• Anonym (C)
    Ons 13 jul 15:17
    18650 visningar
    59 svar
    +1
    59
    18650

    Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

    Jag börjar. Sen copy paste:ar du och fortsätter  

    Sommaren var äntligen här. Med tanke på allt jobbigt som sker i världen just nu var det befriande för Casper att äntligen komma fram till den gamla sommarstugan som stått tom sedan mormor Karin gick bort. Nu var den hans. Hans mor är till åren och orkar inte ta hand om den och den står bara och förfaller. 


    Det kommer att kräva mycket arbete för att få det fint igen. Sådär som han minns ifrån  sin barndomstid.
    Men det första som står på agendan efter nästan sju timmar i bilen blir att gå ner till havet som han ser från platsen där stugan ligger. Grannen han nyss mötte på grusvägen en bit bort berättade att hon hade kunnat legat i länge. 21 grader redan i juni!?.

  • Svar på tråden Vi skriver en sommarberättelse tillsammans
  • Anonym (C) Trådstartaren
    Ons 13 jul 20:22
    #1

    Puff

  • Anonym (Det okända djuret­)
    Ons 13 jul 23:12
    #2
    +2

    Sommaren var äntligen här. Med tanke på allt jobbigt som sker i världen just nu var det befriande för Casper att äntligen komma fram till den gamla sommarstugan som stått tom sedan mormor Karin gick bort. Nu var den hans. Hans mor är till åren och orkar inte ta hand om den och den står bara och förfaller. 


    Det kommer att kräva mycket arbete för att få det fint igen. Sådär som han minns ifrån  sin barndomstid.


    Men det första som står på agendan efter nästan sju timmar i bilen blir att gå ner till havet som han ser från platsen där stugan ligger. Grannen han nyss mötte på grusvägen en bit bort berättade att hon hade kunnat legat i länge. 21 grader redan i juni!?.



    Han ser verkligen fram emot att ta ett dopp i det svalkande vattnet. På väg ner till havet hör han fiskmåsarna skria. De låter upprymda, ja, nästan upphetsade, och Casper förstår att de måste ha hittat ett kadaver som flutit iland på stranden. Han vill egentligen inte veta vad det är, men när han ser hur många fiskmåsar som samlats på stranden blir han nyfiken. Med långsamma steg går han bort till den skriande flocken av fiskmåsar. De sista stegen får han skrika och vifta med armarna, för att skingra de hungriga fåglarna. När fiskmåsarna lyfter från stranden ser Casper vad som ligger där. En stor, oformlig kropp, som inte liknar någonting han sett förut. Casper dras ofrivilligt närmare det mystiska djuret och då han sätter sig ner på huk bredvid det, så känner han stanken av den ruttnande kroppen. Stanken av död.


    Vad är det för någonting? tänker Casper och studerar det underliga djuret ingående. Det är alldeles vitt och uppsvällt. Större än en människa, men mindre än en val. Utan att tänka efter, så sträcker han plötsligt fram ena handen och rör vid det. Han grips av ett ofrivilligt medlidande med det stora, oformliga djuret och önskar att han kunde hjälpa det. Men det är för sent nu. Djuret är dött och har redan börjat ruttna. Han smeker återigen djuret över huvudet, långsamt, nästan ömsint. Sedan reser han sig upp och börjar gå ner mot havet.

    Då hör han ett oväntat läte. Ett lågt, plågat ljud, som får honom att stanna upp mitt i steget. Casper vänder sig om och stirrar på det okända djuret. Det kan väl inte vara djuret som låter? Motvilligt går han närmare den underliga varelsen igen. Stanken från den stora, uppsvällda kroppen är verkligen plågsamt stark på nära håll, men Casper stålsätter sig och går ända fram till djuret igen. Han böjer sig ner och granskar djuret noga. Det ligger alldeles stilla och ser helt klart dött ut, men i samma stund som Casper tänker gå därifrån, öppnar djuret sitt ena öga. Det stirrar på honom med ett ofattbart lidande i blicken och Casper känner ett starkt medlidande stiga upp inombords. Han bara vet att han måste hjälpa djuret på något sätt. Men vad är det egentligen och varför har det flutit iland här på stranden?

  • Anonym (C) Trådstartaren
    Sön 17 jul 22:34
    #3

    Puff

  • Anonym (Det okända djuret­)
    Sön 17 jul 23:41
    #4
    +1

    Jag fortsätter lite till och ser om någon annan hakar på Glad

  • Sön 17 jul 23:55
    #5
    Anonym (Det okända djuret) skrev 2022-07-13 23:12:29 följande:

    Sommaren var äntligen här. Med tanke på allt jobbigt som sker i världen just nu var det befriande för Casper att äntligen komma fram till den gamla sommarstugan som stått tom sedan mormor Karin gick bort. Nu var den hans. Hans mor är till åren och orkar inte ta hand om den och den står bara och förfaller. 


    Det kommer att kräva mycket arbete för att få det fint igen. Sådär som han minns ifrån  sin barndomstid.


