Skilsmässa och separation

Nej han bor där och barnen kommer dit och övernattar. 

Om du kan köpa ut honom är det ju en bra lösning! Vad bra att ni redan har pratat om det - då är det ju bara för dig att ta upp det igen, och säga att det är dags nu. Då kan han använda pengarna att köpa en mindre lägenhet, där han kan bo med barnen när han är i Sverige. (eller om han hyr en lägenhet) 
Du måste tänka lite längre framåt! Du tycker att det går bra om han bor hos dig denna gången, och nästa, och nästa... Men hur länge vill du egentligen ha det så? Tills yngsta barnet flyttar hemifrån? Om han ändå ska flytta ut kan han lika gärna göra det nu! (eller i alla fall starta processen med att leta bostad)

Men bestäm dig bara och sluta vela. Sälj bostaden och köp något som passar dig så får han göra som han vill med sitt boende. Han är vuxen, det är inte ansvar att ordna boende åt honom. Genom att sälja får ni garanterat marknadspris och ingen behöver gå och spekulera i framtiden angående vem som tjänade mest eller minst på att bli utköpt eller bo kvar. I en ny bostad får du en naturlig nystart.

Om ditt hem är det enda hem han har att komma till, så bor ni ju ihop på sätt och vis, även om han mest är utomlands i jobb.

Säg att du vill skilja dig och att du vill ha ett eget hem där du kan bo ihop med ev ny partner om du vill.

Han är där typ varannan helg, påstår du att det är att bo ihop...? Man bor där man har sin dygnsvila som Skv uttrycker det, han bor utomlands.

Jag har i och för sig ingen sådan känslomässig koppling till bostäder generellt så att sälja är i och för sig en möjlighet men att hitta en ny bostad som passar vår familj är inte helt lätt och den enklaste så då känns det nästan som att enda lösningen är att bo kvar och köpa ut. 

Att hoppa av bostadsmarknaden känns inte som ekonomiskt fördelaktigt för mig som ensamstående.

Men visst jag har tänkt tanken om ny bostad för nystart i livet. Men då jag inte har någon särskild önskan att bo just i denna stad hade jag tänkt bo kvar här i huset bara till barn flyttat och sedan flytta till ett helt annan del av Sverige. 

Men visst det kanske bara är ursäkter. Man ska inte klaga om man inte gör något för att förändra. Men det känns ändå för mig som att omständigheterna är så speciella att det är svårt att bara hitta en enkel lösning. 

Tack för input och rationella tankar!

 

För mig känns det lite så också även om han har en bostad där och sådär så är det ju som att när han är här så är detta hans hem. Detta gör att det är svårt att sparka ut ifrån. 

Högst osannolikt att jag skulle bo ihop med någon annan. Jag och barnens pappa har ju inte ens gjort det under våra år när vi var ett par. Vi är och har varit som två ensamvargar som levt parallella liv där vissa saker gått ihop men det mesta varit separat. Detta är ju något som är det som varit bra med oss, att vi inte velat leva som ett traditionellt par. Jag vill bo själv och vill kunna bjuda hem de personer jag har relationer med eller för all del dra och hänga hos dem. Just nu funkar ju det senare eftersom jag kan släppa allt och ge mig av till den jag önskar träffa när barnens pappa är här. Så på det sättet är det ju just nu en halvbra lösning. 
Om han istället aldrig kom hit så skulle jag inte kunna åka och träffa folk och då skulle min frihetsgrad minska i stället.
Så på något sätt är det ju det som står på spel också. 

Detta är korrekt. Han måste vara skriven där han har sin huvudsakliga dygnsvila. Men det är ju också bara en beskrivning som talar om hur man rent formellt skall förhålla sig till det. Vissa par som har det upplägget bor ju i allra högsta grad ihop. Så det är inte svartvitt. 

Tycker du själv att ni bor tillsammans....?

Ja, det blir ju en slags förflyttning av gränser av vad man accepterar och min känsla just nu är att det hela tiden är just undantagssituationer hela tiden som är orsaken till att ingen förändring sker. 
Typ, just nu är det så mycket med det här. Just nu är det ju sommar, just nu är det jobbigt för dig angående detta. Just nu måste du jobba extra mycket och det är ju klart att det går bra och sedan är det det ena och det andra. Något gällande barnen som gör att man lägger allt fokus på det och det går ju FAKTISKT före allt. Det gör det ju. 
Det blir liksom omöjligt.