Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

När de kommer in i stugan byter Casper och Saga om till torra kläder. Han lånar frikostigt ut kläder till Saga, vilket inte är mer än rätt eftersom hon just räddat hans liv. Medan de byter om får Casper hela tiden känslan av att Saga sneglar på honom i smyg, men när han vänder sig om hinner hon alltid tittar bort innan hon blir påkommen. Då han har bytt om fryser han fortfarande så han skakar och Saga beslutar sig för att göra upp eld i den öppna spisen. När hon har lyckats med det, och elden sprakar hemtrevligt i köket, så går hon bort till mormor Karins garderob. Där letar hon fram det varmaste hon kan hitta, för Casper har blivit ordentligt nedkyld av de kalla undervattensströmmarna. Här! säger Saga och räcker fram en av mormor Karins gamla vinterkappor. Den är fruktansvärt ful och omodern och Casper tar motvilligt emot den. Varför ska just jag ha den här? frågar han och rynkar på näsan. Saga ser oförstående på honom och rycker på axlarna. Därför att den är varmast. Efter sin lama protest tar Casper på sig kappan. Saga tar också på sig en kappa, men en snyggare och lite mer modern.

Sedan slår de dig ner vid köksbordet och dricker te. Det känns som en hel evighet sedan de satt här sist, men det var otroligt nog bara några timmar tidigare. Plötsligt känns stämningen så intim på något sätt. Med den tända brasan i köket och den vackra solnedgången utanför fönstret, så kunde det ha varit riktigt romantiskt. Tyvärr känner sig Casper inte särskilt attraktiv med sitt blöta hår, som ligger slickar mot hjässan, och mormor Karins gamla kappa som döljer varje tillstymmelse till kroppsform. Om omständigheterna hade varit annorlunda så hade han säkert försökt närma sig Saga, för han känner en stark dragningskraft till henne. Men nu vågar han inte det. Istället uppstår en pinsam tystnad.

Ska du inte fråga någonting? utbrister Saga efter en liten stund. Vad menar du? svarar Casper och får en känsla av att hon kan läsa hans tankar. Saga spärrar upp ögonen och ser förnärmad ut. Om jag vill ligga förstås, vad annars? Sedan skrattar hon åt sitt eget skämt. Nej, jag menar att du ska ställa en helt normal fråga som människor ställer när de vill lära känna varandra. Till exempel; vad jobbar du med? Casper skäms lite och känner hur han rodnar. Okej, säger han sedan. Vad jobbar du med? Saga ler hemlighetsfullt mot honom innan hon svarar: Jag är skattletare, men officiellt driver jag en loppis här på ön. Skattletare? frågar Casper förvånat, för det är inget jobb han någonsin hört talas om förut. Är det ens ett jobb? 

Precis, svarar Saga. Jag samlar skatter som har flutit iland på ön, tar reda på dödsbon eller köper in gamla antikviteter och säljer vidare. Casper höjer på ögonbrynen. Letar du efter några särskilda, uhm, skatter? Saga ser allvarligt på honom innan hon sänker rösten och viskar, trots att det inte finns någon där som kan höra dem: Vet du vad. Det gör jag faktiskt. En alldeles särskild skatt som är mycket svår att hitta. Casper känner hur nyfikenheten sprider sig inom honom. Hon har verkligen lyckats fånga hans intresse nu. Vad är det då? Saga ler för sig själv och ser fjärrskådande ut. En bok, svarar hon sedan. En bok? Ja, precis. En bok som jag hoppas ska kunna ge svaret på den stora gåtan som vi alla undrar över. Casper lutar sig närmare och frågar: Vilken gåta? Saga ser honom djupt i ögonen och granskar honom noga, som om hon vill avgöra om han verkligen inte förstår vad hon menar eller bara spelar dum. Sedan suckar hon uppgivet. Det vi alla undrar över är varför vattenandarna samlas just här, på ön Sinnduah, förstås.

Ingenpsykolog: Vad skönt att du har fått komma hem nu! Jag håller verkligen tummarna för att du ska lyckas återhämta dig så snabbt som möjligt och slippa fler bakslag  Hoppas du känner dig lite mindre trött och hängig nu!

Ingenpsykolog: Det låter verkligen tufft det du har gått igenom och jag hoppas att det vänder för dig snart! Min kompis drabbades av hjärntrötthet när hon blev utbränd och det var så pass illa att hon i princip inte kunde läsa böcker längre. Bara korta texter i serietidningar. Förstår att det måste vara väldigt påfrestande att ha ont i huvudet och inte kunna sova. Ja, jag håller med om att det har blivit fin stämning här i tråden och att det känns som om vi har varit vänner länge  Jag är glad att vi kan stötta dig lite nu när du har det så svårt. Skickar styrkekramar till dig!  Och ja, du kan nog ha rätt om boken!

