemmet och ignorerade hennes dröm att få barn. Men han lyssnade aldrig och hon begärde till slut skilsmässa. Då ångrade han sig och ville förändras, men det var försent. Alla män som jag känner till "ångrar sig" ALLTID när kvinnan till slut fått 100 % nog och ansöker om skilsmässa/separerar. Ingen av de kvinnor jag känner har gått tillbaka varav en har "bara" valt att separera och flyttat till egen lägenhet. Minns att hon hade jättesvårt att välja att gå, flytta ut, hade mkt skuldkänslor mm. Men vi peppade henne och idag är hon lycklig och dejtar igen. 

Om jag var dig så skulle jag säga att du funderat på om ni verkligen bör fortsätta att vara tillsammans/gifta och om ni är rätt för varandra. Lyft problemet 1 gång. Skrattar han och driver med dig så skulle jag nog ta det som att det är över. Man måste vara logisk här. Om min sambo hade kommit och sagt så till mig, så tar ju en normal funtad individ det på allvar. Och vill man så kämpar man får sin partner så långt det bara går. 

Lycka till!