autism partner

Folk tjafsar över huvudet på varandra här till viss del. Neurotypiska personer är helt oförstående inför faktumet att deras s.k normala i sociala sammanhang, inte automatiskt är det normala för en annan grupp. NT människorna reagerar och agerar märkligt i ögonen hos en ND person. Detsamma gäller givetvis det omvända. Ja detta är en grövre generalisering, för enkelhetens skull.

Lättaste jämförelsen man kan göra är egentligen att jämföra olika kulturer med varandra. Något som är socialt korrekt i en kultur, kan vara helt obegripligt och oanständigt inom en annan. Men överlag har vi någon oskriven konsensus kring att alla har ett individuellt ansvar, i att försöka förstå varandra trotts dom existerande skillnaderna. Inte helt enkelt alla gånger, men brukar gå hyfsat bra så länge någon inte kör på som en bulldozer och anser att den själv är självklara mallen för vad som är mest rätt. Mest normalt. Mest upplyst. Eller vad tusan som helst som leder till att man rangordnar. Bemöter NT och ND personer varandra på den här våglängden blir det inte svårt att, tillexempel se, varför något som hur empati uttrycker sig skiljer sig något åt. Det blir inte svårt att förstå varför båda sätten är precis lika korrekt och normalt. 

Personligen tillhör jag gruppen som är ND, har autism grad 1 och har valt att inte skaffa barn. Inte för att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn, och uppfostra ett barn till en respektfull och kärleksfull individ. Utan det handlar om andra saker. Har för dåligt med energi överlag, och jag vet att jag skulle gå in i väggen tillslut. Skulle jag gå in i väggen så kommer jag inte kunna vara där för mitt barn på obestämd framtid, och den tanken gör mig väldigt upprörd. Samtidigt växte jag själv upp med en utbränd förälder (ej autism) och vet hur det är. Så nej tack. Jag verkar ändå inte ha en biologisk längtan efter barn, så då är det mest logiska att låta bli. 

Min bror å andra sidan, också autism grad 1. Han och hans tjej har ett barn, och han är den som tar det större ansvaret. Det fungerar jätte bra. Men min brors autism skiljer sig en aning ifrån min. Han har mer energi överlag. Har mindre problem med arbetsminnet. Kan utan tvekan säga att barnet blivit till ett utav hans special intressen. Den ungen har det riktigt bra, och med både en mamma och pappa med sina huvuden på skaft och stora hjärtan. 

TS jag skulle säga så här. Det är större skillnader individer emellan, och det gör det svårt att säga varken bu eller bä om just din man. Är det mycket som redan idag är problematiskt, så skulle jag personligen utgå ifrån att det inte kommer bli bättre med ett barn. Sannolikheten är större att det blir helt tvärt om. Vågar påstå att detta överlag är applicerbart oavsett om personen har en diagnos eller inte. 

För att svara på TS fråga om hur det är att ha barn med en person med AS kan jag säga att det har varit högt och lågt. Han var en mycket bra pappa till bebisar. Kunde vagga till sömns i timmar, blev aldrig irriterad eller uppgiven. Det var väldigt fint att se! 

Det blev svårare när barnen blev större och krävde mer emotionell kontakt. Han har haft mycket svårt att förstå att någon har känslomässiga behov - och att det verkligen är behov. Tonåring som börjar skolka från skolan och skylla på magont samma sak varje vecka = han har ont i magen bara så det är bara att sjukskriva vecka efter vecka tills skolan kräver möte. 10-åring som inte har kompisar = bara att ringa runt till olika klasskompisar varje helg och sitta vid telefonen och vänta på ännu ett nej. Helg efter helg utan att inse att om en klasskompis inte velat träffas en enda gång epå ett halvår så kan man inte fortsätta ringa den klasskompisen varje helg. 5-åring som är hängig och gnällig och röd om kinderna samtidigt som hela förskolan åkt på influensa = barnet är grinigt och behöver tillrättavisas, att kolla feber är inte att tänka på. Miljoner såna exempel.  Sådant gjorde att jag med tiden, även som separerad, har fått ta över mer och mer ansvar. Nu är båda över 16 och har en bra relation till sin pappa - dock bor båda nu hos mig sen några år tillbaka. De säger båda att han är snäll och att de gillar honom MEN ingen av dem har velat bo med honom. Alla är ok med upplägget - den som kämpade mest för att varannan vecka skulle funka var jag eftersom jag var rädd att de skulle sluta ha kontakt med varandra och det var oerhört frustrerande. När jag gav upp det och insåg att alla var väldigt nöjda så blev det lugnare. Pappan sysslar mer med sina intressen och har börjat dejta en tjej - jag tror hans ork inte räckte till innan. 