    Men det första som står på agendan efter nästan sju timmar i bilen blir att gå ner till havet som han ser från platsen där stugan ligger. Grannen han nyss mötte på grusvägen en bit bort berättade att hon hade kunnat legat i länge. 21 grader redan i juni!?.


    Han ser verkligen fram emot att ta ett dopp i det svalkande vattnet. På väg ner till havet hör han fiskmåsarna skria. De låter upprymda, ja, nästan upphetsade, och Casper förstår att de måste ha hittat ett kadaver som flutit iland på stranden. Han vill egentligen inte veta vad det är, men när han ser hur många fiskmåsar som samlats på stranden blir han nyfiken. Med långsamma steg går han bort till den skriande flocken av fiskmåsar. De sista stegen får han skrika och vifta med armarna, för att skingra de hungriga fåglarna. När fiskmåsarna lyfter från stranden ser Casper vad som ligger där. En stor, oformlig kropp, som inte liknar någonting han sett förut. Casper dras ofrivilligt närmare det mystiska djuret och då han sätter sig ner på huk bredvid det, så känner han stanken av den ruttnande kroppen. Stanken av död.


    Vad är det för någonting? tänker Casper och studerar det underliga djuret ingående. Det är alldeles vitt och uppsvällt. Större än en människa, men mindre än en val. Utan att tänka efter, så sträcker han plötsligt fram ena handen och rör vid det. Han grips av ett ofrivilligt medlidande med det stora, oformliga djuret och önskar att han kunde hjälpa det. Men det är för sent nu. Djuret är dött och har redan börjat ruttna. Han smeker återigen djuret över huvudet, långsamt, nästan ömsint. Sedan reser han sig upp och börjar gå ner mot havet.

    Då hör han ett oväntat läte. Ett lågt, plågat ljud, som får honom att stanna upp mitt i steget. Casper vänder sig om och stirrar på det okända djuret. Det kan väl inte vara djuret som låter? Motvilligt går han närmare den underliga varelsen igen. Stanken från den stora, uppsvällda kroppen är verkligen plågsamt stark på nära håll, men Casper stålsätter sig och går ända fram till djuret igen. Han böjer sig ner och granskar djuret noga. Det ligger alldeles stilla och ser helt klart dött ut, men i samma stund som Casper tänker gå därifrån, öppnar djuret sitt ena öga. Det stirrar på honom med ett ofattbart lidande i blicken och Casper känner ett starkt medlidande stiga upp inombords. Han bara vet att han måste hjälpa djuret på något sätt. Men vad är det egentligen och varför har det flutit iland här på stranden?


    Så hämtade han älgstutsaren och sköt djuret i huvudet för att avsluta lidandet. För att sedan slappna av, drack  han en generös dos whiskey och somnade sen på nolltid. Nästa dag sken åter solen. Han ringde polisen beträffande djuret och när de kom, reagerade de inte enligt hans förväntningar. Det var mycket mummel, sen dök en ambulans upp. Han förnekade under hela förhöret all kännedom om hur hans granne dött. Men med tiden lärde han sig uppskatta de vänliga, vitklädda personerna och sin madrasserade cell, 
  • Anonym (Det okända djuret­)
    Mån 18 jul 00:05
    #6

    Typiskt, tänker Casper. Han som hade sett fram emot en lugn och skön semester, som ett välkommet avbrott från allt jobbigt som händer i världen just nu. Men, nu ville ödet annorlunda och placerade en halvdöd, okänd djurkropp i hans väg. Vad ska han göra nu? Casper ser sig omkring och förstår att djuret inte kan ligga kvar där det ligger. Djuret är svårt skadat och behöver hjälp. Om det blåser upp till storm ute till havs och vågorna blir större, så finns det risk att de når ända upp till djuret på stranden och sveper det med sig ut i havet igen. Fan, tänker Casper, det var inte en sådan här semester han hade tänkt sig. Tillsammans med ett halvdött, stinkande djur. Men djuret stirrar fortfarande plågat på honom och han känner att han bara inte kan lämna det här på stranden.

    Eftersom djuret uppenbarligen kan andas ovanför ytan, skulle han kunna släpa det med sig hem till stugan. Då skulle han kunna sköta om det ordentligt och sedan släppa tillbaka det i havet igen när det mår bättre. Eller, så kan han bara lämna djuret här på stranden och låtsas som om han aldrig hittade det. I så fall kanske det har spolats ut till havs redan imorgon och då behöver han aldrig se det igen. Tanken på att bara gå därifrån är helt klart lockande. Att smita undan allt ansvar och ägna semestern åt lite välbehövlig vila istället. Men det är någonting som får honom att stanna kvar.

    Om han inte gör någonting nu, så kommer djuret inte att överleva natten. Det är någonting med djurets blick som får honom att tveka. Blicken ser nästan mänsklig ut. Det halvöppna ögat som stirrar på honom vädjar verkligen om hjälp. Hur skulle han någonsin bara kunna vända om och gå härifrån då?

