Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

När Casper kommer till restaurangen, så står Saga redan utanför och väntar på honom. Hon ser allvarlig och nästan lite nedstämd ut, men så fort hon får syn på honom sprider sig ett leende på hennes läppar och sorgsenheten är genast försvunnen, som den aldrig funnits där. De slår sig ner vid ett bord i ena hörnet av restaurangen och får enligt Casper in maten imponerande snabbt. Kanske inte så konstigt, eftersom han jämför med restaurangerna i Stockholms innerstad. Där brukar vartenda bord vara reserverat, till skillnad från här, där bara några få bord är upptagna.

Casper tänker att det känns ovant att umgås så här på tumanhand. Utan en annalkande jättevåg eller en vattenande som behöver hjälp. De har aldrig träffats i ett vardagligt sammanhang förut och till en början blir det lite stelt. En kort stund äter de under tystnad, men sedan bryter Saga tystnaden och säger: Så vad tänker du göra åt den där vattenfyllda källaren? Ska du göra om den till ett badhus? Vi kan behöva ett på ön under vinterhalvåret. Casper skrattar till och rycker på axlarna. Den vattenfyllda källaren känns som hans minsta problemen just nu. Att få ut det mesta av den här kvällen och lära känna Saga bättre känns mycket viktigare. Så Casper skippar kallpratet och går rakt på sak. Han ställer en fråga om någonting han vet ligger Saga varmt om hjärtat; boken.

Hur går det med sökandet efter du vet vad? Det sista lutar han sig fram och viskar teatraliskt. Saga lyser genast upp och Casper får känslan av att hon skulle reagera på samma sätt vilken tid på dygnet han än ställde frågan. Om han så väckte henne mitt i natten. Ska jag vara ärlig, så går det inte alls. Vilket är väldigt synd, eftersom jag inte kan tänka på någonting annat förrän jag hittar den där jäkla boken. På sista tiden har jag till och med börjat slarva lite med städningen. Jo, tack. Det var nog årets underdrift, tänker Casper och skäms återigen för att han kikade in genom Sagas fönster.

Sedan säger han: Inte för att dra ner ditt humör, men hur vet du att den där boken ens existerar? Saga får genast en drömmande blick, som om hon tänker tillbaka på mycket gamla och kära minnen. Hon tänker efter en stund innan hon svarar: Det vet jag egentligen inte, men är nästan säker på att den gör det. Min morfar visste saker om ön. Saker som ingen annan känner till. Min teori är att han hade boken i sin ägo vid en viss tidpunkt eller att han i alla fall har läst den. Han sade alltid till mig att det fanns vissa saker angående öns ursprung, som han skulle berätta för mig när jagblev äldre. Jag är övertygad om att han hade boken då, men sedan hände någonting oväntat. Han dog plötsligt, innan jag var gammal nog att få veta sanningen. Jag trodde alltid att jag skulle få boken efter hans bortgång, men någonting gick fel. Boken försvann spårlöst och har inte dykt upp sedan dess. Det är ett olöst mysterium som jag bara inte kan släppa.

Efter att Saga har berättat klart nickar Casper förstående och sedan säger han: En till fråga; hur lärde du känna den där grottmannen som uppvaktar dig så flitigt? Saga skrattar till och svarar: Du menar han som antastar mig som om Metoo aldrig har ägt rum? Bra fråga! Faktum är att jag aldrig lärde känna honom. Av någon oförklarlig anledning har han fastnat för just mig och det tycks inte hjälpa att intresset uppenbarligen inte är besvarat. Jag tror det beror på att han inte klarar av tanken på att jag lever ensam och barnlös, trots att jag är trettiosex år gammal. Casper spärrar upp ögonen och spelar förvånad: Nej, självklart inte! Han vill väl att ni ska skaffa några söta små grottmänniskobarn tillsammans. Saga ler roat och säger: Ja, någonting åt det hållet. Sedan får hon plötsligt syn på någonting i andra änden av rummet och stelnar till.

