autism partner

Har inte orkat läsa alla inlägg, lite för många, men ska försöka ge mitt svar åtminstone.

Tänk efter noga! Dels så lär du få vara mamma i många långa år innan det ens är några barn i bilden då många med autism har svårt att ta hand om sig i vardagen. Är såklart olika från person till person och även en person med svårigheter kan jobba in och lära sig rutiner. Spontana saker kan du nog glömma.

Sen går NPF ofta hand i hand med andra saker som depression och autister kan också tappa intresset för något rätt abrupt. Det kan tolkas som känslokallt men förändrar inte saken. Jag och gemensamma vänner har t.ex tappat andra vänner med autism hux flux för att de tyckte att "vi inte gör något intressant längre". Har även sett detta i förhållanden där den med autism abrupt tappat intresse och avslutat förhållandet.

Sen är autism (och adhd för den delen) nära besläktade och väldigt ärftliga. Skaffar du barn med någon som har en diagnos så är det med stor sannolikhet något som era barn kommer att ha åtminstone spår av.

Som pappa till flera barn med diagnoser (samt jag själv) så kan jag säga att det är såklart ingenting jag ångrar då jag älskar mina barn, men hade jag varit mer påläst och vetat hur otroligt krävande det var (och fortfarande är) så hade jag nog åtminstone diskuterat det i förväg, eller förberett om det nu ens går.

Men... ja är du förälskad så spelar orden ovan inte så enormt stor roll kanske, man blir inte superlogisk då alltid.  Sen får man inte glömma att människor med autism ofta har en seriöst bra humor, ofta är bra på att tänka ut och lösa problem som inte andra klarar av osv. Så det är verkligen inte bara baksidor! Förbered dig genom att köpa in tallrikar med tydligt avdelade sektioner för respektive del av måltiderna :)

Det är givetvis mer knepigt, men jag ska tillägga att jag levt med en autist, men väl under samma tak som flera (ungdomar). Så det är rätt svårt att veta hur man hanterar svårigheter som vuxna. Rimligen så kommer du att behöva axla ett mycket större ansvar över familjen i stort, planering av aktiviteter, semester, kanske ekonomi och annat.

Spontanitet är generellt ett big nono, såvida det inte är spontant något som gjorts många många gånger förut. Gör man något spontant med ett autistiskt barn som inte gjorts förut är risken överhängande att det blir en dålig upplevelse med hög stress.

Man saknar inte empati bara för att man har autism. Däremot så har man ett par saker som lätt kan se ut så om man inte känner till dem. Säkert på inget sätt heltäckande för diagnosen och de som har den, men ändå.

Många med autism beter sig "annorlunda" och  har man autism och nått en självinsikt så vet man detta. Att man inte är som alla runt om en. Flickor specifikt har en nästan kuslig förmåga att kopiera beteenden i sin omgivning med syftet att kunna vara som "alla andra". Det tar såklart oerhört på energin hos personen och efter t.ex en skoldag så är orken oftast slut. När kraven ökar i skolan så finns det risk att illusionen rämnar. Det är därför så många flickor med autism inte upptäcks för ens senare upp mot högstadiet, när de inte räcker till att spela sin "roll" och hänga med i undervisningen.

Men hemma då, ja har man pratat om det och gjort gälla att en autistisk person inte behöver ha någon slags täckmantel utan kan vara sig själv. Ja då kommer man också att kunna få lite oväntade svar och reaktioner på saker som kan te sig självklara för många andra. Förstå svårigheten om du tänker dig att du måste LÄRA dig att visa närhet och kärlek till dina föräldrar, att det inte kommer naturligt med kramar och så. Säkert inte samma för alla men vanligt. Detta kan såklart tolkas som brist på empati, när det mer handlar om en svårighet som gör att man inte vet hur man ska agera. Gissar att känslan på insidan av personen dock är liknande, typ tycker synd om eller vad det nu är.

Den andra saken är att tankegångarna ofta är annorlunda. Verkligen definitionen av att tänka out of the box. Många särbegåvade personer med autism har lätt för teori i skolan men oerhört svårt att visa upp tankesättet. Komplexa mattetal räknas ut på nolltid men beskrivningen kan vara något i stil med "ja ettor är ju färgen blå (självklart) och sen tvåor grön"... Sen finns det oftast med en rejäl portion logik i de flesta beslut, logik som kan vara grundad men inte alltid.

Om jag med hjälp av logiken når slutsatsen att det är optimalt för mig att sitta uppe till 4 varje natt och spela på datorn (ni andra sover ju ändå) så kanske det är ett klent argument att den andra parten gärna går och lägger sig för natten samtidigt. Kanske inte det bästa exemplet, men logiska beslut kan te sig känslokalla men om man försöker bortse från känslor så... ja då är det bara logiskt.