    Plötsligt har han bestämt sig. Han tänker släpa med sig djuret till stugan och ta hand om det tills det har tillfrisknat. Innan han hinner ändra sig, så griper han tag i djurets stora stjärtfena och börjar släpa det med sig mot stugan. Djuret är förvånansvärt lätt. Det är som om allt motstånd utplånas under den stora, hala kroppen. Som om sandkornen gör sig lena och fina och hjälper till. Nästan som om det vore meningen att han ska lyckas släpa djuret med sig. Hoppas bara att grannen inte ser mig nu, tänker Casper. För vad skulle hon tänka då?

  • Anonym (C) Trådstartaren
    Mån 18 jul 00:52
    #7
    +1
    Anonym (Det okända djuret) skrev 2022-07-18 00:05:28 följande:

    Typiskt, tänker Casper. Han som hade sett fram emot en lugn och skön semester, som ett välkommet avbrott från allt jobbigt som händer i världen just nu. Men, nu ville ödet annorlunda och placerade en halvdöd, okänd djurkropp i hans väg. Vad ska han göra nu? Casper ser sig omkring och förstår att djuret inte kan ligga kvar där det ligger. Djuret är svårt skadat och behöver hjälp. Om det blåser upp till storm ute till havs och vågorna blir större, så finns det risk att de når ända upp till djuret på stranden och sveper det med sig ut i havet igen. Fan, tänker Casper, det var inte en sådan här semester han hade tänkt sig. Tillsammans med ett halvdött, stinkande djur. Men djuret stirrar fortfarande plågat på honom och han känner att han bara inte kan lämna det här på stranden.

    Eftersom djuret uppenbarligen kan andas ovanför ytan, skulle han kunna släpa det med sig hem till stugan. Då skulle han kunna sköta om det ordentligt och sedan släppa tillbaka det i havet igen när det mår bättre. Eller, så kan han bara lämna djuret här på stranden och låtsas som om han aldrig hittade det. I så fall kanske det har spolats ut till havs redan imorgon och då behöver han aldrig se det igen. Tanken på att bara gå därifrån är helt klart lockande. Att smita undan allt ansvar och ägna semestern åt lite välbehövlig vila istället. Men det är någonting som får honom att stanna kvar.

    Om han inte gör någonting nu, så kommer djuret inte att överleva natten. Det är någonting med djurets blick som får honom att tveka. Blicken ser nästan mänsklig ut. Det halvöppna ögat som stirrar på honom vädjar verkligen om hjälp. Hur skulle han någonsin bara kunna vända om och gå härifrån då?

    Plötsligt har han bestämt sig. Han tänker släpa med sig djuret till stugan och ta hand om det tills det har tillfrisknat. Innan han hinner ändra sig, så griper han tag i djurets stora stjärtfena och börjar släpa det med sig mot stugan. Djuret är förvånansvärt lätt. Det är som om allt motstånd utplånas under den stora, hala kroppen. Som om sandkornen gör sig lena och fina och hjälper till. Nästan som om det vore meningen att han ska lyckas släpa djuret med sig. Hoppas bara att grannen inte ser mig nu, tänker Casper. För vad skulle hon tänka då?


    Älskar hur du fortsätter om ingen annan tar vid så fortsätter jag imorgon. ?Hjärta?
  • Mån 18 jul 01:16
    #8
    Om han inte gör någonting nu, så kommer djuret inte att överleva natten. Det är någonting med djurets blick som får honom att tveka. Blicken ser nästan mänsklig ut. Det halvöppna ögat som stirrar på honom vädjar verkligen om hjälp. Hur skulle han någonsin bara kunna vända om och gå härifrån då?

    Han hör en viskning. Svag som sommarvinden men på något sätt ändå enerverande: "Casper....vi vet båda att det har funnits stunder när jag inte var säker om du är bra nog för min dotter.....men jag kan lova dig, det kommer betyda allt för Ylva om du hjälper mig. Släpa mig till stugan...
  • Anonym (Det okända djuret­)
    Mån 18 jul 13:51
    #9

    TS: Kul att du tyckte om fortsättningen! Glad Tyvärr blåste ju FuckGoggleAskMe huvudet av djuret, så det bli kanske svårt att fortsätta då. Sommarberättelsen tog en snabb och oväntad vändning. Måste ändå säga att det var ett intressant, om än väldigt plötsligt avslut. Roligt initiativ med en sommarberättelse i alla fall! Solig

  • Anonym (C) Trådstartaren
    Tis 19 jul 09:34
    #10
    Anonym (Det okända djuret) skrev 2022-07-18 13:51:17 följande:

    TS: Kul att du tyckte om fortsättningen! Glad Tyvärr blåste ju FuckGoggleAskMe huvudet av djuret, så det bli kanske svårt att fortsätta då. Sommarberättelsen tog en snabb och oväntad vändning. Måste ändå säga att det var ett intressant, om än väldigt plötsligt avslut. Roligt initiativ med en sommarberättelse i alla fall! Solig


    Som TS bestämmer jag att vi avstår det inlägget, oseriösa bortser vi ifrån. du får gärna fortsätta berättelsen. Kopiera gärna in berättelsen innan du fortsätter  
Svar på tråden Vi skriver en sommarberättelse tillsammans
Logga in
Bli medlem