Fick precis reda på att min man är otrogen

Hej.
I morse kollade jag min mans telefon och fick då reda på att han är otrogen och vill lämna mig för denne. Detta har han sagt till henne. 
Efter att jag åkt och handlat så åkte han iväg, efter att ha varit bortrest utomlands i 2 veckor och kom hem i natt. Sa ingenting, men jag förstår.
Han vet inte att jag vet.
Jag försöker bita ihop.
Vi har 3 barn (4 just nu) och har varit gifta i nästan 30 år.
Vi har hus och hund och gemensam ekonomi. 
Nu har han varit hemifrån i 4 timmar, och jag fruktar när han kommer tillbaka.
Vad ska jag säga?
Jag vill bara att han packar och försvinner.
Men barnen då? Vad ska han säga till dom? Vad ska jag säga till dom?
Pendlar mellan sorg, apati, hysteri och framtida kalkylering av ekonomin.
Vad ska jag säga när och om han ens kommer hem idag?

Tack för svar. 
Har ingen riktigt nära som jag kan anförto mig åt.
Jag känner så här:
Han får packa en väska och flytta ut, det första han gör.
Han ska hålla sig borta från mig, på alla sätt. Det är jag som kontaktar honom om och när jag vill.
Han får förklara för barnen.

Jag har inte gjort något så jag stannar lugnt kvar här hemma.

Barnen är 11, 11, 16 och 20.
Men alla bor hemma så alla kommer ju att påverkas av detta.
Jag pendlar mellan att konfrontera och att ignorera. 
Har fem barn hemma här nu, som inte anar vad jag går igenom.
Men jag har bestämt mig, när han hör av sig eller kommer hem så kommer jag att be honom packa och flytta ut direkt. 
Jag tänker inte ta sånt här.

Ja, han hade glömt sin telefon i bilen och jag skulle åka och handla frukost till alla som varit borta i 2 veckor på semester. 
Det var hans telefon. 
Han och en tjej skrev kärleksfulla meddelanden till varandra.
Han hade skickat bilder och skrivit massor till henne under dessa 2 veckor, men bara ringt mig en gång under denna period.
Nu är han hemma hos henne, enligt deras konservation. 
Det var fem timmar sedan han åkte hemifrån för att träffa en kompis.
Jag önskar att han inte kommer hem alls.
Imorgon ska jag till jobbet, och alla barn är förkylda efter semestern. 
Jag kan inte sjukskriva mig heller, då jag är chefen. 
Nej det här var inget roligt, alls.

Jag kollade snabbt igenom telefonen utanför affären, vet inte riktigt varför.
Tror jag ville kolla vilka han har haft kontakt med under dessa 2 veckor. Släktingar och så, som skulle träffas under semestern. 
Hittade då en tjej som har skickat massor av meddelanden, och han likaså. En tjej som jag inte känner till. 
Jag gick inte igenom telefon precis, öppnade den och hittade detta direkt.

Nej ingen av barnen verkar veta något.
Ja på ett sätt är det bra att gå till jobbet och att behålla rutiner.
Men det jobb jag har, jobbar jag för 2,5 personer, så det krävs ganska mycket av en.
9 timmar utan rast.

Jag tror nästan att det är så, att han ville bli påkommen.
Nu var det 6 timmar sedan han åkte hemifrån till sin sk kompis. Har inte hört ett ljud.
Det jag undrar är är varför han tycks hata mig så mycket. 
Han vet att familjen är allt för mig, att vi ska hålla ihop i vått och torrt.
Och så försvinner han så här.
Han vet ju inte ens öm att jag vet.
Tror att han har både 40-årskris och depression, och att han känner sig underlägsen då jag har avancerat i min karriär och tjänar nästan dubbelt än honom.
Vet inte.

Men han får ju göra det han vill, här finns inget fängelsel.
Men då får han inte bo kvar här med mig.

Han var ute med kompisar en kväll för 3 veckor sedan. Kom hem på morgonen. 
Men jag tänkte inte så mycket på det.
Det måste ha varit då dom träffats.
Jag har mitt jobb som sjuksköterska samt täcker för kollega på semester samt jobb som verksamhetschef över hela verksamheten. Dock semester om 2 veckor.