Parterapi kan nog vara en bra idé innan man skaffar barn. Och göra upp tydliga regler. Samt ställa krav: man ska inte behöva gå på knäna bara för att den andre har ett funktionshinder. 

Intressant att läsa de senaste inläggen. Kan känna igen både mig själv lite, men också den jag levt med i så många år.

Det här med att bli arg från ingenstans ja det är lite jag. Blir sällan arg men blir jag det stegras ofta irritationen inombords utan att det syns utåt. Men det är i situationer som är långdragna med en aggressiv ton i luften. jag har en lång stubin men när gränsen är passerad är gränsen passerad ungefär. Förenklat lite men ja. Ungefär så. Då tänder jag till ganska snabbt utan särskilt mycket till visuella varningar utåt så att säga.

Den jag delat liv med i många år kunde också explodera till, helt utan förvarning men det var nästan alltid i situationer som missförstods. I stället för att ta reda på vad jag menade så utgicks det ifrån att jag helt från ingenstans skulle sagt någonting taskigt. Sådan är inte jag. 

oj, ja det har varit en lååååång resa kan jag säga. Man kan ju inte riktigt fixa felaktigheter i efterhand när det handlar om en annan människa (Alltså barnet). Barnen har haft det jobbigt pga pappans svårigheter och de har haft enormt många onödiga konflikter genom åren, om saker som jag tror de flesta vuxna kan styra undan innan det ens blir en konflikt. Och är det ens partner kan man ju ha överseende med en del grejer, för att man själv är vuxen och bestämmer över sig själv. men barn är utlämnade till de vuxnas omdöme och är mer sårbara. 

Så ja vad sa jag, jag minns knappt. Det jag däremot minns är att jag i många år försökte hitta på regler eller rutiner så pappan skulle ha något att följa. Men eftersom han är väldigt fyrkantig så kunde det bli såhär:

Barnet hade feber. jag sa att när barnet är rött i ansiktet, grinig och massa andra barn är sjuka så får man först och främst kolla om barnet har feber. Rent absurd grej att behöva säga till en trots allt fungerande vuxen. Bara det att nästa gång kanske det inte var feber utan magsjuka. Eller en stukad fot. alltså något som inte var direkt applicerbart på den första regeln och då var det samma sak igen. Oförmågan att överföra en erfarenhet till en annan, liknande, situation är typisk vid autism och det är ganska frustrerande att försöka lära ut varje detalj i tillvaron. Det går inte. 

Sen skulle jag säga att det stora problemet är om man inte är medveten om sina svårigheter och inser att det ÄR svårigheter. Det kan ju lätt bli en sorts identitet och man menar att vad är normalt, alla är olika, varför ska just jag ändra på mig. Och svaret är såklart att om alla i en familj måste anpassa sig efter en förälder och tvingas leva på ett sätt som inga andra gör?ja då är det faktiskt majoriteten som måste få bestämma. Om pappa får panik över att det finns fyra krokar i hallen och barnens egna nycklar måste hänga på en av dessa, absolut inte en bredvid, då är det inte rimligt att kräva att detta är något barn ska rätta sig efter. Möjligen kan man säga att JAG är sån här, JAG har detta behov, skulle ni kunna göra så för min skull? Men man kan inte kräva att barn ska leva efter någon annans väldigt styltiga regler utan synlig logik utan att ens få en förklaring till varför. 

Men som sagt: idag funkar det bra. Men då har också jag fått ta över allt ansvar, både känslomässigt och praktiskt. 

Marias poäng är ju en undran gällande hur mycket din man anstränger sig för att er relation ska fungera. För att förstå dig och dina perspektiv. För det är väl inte bara du som ska anstränga dig och anpassa dig? Det är ingen sund relation.

Sen kanske vissa saker tar längre tid för din man pga hans svårigheter. Han kanske behöver träna mer på inlevelseförmåga och kompromisser än vad du behöver göra. Det är helt ok. Vi har alla både styrkor och svagheter. Du har säkert egenheter och han är säkert bra på annat.

Men kommunikation är A och O i ett förhållande och det kan inte bara hänga på dig. Att börja anpassa sig för mycket är en klassisk kvinnofälla, det är därför jag och flera andra höjer ett varningens finger, även om det kanske inte är vad du vill höra.

Även människor med autism eller autistiska drag, kan ha sunda och kärleksfulla relationer. Men diagnosen är aldrig ett frikort för att bete sig illa eller inte anstränga sig i relationen. Då ska man kanske inte vara i en relation. Ett förhållande är ingen mänsklig rättighet.