Åh nej! utbrister hon och Casper följer hennes blick tvärs över rummet. När man talar om trollen, eller rättare sagt grottmänniskorna. In genom dörren till restaurangen kommer den påstridiga mannen från butiken tidigare under dagen. Casper stelnar instinktivt till i hela kroppen då han får syn på honom. Han förstår inte hur han lyckas ha sådan otur varje gång han försöker närma sig Saga. Först en jättevåg, sedan en ful gammal vinterkappa och nu det här. Räcker det inte med motgångar snart? Men han har knappt tänkt klart tanken, innan det händer någonting oväntat. Saga riktar blicken mot honom och säger: Kyss mig! Ja, alltså, bara om du vill förstås, men det vore rätt åt honom om han får syn på oss när vi sitter och råhånglar här inne i hörnet. Tycker du inte det?

Casper blir alldeles överrumplad och stum av Sagas förslag, men han har länge velat kyssa henne så han tackar givetvis inte nej. I nästa sekund griper Saga tag i hans arm och drar honom bryskt närmare. När deras läppar möter varandra, så stannar tid och rum. Casper försvinner in i kyssen, som är så underbar att han glömmer bort varför de ens kysser varandra. Att det finns ett syfte med det. Den påstridiga mannen försvinner, hela rummet försvinner, och det enda som finns kvar är Sagas underbara, mjuka läppar. De kysser varandra i vad som känns som en evighet och när kyssen slutligen tar slut, så ser de varandra djupt i ögonen under några sekunder. Saga ser allvarligt på honom, men Casper kan inte läsa av vad hennes ansiktsuttryck betyder. Kände hon av hans känslor och i kyssen och reagerade på det? Eller, kände hon mot all förmodan samma sak? Det sista vågar Casper nästan inte ens hoppas på. Men han hinner inte fundera länge på saken, för i nästa stund gör det stora muskelberget sig påmint.

Han kommer fram till bordet där Casper och Saga sitter. Av hans ansiktsuttryck går det att utläsa att han är ute efter bråk. Du är här med din lillebror ser jag? frågar han och flinar elakt mot Casper. Saga ger honom en dräpande blick och svarar: Äsch! Lägg av! Du är bara avundsjuk för att han läser fler böcker under en vecka, än du har läst i hela ditt liv. Mannen svarar inte på det, utan fortsätter bara att mala på som om han inte hört henne: Jag har svårt att förstå vad du ser i den där lilla Stockholmsräkan när du har mig här?

Saga suckar tungt och Casper inser att kvällen är förstörd. Om den nu kan bli förstörd efter att han just upplevt en helt underbar kyss. Kom nu, så går vi, säger hon och tar honom under armen. Casper reser sig upp, utan att protestera, trots att de inte har ätit upp. När de närmar sig utgången kastar Casper en hastig blick över axeln och ser att den obehagliga mannen följer efter dem. Fan, tänker han, och känner mer än någonsin hur svag hans nacke är och hur tunna armar han har under den nystrukna, skrynkelfria skjortan. Den där mannen kan verkligen inte ta ett nej, det är någonting som är säkert. Då Casper går ut genom dörren förbereder han sig mentalt på att hamna i sitt livs första slagsmål. Han har aldrig slagits med någon förut, inte ens när han var liten, och är verkligen inte sugen på att göra det nu heller. Särskilt inte med en man som är dubbelt så stor som han själv.

När de går ut från restaurangen får Casper koncentrera sig hårt för att inte vända sig om. Han misstänker att den där mannen är så primitiv, att minsta lilla tecken på rädsla kan trigga hans jaktinstinkter. Precis som hos ett rovdjur. De går lugnt därifrån, utan att se sig om över axel en endaste gång, och i samma ögonblick som Casper börjar slappna av får han en hård knuff i ryggen. Han är helt oförberedd, så han ramlar nästan framlänges på gatan. Med några stapplande steg lyckas han återfå balansen igen, men då kommer genast nästa knuff. Den här gången ännu hårdare. Casper, som varken har någon erfarenhet av att slåss eller försvara sig, försöker prata sig ur situationen istället. Du, lägg av, stammar han fram. Vi kan väl snacka om det istället? Men det vill mannen inte alls göra. Han vill slåss, mer än någonting annat. Casper kan nästan känna hur mannens svett osar av adrenalin och vet inte alls hur han ska hantera situationen. Helst av allt vill han bara sjunka genom jorden och försvinna.

