Sjukpension pga psykiska
Min vän blev sjukpensionerad redan när hon var runt 20 år, i år fyller hon 40 år och har inte jobbat en enda dag på "riktigt jobb" under dessa 20 år och får sjukpension.
Hennes diagnoser är svår panikångest pga trauma (mobbning och ex man) och borderline.
Men, jag tycker det har blivit värre bara senaste åren . Jag menar, förut kunde vi ta en fika på kafe, nu är de omöjligt för hon vågar inte.. Hon är ju bara inom 4 väggar på dagarna!
Hennes liv och dagar ser alltså ut såhär : Vakna tidigt på morgonen, röker, dricker kaffe. Röcker, lite mer kaffe, osv osv. Hon sitter hemma i sin fåtölj och dricker kaffe. Sen klagar hon på att hon har svårt att sova och hög puls, hon vet själv att de beror på all kaffe hon dricker, blir ju en del.. men kan tydligen inte sluta... Sen det med maten, hon äter kanske 1 varm rätt ett par gånger i månaden för "ghar inte råd" (all pengar går ju åt cigaretter för tusan!)
Vad jag försökrr säga och undrar, det verkar vara så att när vissa blir sjukpensionerade så enkelt och tidigt att det bara förvärrqr måendet dvs. dom stämger in sig hemma! Eller någon som tänker något annat?
Hon vet liksom inget om världen. Hon visste inte ens hur de är i Nord Korea. (Hör till allmänbildning tycker jag)
Jag har förlorat den vännen jag en dag lärde känna som kunde njuta av livet och känns läkarna inte heller vill att hon ska bli bättre, eller tycker ni det är lösningen att sjukpensionera en så ung? Jag tycker man qka prova på jobb, ge det en chans!