autism partner

Det är givetvis mer knepigt, men jag ska tillägga att jag levt med en autist, men väl under samma tak som flera (ungdomar). Så det är rätt svårt att veta hur man hanterar svårigheter som vuxna. Rimligen så kommer du att behöva axla ett mycket större ansvar över familjen i stort, planering av aktiviteter, semester, kanske ekonomi och annat.

Spontanitet är generellt ett big nono, såvida det inte är spontant något som gjorts många många gånger förut. Gör man något spontant med ett autistiskt barn som inte gjorts förut är risken överhängande att det blir en dålig upplevelse med hög stress.

........

TS: det viktigaste är nästan att din partner har koll på vad han behöver och förstår att du inte kan vara den som täcker de behoven. Har han t ex behov av schema och listor för allt så måste han lära sig att göra sådana scheman själv. Du ska inte vara den som del ser att det behövs ett schema, dels gör schemat, och dessutom ser till att det följs. Om städning är ett problem så kanske man måste ta in hjälp utifrån, som boendestöd - DU ska inte vara boendestödet. 

så länge din partner själv tar ansvar för sina svårigheter och inser att det ÄR svårigheter så tror jag det kan bli jättebra. Men man ska inte vara istället för habilitering eller istället för boendestöd. Man ska ha ett eget liv, med sociala kontakter, självförverkligande och föräldraskap utan att behöva lägga hälften av all energi på att lyfta den andre. Det funkar inte i längden. 

Om din partner t ex inte förstår hur han ska bemöta dig när du mår dåligt så kanske han behöver få hjälp att förstå det. Men du ska inte behöva bevisa varför du behöver omtanke. Som ett exempel bara. 

........... Jag tycker inte att hans fru verkar direkt missnöjd med livet, men såklart kan jag se att han nog inte är helt lätt att leva med. Han har såklart både positiva och negativa sidor. Som vilken människa som helst! Han är inte direkt fyrkantig alltid men när han väl fått för sig någonting då bara är det så. Fakta går inte alltid in. Han är ganska kul att diskutera med men ibland bara går det inte. Det är ingen idé att ha ett samtal med honom om vissa saker. Som att vissa saker förstår han bara inte? 

Man märker att han ser på andra människor lite logiskt och fyrkantigt. Förstår inte riktigt hur människor faktiskt fungerar. Han övervärderar eller undervärderar alltid andra människor. Han sorterar också in allting i fack väldigt kategoriskt. Han ser inte alltid nyanser och gråzoner. Dock vet jag inte om jag tycker att det ställer till det för honom särskilt mycket, han har haft tur och är på rätt plats i livet och han har verkligen lyckats hitta ett jobb som passar just honom. Vilket jag tror är få förunnat.

Rent generellt för honom så lyckas hans positiva sidor väga upp rätt så mycket för honom i hans liv. Och hans positiva och bra sidor driver verkligen ut.

 

Ts, du är väldigt inkännande och intelligent. Det är imponerande med vilken frenesi du tar dig an uppgiften att lära dig förstå din man bättre även om jag även läser din rädsla. Var försiktig bara så att du inte blir medberoende, speciellt som att du tror själv att du har växt upp med föräldrar med npf. Som liten var du från tidig ålder utlämnad att klara dig själv i mycket och kände dig ensam känslomässigt. Det betyder kanske att du är van att anpassa dig till andra på det sättet, något du gör automatiskt. Är du medveten om det, eller du har andra tankar om det kanske? Som Stina skrev ovanför så är det viktigt att han blir medveten om sina eventuella svårigheter och även gör jobbet för hur han kan kompensera för dessa brister i bitarna i livet som inte går att slarva bort. Som Stina skriver, DU ska inte vara boendestödjaren eller habiliteringen.
Utav min erfarenhet så märker jag stor skillnad på de äldre släktingarna i min familj som aldrig har fått någon diagnos (men där det troligt finns ett funktionshinder inte minst pga att barn och barnbarn har fått diagnos) och den yngre generationen som fick diagnos som barn. De yngre innehar en mycket större medvetenhet runt sin funktionsvariation och också en självklarhet, detta är sån jag är!

Tänker varken skönmåla eller svartmåla, utan konstaterar bara utifrån egen erfarenhet att som anhörig kan livet bli svårt i det långa loppet.

Könner stekt igen mig i vissa saker som nämnts redan i tråden.

Starkt skulle det stå, inte stekt.. 

Men det börjar märkas efter några år och sedan blir det långsamt mer problematiskt över tiden. Man blir lött isolerad och väldigt ensam.

Stor del av ens lediga tid går åt till att supporta den andre. Det är i smått och stort. Det är både handgripligen, och mentalt. Blir lätt att allt snurrar runt enbart den enes olika behov. Svår spiral att ta sig ur. Man blir efter några år dränerad på energi och det är stört omöjligt att försöka förklara det.

Svårt att uppleva saker tillsammans. Eftersom det kan vara svårt, inte omöjligt men svårt, för en autistiskt lagd person att spontant känna av och lägga sig på samma sinnesnivå i stunden. 

