Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Om han inte gör någonting nu, så kommer djuret inte att överleva natten. Det är någonting med djurets blick som får honom att tveka. Blicken ser nästan mänsklig ut. Det halvöppna ögat som stirrar på honom vädjar verkligen om hjälp. Hur skulle han någonsin bara kunna vända om och gå härifrån då?

Han hör en viskning. Svag som sommarvinden men på något sätt ändå enerverande: "Casper....vi vet båda att det har funnits stunder när jag inte var säker om du är bra nog för min dotter.....men jag kan lova dig, det kommer betyda allt för Ylva om du hjälper mig. Släpa mig till stugan...