Nej jag har jobbat och jobbat och pluggat och pluggat och tagit hand om barnen och huset och alla djur under alla år, så jag har tyvärr prioriterat familjen före vänner och egentid.
Visst har jag släkt och andra bekanta och arbetskamrater, men vill vara stark. Vill inte heller vara misslyckad i deras ögon.
Det har ju alltid varit vi två emot världen. 

Han var 20 när vi gifte oss.
Nej han får väl vara med vem han vill, men då borde han väl skilja sig eller separera först?
Otrohet är väl aldrig ok?
Som han beter sig så upplevs det som hat. 
På 7 månader avancerade jag succesivt på mitt jobb, till att bli verksamhetschef och därmed tjäna nästan dubbelt som honom. 
Det var precis samma vecka som han måste ha träffat denna tjej.
Timing?

Jag vill inte ringa hem honom.
Jag tycker inte det ligger på mig. 
Förresten vill jag aldrig mer se honom.
Vet inte hur jag ska åka till jobbet imorgon 3 mil då han har tagit bilen.

Om han kommer hem ikväll/ natt tar jag bilen imorgon och åker till jobbet och kommer inte hem sedan utan sover i min systers lägenhet i stan.
Om han inte kommer hem så tar jag taxi till jobbet och sedan åker jag kommunalt till min systers lägenhet och sover där.
Jag jobbar hela veckan men han har semester. 

Hur ska jag veta vart han är?
Jag har aldrig hört talas om den här tjejen.
Vart som helst i Stockholm är län, kan jag tänka 
Namnet börjar på C.
Det är allt jag vet.
Och att hon har ett barn.

Han är inte hemma och han sin telefon med sig 
Deras konversation var på Whatsapp 

På vilket sätt är jag otrogen melicia?

Jag mår fysiskt illa. Måste nu gå och handla och laga mat till alla barnen, och gå ut med hunden. 
Allt känns så overkligt. Min enda trygghet och mitt allt i hela mitt vuxna liv väljer att ha sex med någon random, och påstår att hon är vacker och hans allt. Efter en natt.
Och så kommer han hem på morgonen och lägger sig och sover i minsta dotterns säng.
Som att han helt plötsligt är världens finaste pappa. Var kom det ifrån?
Vet inte hur jag ska samla kraften?

Jag väntar ut honom.
Antingen flyttar han ut eller så börjar han prata.
Jag är för sårad just nu för att ta över ansvaret för detta.
Jag vill helst inte prata, inte än.
Jag vill att han flyttar ut bara.
Nej min familj är 4 timmar bort, där finns ingen hjälp att få.
Rimligtvis så bor jag kvar med barn och hund.
Inga förändringar för familjen. 
Förutom att pappa flyttar ut då.
Ja jag tror jag skulle kunna köpa ut honom.
Men det får vi reda ut senare. 
Nu ligger han i hängmattan och messar med någon. Jag vill inte se han. 

Bilen står på honom men vi har betalt den tillsammans. Det vet han.
Han har alltid åkt tåg, mc eller cyklat till jobbet. Eller haft jobbilen. 
Jag har alltid åkt bil då jag lämnat och hämtat barn och hundar på vägen, under alla år. I nuläget bara hund till hunddagis 1 mil bort.
Utan bilen fungerar inte vardagen för mig.

Vi kan sälja bilen och köpa varsin, men inte idag utan i framtiden. 

Men att han kommer hit och lägger sina smutskläder i tvätten, vad är det?
Tror han verkligen att jag ska fortsätta att tvätta hans kalsonger efter det här? För han kommer knappast att köra en tvättmaskin, inte nu för första gången efter alla år. Hur tänker han?

Jag tror dessvärre att han tror att han har övertaget.
Han vet att jag aldrig skulle lämna hemmet med barnen och hunden.
Han vet att jag på något sätt är fast här.
Han försöker få det hela att vara mitt fel, han vänder på det på något konstigt sätt.
I natt sov han hemma, var hemma hela dagen.
Nu när jag kom hem från jobbet är han med sin nyskilda kompis på stan enligt vad barnen säger. 
Han försöker straffa mig för något. 
Jag försöker bete mig som vanligt för barnens skull, men det känns som jag går sönder. 

