• Anonym (neuro­typica­l)
    Mon 2 May 2022 11:09
    40196 visningar
    187 svar
    -3 +4
    187
    40196

    autism partner

    Jag lever med en autistisk partner och det är oklart för mig hur det kan påverka livet om vi får barn ihop. Jag förstår att det beror på individen, men jag vill gärna höra om andra har haft bra/sämre upplevelser.

    Söker svar, både positiva och kritiska svar. Det här är något jag måste tänka på för att inte förstöra de närmsta 18 åren av mitt liv.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-05-09 17:01
    Hej, en kort uppdatering efter 9 dagar. Idag har jag lugnat mig (jag är inte superrädd), och det skedde gradvis genom informationsintag och att min partner efter 7 dagar äntligen gick tillbaka till ett normalläge. Det som skedde under en hel vecka var en slags "shutdown", och detta var precis efter 2-3 stycken "meltdowns" som inte var enkla för mig att förstå (men jag skulle ta skulden och ansvaret för dom såklart.)

    Jag vill bara säga att jag uppskattar alla som delat sina erfarenheter i denna tråd. När jag startade tråden var jag förtvivlad, ensam och superstressad. Nu har jag spenderat (dagligen) tid på att lära mig om aspergers (som det kallades förut) och skapa ett ordförråd för att förklara vissa beteenden jag ser. Det är inte enkelt att prata om ämnet till främlingar som blir irriterade, träffade; speciellt inte om man personligen är djupt investerad i en relation och dessutom är RÄDD. Jag behövde prata! Jag blev ledsen när jag blev anmäld, för tråden försvann helt för mig ett tag. Nu syns den igen. Vad vet jag, jag kanske bara inte förstod hur man hittade tillbaka till tråden när man skrev den som anonym. Tack och lov fanns tråden kvar, för det var flera individer som behövde prata om detta. Jag förstår det också.. Man behöver stöd.

    Jag hoppas att den som misstror mitt motiv med tråden, kanske ser att de lyckligtvis hade fel själva. Jag vill faktiskt bara veta hur andra erfarit liknande sits, speciellt med föräldrarskapet och konflikthantering.

    Tack för all hjälp. Jag fortsätter läsa vad folk delar för erfarenheter men jag kommer inte lägga mig i någons separata diskussion.

  • Svar på tråden autism partner
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 13:47
    #2
    Anonym (Jocke) skrev 2022-05-02 12:15:44 följande:

    Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om. 

    Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.

    Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.

    För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur. 

    Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.


    Hej, jag håller med dig i allt du beskriver ovan. Det jag är fundersam över är just hur ens partner kan förstå sig själv, just det där med empati-delen. Det behövs kanske samtal med en klinisk psykolog?

    Jag ser scenarion framför mig där vi är överrens om saker (innan), och sedan när det utspelar sig IRL, tolkas det annorlunda av min partner kanske (logiken, empatin) och sedan om partner inte känner igen - att man tex förstör relationen sinsemellan om man är för arg eller för envis, eller kritiserar för länge i efterhand..

    Har det uppstått situationer med era barn, eller dig, där det finns väldigt lite empati och det har skapat känslomässig tortyr för någon (dig, eller barnen)?
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 14:51
    #5
    -1 +1
    Anonym (-) skrev 2022-05-02 14:14:09 följande:

    Menar du att autister inte har förmågan att känna empati, TS?
    Varför är du tillsammans med någon som inte har empati för andra?


    Förstår du autism överhuvudtaget? Vilket dåligt råd du ger, oavsett.

    Jag är bara intresserad av att folk med förståelse för att vara gift eller ha barn med en autistisk partner svarar mig. Jag är gift med min partner. Är du gift överhuvudtaget?

    Tack så mycket för din förståelse
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 14:53
    #6
    Räkan77 skrev 2022-05-02 14:17:43 följande:

    Om du är rädd för att din partner kommer skapa känslomässig tortyr för dig eller ev barn så skulle jag råda dig att inte välja honom som pappa till dina barn. 


