autism partner

Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om. 

Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.

Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.

För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur. 

Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.

Jag känner, som neurotypisk partner, att såna här trådar ofta får väldigt stor fokus på negativitet och att allt skylls på autismen, även sånt som inte alls tillhör diagnosen. Att det kan finnas svårigheter som kan påverka livet finns det väl ingen som förnekar egentligen, men i trådar av detta slag kommer det in folk som vill förklara, stötta, hjälpa och tipsa, men de blir alltid, alltid, alltid överkörda eller ignorerade av veritabla domedagsprofeter. Det är frustrerande, så klart, både för personer med autism och för oss partners, jag vet att vi är flera, som försöker ge en positiv eller nyanserad bild av hur de kan vara, när vi alla blir ignorerade och till och med ibland tillsagda att vi ljuger, och de som bara pratat doom and gloom, så klart utefter sina egna erfarenheter, dunkar varandra i ryggen. Inte sagt att det har varit så i den här tråden.