Sjukpension pga psykiska

Det är en välkänd mekanism inom denna diagnos att när man nått så långt i sin ångest/sin fobi så blir det nästan omöjligt att ta sig ur den.
KBT tex bygger ju på att man utsätter för det som triggar ens rädsla. För ju fler gånger man mött sin rädsla utan att det man är rädd för - har inträffat. Så minskar ångesten. Om jag är rädd för katter för att jag blivit riven en gång när jag var liten så kanske jag behöver träffa snälla katter som inte rivs 50 gånger för att min hjärna ska koppla om stimuli "katt". Då behöver jag sen inte bli rädd för att bli riven när jag ser en katt. Katt är inte längre kopplat till rädsla/trauma/ångest.

Så när en väldigt ångesttyngd person väl tar sig utanför hemmets väggar och får ångest (vilket hen lär få de första gångerna) så bekräftar det att jaha, jag skulle visst inte klara att gå ut ändå - jag VISSTE det! Och så blir utevistelsen fortsatt kopplad till ångest samtidigt som hemmet är den enda säkra platsen. Dubbelminus.

Men att bevilja en person sjukersättning i så låg ålder och sen inte fortsätta terapi eller vård för att försöka nå framsteg låter inte alls bra. Så ska det inte gå till. 

Det är ganska välkänt (trodde jag) bland psykologer och andra psykologiskt orienterade att 100% sjukskrivning sällan är vad en person behöver. Möjligen initialt om man tex startar en medicinering eller ger sömntabletter för att en person som länge gått på högvarv ska kunna vila. Men det ska inte vara en lång period för som du TS är inne på själv så kommer det befästa sjukdomsbilden. De flesta behöver dagar under veckan som bygger på normalitet och rutiner på arbetet för att sakta men säkert ta sig tillbaka. 

Depression är inget man botar genom att ta sig i kragen. Dock finns allt att vinna på att göra livsstilsförändringar och bryta mönster vilket man förstås måste få hjälp med! Det är inte meningen att gemene man ska gå på SSRI år efter år! Det är som jag hörde en liknelse häromdagen med ett brutet ben. Man ska SJÄLVKLART medicinera och smärtlindra initialt. Det går inte att dra ett brutet underben tillrätta utan att lindra smärtan för individen. Men sen ska hen öva sig på att stödja på benet efter ett tag och förhoppningsvis ska hen kunna gå normalt så småningom.
Det känns dock som att det är där det brister (vilket många regioner och särskilt BUP nu uppmärksammar när det gäller tex ADHD och barn som medicineras länge och utan uppföljning) = trycket är så hårt så att ge tid till samtalsterapi, stöd i dessa livsstilsförändringar, att förändra tänket och synen på saker mm det finns det inte resurser till. Samma som inom gastric bypass också, det går inte att operera bort en problematik som sitter i hjärnan, kopplat till ångest, mat och kroppsuppfattning. Det flyttar sig ofta och bidrar till en (och kanske värre) problematik istället. Även om vissa förstås hjälps. Men många behöver båda sorters stöd för att det ska anses lyckat. 

Har din vän boendstöd? Någon annan typ av resurs, utöver "vänner" och regelrätt psykiatri, som träffas regelbundet, hjälper med vardagliga rutiner mm.
Det här känns varken hållbart eller värt Sverige 2022...

Ok, men även om hon nu bor i en tvåa så borde hon kunna få en insats i form av någon som kommer hem till henne på regelbunden basis. Det ska inte behövas ett stödboende eller boende i en servicelägenhet för det. Men det kräver att hon själv söker kanske?

Jag tänker det också. Det måste ju finnas någon slags samordning här, om det är regionen /psyk som lämnade över till kommunen i samband med att personen bodde på ett stödboende och till övergången att bo helt ensam i tvårummaren. 
Jag skulle ringa socialtjänsten och bara lägga korten på bordet och fråga - vad gör jag! Varsågod, så här kan min vän inte ha det!

Jag vet inte exakt vilken rätt du har att företräda din vän. Men såklart kan du ta kontakt och be att få prata med någon med rätt kompetens. Så förklarar du läget så pass detaljerat att det går att få en bild av situationen men utan att röja din vän. Och fråga hur det är meningen att fungera i den sitsen, vad för stöd som finns att få? Inte för att det är ditt ansvar att göra det men om du skulle vilja. 

Det finns ett fenomen som kallas inlärd hjälplöshet som hänger ihop med stigmat att ha/få diagnos. Gäller även skolbarn. Att veta eller höra att man är eller har den eller den funktionsnedsättningen/sjukdomen/diagnosen kan stigmatisera den som annars inte hade så många egna reflektioner över varför hen är som hen är. 
Men det borde vilken psykolog eller vårdperson som helst som träffar patienter/klienter i den här situationen känna till och ta hänsyn till!
Det känns som att det är väldigt många komponenter inblandade i vården och omsorgen till TS vän i det här fallet. Det är klart att det finns psykisk sjukdom som ter sig just så här, som inte går att bota och där det som någon skrev inte är rimligt att förutsätta eller tro att personen någonsin ska bli arbetsför på den reguljära arbetsmarknaden. Men jag vill tro att det ändå finns saker att göra. Det omvända, att man bara lämnar människor vind för våg vore hemskt att ta in.