De stannar uppe hela natten och pratar. Saga berättar mer om boken och Casper får en känsla av att hon är någonting på spåren. Någonting viktigt. Han börjar också misstänka att det fanns en anledning till att mormor Karin så gärna ville att han skulle träffa Saga, förutom att hon påstod att Saga var så trevlig. Kanske visste hon någonting som Casper inte har insett än? Enligt Saga, så innehåller boken alla de gamla myterna om ön och vattenandarnas ursprung. Men boken har varit försvunnen under årtionden och ingen vet var den finns. Därför har Saga gjort det till sin livsuppgift att försöka hitta den, för hon vill så gärna bevara de gamla myterna om ön och finna svaret på varför vattenandarna samlas just här.

Casper tycker om att lyssna på när Saga berättar om sitt sökande efter boken. Hon beskriver på ett mycket inlevelsefullt sätt hur hon kämpat för att hitta den under flera års tid, utan att lyckas. Saga har gått igenom otaliga dödsbon och bläddrat igenom varenda bok som lämnats in till loppisen. Utifall någon bestämt sig för att gömma boken på ett ställe där man aldrig skulle leta efter den. I en annan bok. Men nu börjar hon ge upp och är rädd att boken har gått förlorad.

Trots att samtalet med Saga är olidligt spännande, så märker Casper till slut hur hans ögonlock nästan börjar falla igen av sig själva. Vilket inte är så konstigt, eftersom han har en fruktansvärd natt bakom sig och dessutom höll på att drunkna för bara några timmar sedan. Då Saga ser att han försöker kämpa emot ytterligare en gäspning, så reser hon sig plötsligt upp från bordet och säger: Det börjar bli väldigt sent, eller ska jag kanske säga tidigt, och det är dags för mig att gå hem. Du behöver sova. Hon dricker hastigt upp det sista teet i koppen och går med dröjande steg mot dörren. Casper vill protestera och säga att han gärna stannar uppe och pratar hela natten eller att mormor Karins säng är stor nog för båda. Men som vanligt numera kommer inte ett ord över hans läppar. Här på ön tycks han ha blivit både trög och stum, men han antar att det är Sagas närvaro som gör det. Det är någonting med hennes sätt som får honom att tappa fattningen. Han är inte van vid att umgås med människor som är så raka och oförfinade i sättet.

På universitetet känner alla till hans lysande meriter och skulle aldrig drömma om att kalla honom trög eller sucka åt att han inte hänger med i tankesprången. Saga gick ut hårt på den fronten redan från början och sedan dess har han försökt återupprätta sin värdighet. Men han får skylla sig själv, för han kom faktiskt till ön som en inkräktare och hotade att avslöja en urgammal hemlighet. Allt det där tycks helt obegripligt nu. Nu skulle han aldrig drömma om att avslöja öns hemlighet och inte heller om att ta med en vattenande till universitetet. Det är två skilda världar, som inte har med varandra att göra. Han hoppas att Saga kan förlåta honom för det en vacker dag.

De senaste timmarnas händelser har svetsat dem samman på ett sätt som inte borde vara möjligt på så kort tid. Det känns som om de har känt varandra länge och inte bara några få timmar. Casper längtar redan efter att få hjälpa Saga med sökandet efter den försvunna boken. Han känner på sig att boken är viktig. Inte bara för Saga, utan kanske också för honom själv och hans egen forskning? Saga är framme vid dörren nu, men han vill verkligen inte att hon ska gå. Hon stannar upp i dörren ett ögonblick och ser på honom, nästan vädjande, innan hon vänder sig om och går. Han vill be henne stanna, men höjer bara handen till en vinkning och säger hejdå. Sedan är hon borta.