Just när man får barn och de blir lite större ökar ju just behovet av spontana små beslut i vardagen. Här kan också problem uppstå som orsakar slitningar. Det blir slitsamt även för fullt fungerande par i relationer också ju, så tänk då hur det kan se ut om en problematik finns med i spelet hos en förälder.

Det är så oerhört svårt ibland att förklara vissa saker. Saker som inte går att förklara logiskt blir ibland omöjligt att förklara frustrerande!

Man känner sig också ensam i längden när den andre inte automatiskt känner av när det är läge för en kram, eller bara lite kort i vardagen bryta fokus för en kort liten stund och avdela uppmärksamhet åt ett annat håll. 

Ofta fokus på detaljer även om helheten går helt förlorad. Svårt att umgås gemensamt med andra eftersom samtalsmönstret kan avvika lite. Små skillnader får i praktiken stor betydelse i långa loppet. 

Men det är bara min personliga lilla erfarenhet. Finns garanterat andra som upplevt det annorlunda.

Handöar som sagt inte om svartmålning, utan tvärt om kan vissa saker rent av vara enklare eftersom alla rutiner gör att mycket flyter på bra i vardagen. Men som sagt man känner sig ensam.

Och jag skiter fullständigt om jag trampar någon på tårna. Min upplevelse är min egen!

Men ärligt talat det finns bra och mindre bra sidor av en relation när den här problematiken finns hos en av individerna. Det är både och. 

Nu har jag gnällt av mig. Som sagt finns positiva bitar också. Och allt är ju inte ens diagnos. Någons personlighet formas ju även av omgivning, uppfostran osv.. 

Alltså svårt att veta exakt vad som är asperger, och vad som är exempelvis dålig uppfostran bara, eller vad som helt enkelt bara är dåligt humör för stunden. 

Och jag som skriver det här påstår inte att min verklighet representerar allas. Och jag är väl medveten om stora individuella skillnader hos personer inom spektrumet.

Jag tror även själv att jag lutar lite åt det autistiska hållet i min personlighet. Jag har en dragning åt det hållet på skalan, även om jag kanske inte skulle säga att jag ligger så långt ut att jag nödvändigtvis skulle få en diagnos av doktorn. Men jag är lite mer aspie än NT. Om så bara några procent..

Det delförklarar nog lite hur jag kunde hamna i en relation me en. Och hur den relationen kunde hålla så länge ändå.

Och jag har även nära anhöriga, diagnostiserade som odiagnostiserade med starka drag, som jag naturligtvis inte hatar! Vissa tycker jag snarare mycket om skulle jag vilja påstå. Så nej något personligt har förekommer inte. Även att jag alltid haft lite udda personer som nära anhöriga under uppväxten förklarar nog också hur jag kunde hamna i en jobbig relation utan att kanske reagera i tid som jag gissar att andra skulle ha gjort.

Med tanke på mina egna erfarenheter vill jag fråga dig: vad gör din pojkvän för att få ert liv att fungera? Läser han böcker om sin diagnos, går han på samtal för att förstå sig själv, har han själv tagit initiativ till samtal med dig för att ta upp saker som han tycker ni ska tänka på? Har han nämnt saker han har svårt med och saker han önskar du har förståelse för? Har han frågat dig hur du mår i relationen och hur hans diagnos påverkar dig? Har han frågat vad han kan göra för dig? 

Se upp med att bli projektledare för er relation. Även med AS kan man lära sig om sig själv och i relation till andra. Som flera i tråden påpekat så hänger mycket på att partnern med autism själv jobbar runt sina svårigheter. 

Jag vet hur befriande det är när personen ifråga får en diagnos och man uppfylls av känslan av förståelse och vilja att hitta lösningar på problem. Men lösningarna MÅSTE komma från personen själv. Det kan inte helt hänga på serverade lösningar från hens partner. Poängen är ju att han ska vara tillsammans med dig och leva även med dina behov och din personlighet. dessa är lika viktiga. 

och som sagt: jag har sett flertalet ensamma mammor med autism som skaffar boendestöd, som gör listor över hushållsarbete, som t o m skriver listor där de påminner sig själva om barnens känslomässiga behov. Det går alltså jättebra att ta fullt ansvar för sina svårigheter och axla även tunga situationer. All cred till dem. Att bara konstatera att man har en diagnos och sen låta partnern rätta sig efter detta utan att själv gå till mötes är något annat. 

Noll stöd 

Det du gör TS låter farligt. Din man har på riktigt betett sig som skit, skrämt dig och varit elak och nu försöker du hitta förklaringen i hans diagnos. Även folk med diagnos kan uppföra sig. Han behöver nog lära sig att leva med sin diagnos och inte skylla på den innan han är mogen för att ha någon som helst relation.

Jag har ju såklart bara läst vad du skrivit. Men att gå från 0 arg till 100 arg på en sekund (du skrev något sådant) stirrat ut dig och tigit är i min värld elak.