Nej vi har fortfarande inte pratat sedan i söndags, då jag sa åt honom att flytta ut.
Men jag känner honom så väl, jag ser hans ilska och hur han ignorerar mig, det han gör är att ge mig skulden för hur allt blev. 
Hur livet blev.
Hur vardagen blev med måsten.
Tom så lägger han troligen skulden på mig att han har hittat en annan.
Ja skilsmässor smittar bland medelålders gubbar, nu är nog alla hans vänner frånskilda. Även han snart.
Motorcykel har han haft, sålde den bara för 2 månader sen då han förlorat sina pensionssparande på aktier och spel.
Han har gått runt med övervikt och trasiga joggingkläder i alla år, nu rakar han sig och tar på sig tajta jeans.

Om råden att packa en väska åt honom, hade vi inte haft barn så hade det hänt redan i söndags. Men jag vill inte skapa något drama, jag vill att det här ska gå lugnt till. Det enda som händer är att pappa vill skiljas och ska flytta till eget. Det är det jag säger till barnen.
Dom vet att jag är ledsen, för jag ville ju inte det här. Men nu är det så här. Och att det här har absolut ingenting med dom att göra, absolut ingenting. Det är mellan pappa och mamma. 

I natt sov han borta.
Via barnen fick jag veta att han kollar efter lägenhet. Vet du vad pappa sa? Att han är etta på en lägenhet. 

Han har redan skickat in skilsmässoansökan, kom på mitt mail.

Jag ska försöka en dag till. Jobbet är nog bra för att få distans. Igår ville jag knappt åka hem efter jobbet, mådde så illa på vägen hem.
Men självklart åkte jag hem. Till barnen.
Det var skönt att han inte var hemma. 
Men nu saknar jag honom.
Men även hatar. 
Jag tycker så himla synd om barnen bara.

Jag känner mig bara så himla ensam.
Har alltid prioriterat familjen och barnen. Alltid kommit hem direkt efter jobbet till dom.
Hjälpt dom med läxor och prov, jobbansökningar, hjälpt dom med hjärtesorg och kompiskonflikter. Följt med på alla aktiviteter under alla år, alla föräldramöten och utvecklingssamtal och tandläkarbesök. Dom har varit och är mina bästa vänner, och det är alltid mig dom vänt sig till.
Vi har alltid haft huset fullt av deras kompisar. 
Mamma är mamma och hon är en trygg förebild. 

Men nu känns det som att jag tappar även den identiteten.
Det är ju min enda identitet, känns det som.
Mamma och Mamma är gift med pappa.
Och barnen har ju blivit så stora, dom har fullt upp med sina egna liv, så det känns lite som att mitt uppdrag är slut.

Kanske tycker han att jag inte såg honom. Men han såg nog inte mig heller.
28 år och man tar varandra för givet.
Så är det så klart.
Alla hushållssysslor som han lämnat över till mig, i stort sett allt ansvar för barnen och djuren.
Hur ska jag orka eller ens hinna med att dalta med honom, en vuxen man?

Han berättade att han kände sig deprimerad före semestern.
Jag sa att gå till vårdcentralen och fråga efter antidepressiva. 
Det har han inte gjort. 
Troligen tyckte han att jag skulle ordna det åt honom också.
Istället går han och är otrogen och inbillar sig att dom älskar varandra. Fin medicin.
Och väldigt egocentrisk.

Han tog bilen i fredags, och är fortfarande borta.
Jag har skrivit massor av sms, men kan inte förmå mig att skicka något.
Sover på soffan, kan inte förmå mig att ens gå in i sovrummet. 
Har fem barn här nu, det är svårt att visa mig stark och glad inför dom.

Ja jag känner sorg, tomhet, bitterhet och ilska.
Jag har blivit ratad och bortvald.
Och nu går jag igenom både en livskris och identitetskris på samma gång. 

Tack alla ni som skriver och stöttar, ni ger mig energi att komma framåt. 
Det känns som att min chockfas är över snart i varje fall.
Jag längtar så till nyorienteringsfasen nu, men förstår att det tar tid.
Det har ju bara gått en vecka. 
Men jag tänker inte gråta mera.