Real Time: Håller med om att Casper får skärpa sig snart! Att sumpa chanser är snarare regel än undantag för hans del, men tror han kommer utvecklas och överraska oss alla till slut. Ja, det känns misstänkt att Casper råkade få den fula kappan och Saga den fina (eller i alla fall mindre fula) 

TS: Det låter väldigt mysigt! Imorgon blir det nakendopp och kaffe för mig också. Ska åka bort på en liten minisemester, bara över natten. Jag försöker också maxa sommaren och har semester i två veckor till! Härligt 

Ingenpsykolog: Vad fint att vi kan stötta dig online, trots att vi inte känner varandra i verkligheten! Det har varit väldig gripande att höra vad du tvingats gå igenom  Tror kanske många vill vara anonyma, men jag kan avslöja min användare när sommarberättelsen tar slut. Så kan du skicka PM till mig om du vill! Eller så tar sommarberättelsen aldrig slut, den kanske bara övergår i en höstberättelse 

Nästa morgon står de tillsammans nere vid hamnen. Båtarna har börjat gå som vanligt igen, efter att gårdagens fruktansvärda händelse avskrevs som ett mycket lokalt och ovanligt väderfenomen. Experter konstaterade att det är lika otroligt att en liknande våg skulle uppstå här som någon annanstans på jorden. Därför finns det ingen anledning att evakuera ön. Men Casper och Saga bär på en hemlighet. De vet vad som hände på riktigt och hur nära det var att det slutade i en fullständig katastrof. Casper har beslutat sig för att lämna ön och återvända hem till fastlandet. Trots att han redan har bestämt sig, så känner han en sorg i bröstet och en växande klump i halsen inför tanken på att behöva lämna ön. Men han har viktiga saker han måste ta tag i där hemma.

Vad ska du göra nu? frågar Saga. Casper harklar sig lite innan han svarar. Jag kommer åka hem och fortsätta med min forskning. Tack vare dig har jag fått nytt hopp och längtar efter att få sätta igång igen, svarar han och ler ansträngt mot henne. Så du kommer inte berätta för någon om vattenandarna då? Casper skakar allvarligt på huvudet. Nej, det kommer jag inte. Hemligheten är trygg hos mig. Jag ska att bevara den, precis som ni alla på ön har gjort under århundraden. Saga ler nöjt tillbaka mot honom och svarar: Din mormor hade varit stolt över dig, vet du det? De orden gör honom alldeles varm inombords, särskilt eftersom de kommer från Saga, men också för att Casper såg upp till sin mormor och tyckte att hon var en mycket klok gammal kvinna.

Casper känner att han vill göra någonting, säga någonting, men finner inte de rätta orden. Istället tar Saga till orda på nytt: Du kommer väl tillbaka? För en kort sekund kan han se oron i hennes blick, innan han svarar: Självklart gör jag det! Du kommer inte ens hinna sakna mig. Då ser han att hon slappnar av igen. För att vara en framstående forskare, säger hon med ett snett leende och Casper stålsätter sig inför vad som kommer att komma härnäst, så är du faktiskt helt okej. Casper ler tillbaka och ser henne djupt i ögonen. Han vill säga till henne att han skulle kunna drunkna i hennes ögon, men låter bli, eftersom det är en urusel raggningsreplik även om det är sant. För det är verkligen någonting särskilt med hennes ögon. Det är precis som om hela havet ryms i dem.

Hör av dig när du kommer tillbaka till ön! Då lovar jag att hjälpa dig få ordning på det där gamla rucklet, säger Saga, och nickar mot mormor Karins stuga. Av någon anledning misstänker jag att du inte har särskilt stor koll på hur man renoverar ett hus, så jag får väl kavla upp ärmarna och hjälpa till? Det lovar Casper att göra och sedan ser de återigen varandra djupt i ögonen, som om båda väntar på att den andra ska göra någonting som aldrig blir av. Därefter hörs ett högt, visslande ljud. I samma stund kastar Saga en hastig blick mot hamnen och utbrister: Nu kommer båten! Det är dags för dig att lämna ön bakom dig och återvända hem till Stockholm igen. Casper vänder sig om och ser besviket hur båten tyst glider in mot hamnen. Nu är det bråttom om han ska hinna få sagt någonting av allt det som rör sig i hans inre.

Du, Saga. Tack, tack för allt. För att du räddade mig, gav mig hoppet tillbaka och såg till att mormor Karin kan vara stolt över mig i himlen. Saga himlar som vanligt med ögonen, men han har börjat vänja sig vid det nu och tar inte illa upp. För han vet att hon gör det när hon blir generad. Äsch! Det var väl ingenting? Kliv på båten nu innan jag får någonting i ögat, ett förrymt sandkorn eller så, och börjar gråta. Sedan ser de vemodigt på varandra en kort stund, innan Casper vänder sig om och stiger ombord på båten. Precis när båten avgår, så ropar Saga: Se det inte som slutet på sagan, utan början, det kommer jag att göra!