Sjukpension pga psykiska
Anonym (Hmm) skrev 2022-05-22 09:30:09 följande:
Det känns minst sagt uselt av vården om de bara ger upp på henne! Som andra personen sa så måste hon ha ett socialt samspel, träffa släktingar och vänner som drar ut henne. Man måste börja smått, ta en promenad runt kvarteret, köpa med nån fika hem och prata en stund. Inte så hon fattar att man försöker hjälpa henne utan mer som ett normalt umgänge.Genomsnittliga släktingar som inte har någon utbildning och insikt om personens diagnoser kan knappast förväntas ha bättre tålamod än proffsen, och även om släktingarna vore sympatiska så kanske de inte har den tiden i sitt liv att bli stöd till den här tjejen på veckobasis ändå.
Jag har definitivt inte tid att lägga på att umgås med en sur och nojjig person som knappt vill ha mig där, de få timmarna jag har i veckan där jag hinner träffa någon.
Och ofta är det ju ärftligt, dvs minst en förälder eller fler av ens syskon har redan egna problem att slåss med, som beror av deras gemensamma ärftliga psykiska problem och sociala belastning, osv. osv.
Jag lärde känna en tjej som verkade ha undkommit sin mors psykiska sjukdom och missbruk samt sitt sociala arv i tio år ihop med en vettig partner. Men sen tog hon ett rejält kliv snett åt vänster, hittade helt fel man och blev ett urballat vrak i alla fall.
Jag känner också en mamma som fick två barn tidigt med en psykiskt instabil kille med spritproblem, och båda barnen med honom har fått jätteproblem i tidig ålder fast de knappt har träffat/bott hos sin far, och alltså inte kunnat påverkas negativt av hans beteende. Barnen hon fick med nästa man är däremot normala och fungerar i skolan.
TS är en hjälte som orkar stanna kvar och träffa denna tjej, och jag hoppas verkligen att du TS har andra vänner som kan ge dig glädje och energi också.