    Jag har en konversation med Jocke just nu. Du kan dela dina erfarenheter, eller så kan du vara tyst läsare. Ditt råd kanske kommer från omtanke, men jag frågade efter folks erfarenheter inte efter att ni ska säga åt mig vad jag ska välja för min framtid.
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 15:11
    #8
    Anonym (Teddy) skrev 2022-05-02 15:03:46 följande:
    Jag håller med om att många inte förstår autism och förminskar problematiken.
    Jag har släktingar med autism så mina råd är kanske inte så hjälpsamma för dig. Men jag tänker att det är extra viktigt för din partner att träna på självinsikt och att gå utanför sig själv och den egna upplevelsen. 
    Tack Teddy, ja precis. Jag hoppas att några kan beskriva deras erfarenheter hur det gick med just den aspekten - självinsikt. Du förstår vad jag har för oro. 

    "Men jag tänker att det är extra viktigt för din partner att träna på självinsikt och att gå utanför sig själv och den egna upplevelsen. "
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 17:44
    #18

    "Hon" - jag beklagar verkligen hur det gått för dig och er. Du har mitt största medlidande. Jag tror min partner är mer på nivån att man förstår barns natur och begränsningar (på grund av en egen kärleksfull mamma och mormor).. men min partner förstår inte att denne själv missförstår situationer och därmed anklagar mig (kallhjärtat) för konflikterna. I början trodde jag det handlade om psykos, eller paranoia. Sedan insåg jag att det endast handlar om att tolka situationen i stunden, och all historia mellan oss försvinner (för min partner). Jag är rädd hur det ska fortsätta om vi har barn, för då kommer det många möjligheter till att bli arga på varandra eller dylikt. Men, ditt fall verkar extremt jobbigt. Jag hoppas du har stöd från familj och vänner! Jag letar efter böcker just nu, jag har hittat två/tre stycken. Har du förslag på litteratur?


    Här är vad jag funderar över att beställa (jag kan rekommendera dig att läsa "top reviews" som är vad folk säger om att ha läst böckerna, det är intressant och en blandning av hur frustrerade människorna är i sina relationer):

    1) www.amazon.com/Secrets-Autistic-Millionaire-Everything-Aspergers/dp/B09KDYMF2R/ref=sr_1_1&keywords=secrets+of+the+autistic+millionaire&qid=1651505718&s=books&sprefix=secrets+of+the+aut%2Cstripbooks%2C158&sr=1-1

    2) www.amazon.com/Asperger-Syndrome-Autism-Spectrum-Disorder/dp/1849054983/ref=sr_1_1&keywords=maxine+aston&qid=1624132187&sr=8-1

    3) www.amazon.com/gp/aw/d/1849058032/ref=tmm_pap_swatch_0&qid=1651503595&sr=1-4 

    Hittade boktipsen från dessa tre youtubers.


    youtube.com/c/AspergersfromtheInside








    "Jocke" - om man jämför det du beskriver med vad "hon" beskriver, så är även era situationer ganska annorlunda/olika. När du beskriver din partner så framgår det praktiska saker så som att ta kontakt med familj eller myndigheter. Du beskriver inget slags missbruk från hennes sida mot dig eller barnen, så jag antar att det helt enkelt inte finns. Vilket glädjer mig, om jag säger så. All lycka till er! Berätta gärna hur ni/du upplever föräldrarskapet .. jag är inte förälder än så jag vet inte riktigt vad jag ska fråga. Men jag lyssnar väldigt gärna på vad du än har att dela med dig om du vill. Tack så mycket, för att du läst såhär långt.


    Anonym (Jocke) skrev 2022-05-02 12:15:44 följande:

    Som du själv är inne på, att svara generellt är nästan omöjligt för alla med autism är olika, även om de har saker gemensamt så är det grader det handlar om. 

    Jag har 3 barn med en kvinna som har autism/aspergers. De är i år 12,11 och 9. Vi fick dem tätt mycket pga att hon ville ha det överstökat och jag hade inget emot det. Vi var också hyfsat unga så jag skulle inte bli förvånad om det skulle dyka upp en sladdis också de närmaste 5 åren. Vi får väl se.

    Jag tror att det är viktigt innan man skaffar barn med vemsomhelst, diagnos eller inte, att man pratar om saker som barnuppfostran men också om sig själv och varandra. Identifierar varandras styrkor och svagheter i ett eventuellt föräldraskap och allt det innebär.

