Sjukpension pga psykiska

Alltså att bli sjukare ju längre tiden går är ju tämligen normalt för viss typ av psykisk ohälsa, särskilt då man redan vid 20 årsåldern gör bedömningen om förtidspension.

Om det blir så att man inte blir friskare, så tappar man förmåga och saker som man tidigare klarat bättre blir än värre. 

Jag tänker att det är lätt att se "friskhetsfaktorer", såsom att ha ett jobb, som en lösning på psykisk sjukdom, men att det faktiskt inte går att sätta dem kraven på vissa. Det går inte att peppa en människa som aldrig haft ett jobb ut på arbetsmarknaden, när sophantering och matlagning är stora utmaningar.

Jag har ett syskon med psykisk funktionsnedsättning/sjukdom och jag häpnar ofta över hur jävligt lurigt det är med såväl sjukdomen, som de dåliga vanorna hen har. Alltså, man kan inte fatta hur dåligt vissa mår psykiskt ibland, samt hur svårt det är att hjälpa/medicinera och göra "normala saker".

Du har själv troligen också gått igenom din egen skit och insett vissa saker, såsom att det absolut är värt det att jobba på, men din egen skit och ångest är troligen väldigt långt ifrån hennes. Du kommer inte kunna peppa henne frisk, utan efter 20 år har hennes sjukdom fått konsekvenser!

Ja, det är svårt att hålla en relation med någon som inte mår bra, där man kanske inte alls får ut någonting av vänskapen längre.
Jag är inte för att man rensar ut alla som man vid något tillfälle tycker är lite jobbiga ur sitt liv, men det finns gränser för vad man orkar och vill som vän.

Det är hennes liv, och trots att hon har det jobbigt, så bör ni ju båda få ut någonting ur relationen. Det kan inte vara du som "hjälpare" och hon som psyksjuk.