    För oss har det till exempel betytt att jag tagit första kontakten mellan familjen och myndigheter, skola osv, i telefon, för det klarar inte hon, första besöket eller två till bvc/förskola/skola har skett gemensamt och sen efter det har hon kunnat sköta det när det är hennes tur. 

    Måste springa. återkommer senare. Fråga gärna om du undrar något.


    Anonym (Hon) skrev 2022-05-02 15:48:50 följande:
    Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
    Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
    Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
    Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
    Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
    Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
    Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 


  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 17:53
    #21
    Anonym (F) skrev 2022-05-02 16:58:25 följande:

    Min sambo har autism nivå 1 (asperger) och vi har 3 barn ihop.  Det är nog som det är för de flesta att det är utmanande och givande att vara förälder. Och att man som förälder måste vara ärlig mot sig själv och se sina brister och styrkor. Rak och tydlig kommunikation mellan oss som föräldrar är jätteviktigt.


    Jag själv upplever att personer med autism behöver mer återhämtning och egentid än personer som inte har autism. Och att man faktiskt inte behöver följa normen utan gör det som fungerar bäst för familjen. Min sambo hänger nästan aldrig med på sociala sammankomster med min familj för det blir för jobbigt för honom med ljud och allt folk. Jag i min tur hänger oftast inte med till hans familj heller och då brukar minstingen vara hemma med mig. Vi ser ofta till att jag och barnen går iväg och hittar på saker själva så han kan få tid för återhämtning. 


    Tack för din erfarenhet,
    jag har lyckats föreställa mig såhär långt. Ungefär det du beskriver. Det som är svårare att föreställa mig, är eventuella raseriutbrott med konflikterna (och som kanske blandar in barnen). Har ni haft något sådant scenario? Eller scenarion där du kännt dig deprimerad som konsekvens? Jag vet inte vad de olika nivåerna innebär, men aspbergers är det min partner sannolikt har enligt screeningen och beteendet. Högfunktionell, väldigt underbar människa. Som är märklig mot familj och vänner. Just nu verkar jag vara den enda relationen som fungerar i min partners liv. Alla andra relationer är bara ytliga, och arbetsrelaterade (ingenting han vill ta in i sitt privatliv heller.)
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 2 May 2022 17:56
    #22
    Anonym (Jocke) skrev 2022-05-02 17:23:16 följande:
    Min fru har inget problem att känna empati, men ibland kan hon uttrycka empati på ett oväntat sätt. Hon är lite mer göra-fixa-lösa-orienterad än uttrycka-trösta-orienterad. Det är på gott och ont.

    Om din man utsätter dig för känslomässig tortyr r mitt råd att du springer jävligt snabbt åt annat håll. Då är han psykopat, inte autist. De diagnoserna utesluter varandra, men kan förväxlas om den utredande psykologen är orutinerad. 
    Vad säger du om empati i stunden, när det är konflikt då? Är det möjligt för din partner att se att du blir sårad eller stressad i stunden, och att missförstånd kan uppstå. Eller gäller bara din frus egna känslor, och är blind till att föreställa sig att något sker av missförstånd ? svart / vitt tänkande ?
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 14:36
    #87

    Hej AST,
    tack för att delar din erfarenhet. Det är så uppskattat, av mig i varje fall. Jag växte upp såhär, så jag förstår hur ett barn KAN må speciellt i tonåren (när man blir behandlad på det viset och själv inte är autist/aspergers). Jag kommer använda termen NT (Neurotypical) för mig själv, och ND (Neurodiverse) för min partner i framtida inlägg. Den senaste veckan trodde jag denna tråd var raderad och försvunnen, så jag är förvånad över att ha 62 oläsa svar just nu. Jag ska beta igenom så många som möjligt. 

    Jag jobbar varje timme / dag, nästan sekund känns det som, med att försöka förstå det här.. alltihopa.. I 3-4 dagar har det känns okej, som att jag kanske klarar det. Men vi får se hur jag känner efter jag läser lite böcker om ämnet, och gärna direkt skrivna av ND-individer (jag vill förstå hur de resonerar kring känslor).

    Det är absolut tydligt att min man, som är ND, har Alexthymia.

    Tack igen, för att du delade din upplevelse. 


    Anonym (AST) skrev 2022-05-02 18:11:52 följande:
    autism partner

    Min partner har autism. Han är väldigt rädd om mig och omtänksam utifrån vad han ser och saker han vet (hur mkt jag jobbar, att jag har vissa skador i skelett och diskar, sover för lite och liknande konkreta grejer). Varför jag är glad att vi inte har barn tillsammans är för att han skulle ha oändligt mkt lättare att trösta ett barn som har brutit armen än ett barn som är förtvivlat för att det själv gjort något dumt eller elakt. Det finns något att man ska "förtjäna" saker över hans resonemang och med det brister han så tydligt i sin empati. Vi träffades efter 40 och det är i milsvid skillnad på mina behov av att få tillbaka kärlek på samma sätt, idag, och mina behov som 20-åring. Då hade det aldrig funkat och vi hade garanterat bråkat ännu mer om bemötandet av gemensamma barn. Jag har fått säga till honom på skarpen hur kärlek och omsorg om barn funkar när han grott fast i den här "förtjäna-inställningen" till min då truliga och stundtals jäkligt jobbiga tonåring. Hans autism peakar verkligen på just det empatiska "området", men inte i att vara generös, se att någon behöver hjälp eller behöver vila - där är han oerhört generös och tjänstvillig. Han skulle dock aldrig fråga mig om jag vill eller behöver lätta mitt hjärta om något jobbigt. 


  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 14:44
    #88

    Tack för att du delar <3
    Jag börjar höra mer och mer genom podcasten "Neurodiverse Love" hur man direkt kan konstatera att det behövs mer utrymme både tid och rum för att processa saker. Så, t.ex. jag kanske kan processa hur jag känner över någoting relativt fort medans min ND partner (neurodivergent) får oro/ångest eller inte vet vad han känner lika fort. Så, då ska jag altså inte förvänta mig att min ND partner kan trolla fram ett beslut eller svar inom något som jag personligen anser rimlig tid. Då ska jag istället, låta honom ha minst ett dygn eller flera för sig, för att processa. Och det förutsätter att min partner skulle vilja processa något, och inte bara kasta det åt sidan. Men jag tror min man bryr sig, om han kan förstå att det är en skillnad mellan hur vi processar känslor/verkligheten ibland.
    Min partner går ofta direkt från 0 till 100 på ilskan, medan jag själv aldrig egentligen går från noll till arg överhuvudtaget.. Vi utforskar känslohjulet framöver och så kanske jag kan förstå hur han blir arg. Och han kanske kan få inblick i, hur mycket det egentligen krävs för att jag själv ska bli arg (som han inte ser... nyanserna av).

    cdn.gottman.com/wp-content/uploads/2020/12/The-Gottman-Institute_The-Feeling-Wheel_v2.pdf


    Anonym (F) skrev 2022-05-02 19:24:52 följande:

    Min sambo tycker ilska är en känsla han har nära till. Dock är ilskan ofta panik, rädsla och ledsen men han förstår oftast inte det förens efteråt. Vi brukar lösa det att han har ett rum han får stänga in sig i och komma tillbaka när han är lugn. Vi undviker även att få det låta som kritik om vi har synpunkter på varandras beteenden. Men det är tufft och vi är väldigt noga att barnen inte ska uppleva bråk. Så mycket handlar om att förebygga och vi tar mycket kommunikation via textmeddelanden. 


    Men jag är ledsen och deprimerad i perioder när det har varit slitsamt mellan oss. Men hur mycket som beror på min sambo eller hur jag fungerar som person vet jag inte. Jag har svårt att se att jag automatiskt skulle varit lyckligare med någon annan. Barnen älskar sin pappa och deras relation är väldigt fin. 


    Nivåerna är mer hur mycket hjälp man behöver från samhället. 1 är viss hjälp och nivå 3 är mycket hjälp och då bor man oftast på ett gruppboende. 


    Anonym (F) skrev 2022-05-02 19:39:40 följande:
    Jag hade behövt mer men vi måste få familjepusslet att fungera och just nu är barnen fortfarande är rätt små. Jag  tar de stunderna som finns och det fungerar just nu iaf. 


Svar på tråden autism partner