Människor från restaurangen upptäcker vad som pågår och kommer ut på gatan. Det bildas en liten folksamling omkring dem, men ingen ingriper. Vem kan eller vågar ingripa mot ett sådant muskelberg? Caspers hjärna går på högvarv. Han försöker tänka ut vad han kan göra eller säga för att få stopp på angriparen, men kommer inte på någonting. Det står helt still i hans huvud och de hårda knuffarna bara fortsätter. Till slut står han inträngd i ett hörn. Mannen fortsätter att knuffa på honom, samtidigt som han vräker ur sig nedlåtande kommentarer: Vad är du för någon liten räka egentligen? Kan du inte ens försvara dig? Du vet inte hur man slåss, men stryka skjortor kan du. Slutligen avslutar han med att spotta ur sig: Jag slår vad om att du är oskuld också. Den sista kommentaren får Casper att rodna och titta ner i marken. Han känner hur han blir alldeles blodröd i ansiktet. Sedan slänger han en hastig blick på Saga och undrar om hon hörde vad mannen sade. Saga ger honom ett snett ögonkast, men det är omöjligt att lista ut vad hon tänker.

Hon står handlingsförlamad ett ögonblick, men sedan får hon nog och bestämmer sig för att ingripa. Utan att tveka kliver hon fram till dem och ställer sig mittemellan de båda männen. Hon stirrar trotsigt rakt in i ögonen på den angripandet mannen och säger: Är det inte bäst att du skyndar dig hem nu? Han hånflinar bara och frågar: Va?! Varför då? Vad snackar du om? Saga går ännu närmare honom och sedan håller hon upp handen med spretande fingrar framför hans skrev.

Mannen skrattar till och ger henne en föraktfull blick, som övergår i förskräckelse och sedan vantro. Mellan hans ben växer en stor, blöt fläck fram och alla som står och tittar på ser det och börjar skratta. Den aggressiva mannen försöker desperat dölja olyckan med händerna, samtidigt som han stirrar på Saga med ögon svarta av hat. Din häxa, väser han. Din förbannade jävla häxa. Det var hon som gjorde det här! ropar han och vänder sig mot publiken. Men då skrattar de bara ännu högre och Saga ger honom en dräpande blick och svarar: Ledsen, men häxprocessen dog ut för länge sedan, så jag tror inte att någon bryr sig.

TS: Kul att du tycker att jag fortfarande lyckas hålla spänningen uppe! Jag kommer förmodligen fortsätta skriva på den här berättelsen så länge jag märker att jag har en nyfiken läsare kvar. Då kommer jag skriva klart den till slutet och annars kommer jag tona ut den och låta den vila i frid  Ja, den där kyssen hade vi väntat på! Man kan inte anklaga dem för att stressa fram i alla fall, utan de närmar sig varandra i snigelfart 

Real Time: Ja, nu har de i alla fall börjat närma sig varandra lite. Svårt att säga vad Saga tyckte om kyssen. Hon är så bra på att hålla masken, men kanske var det bara en ursäkt att de var tvungna att råhångla för att hon egentligen ville kyssa honom ;)

Först går de sakta därifrån, så länge någon kan se dem, men så fort de kommer utom synhåll börjar de springa. De fnissar upprymt, som två tonåringar, och rusar fram längs gatorna sida vid sida. Casper känner hur adrenalinet fortfarande pumpar ut i hans kropp och om någon såg dem nu, så skulle de tro att det var två galningar som rymt någonstans ifrån. Men ingen ser dem, tack och lov, och efter en liten stund har de lyckats hämta sig från chocken och lugnat ner sig. Saga skrattar högt och Casper njuter verkligen av att se henne så glad. Han vill att hon alltid ska få vara lika glad som hon är nu och aldrig behöva ha det där allvarliga, bekymrade uttrycket i ansiktet. Men han vet ju vad det beror på. Att Sagas sökande efter boken har vuxit till en besatthet och så länge hon inte hittar den, kommer hon aldrig bli lycklig igen.

När de kommer in i skogen saktar de slutligen av på farten och flåsar andfått. Casper sneglar på Saga och frågar sedan allvarligt: Hur gjorde du det där? Saga ler först lite hemlighetsfullt mot honom, men sedan rycker hon bara på axlarna och säger: Äsch! Det är inte så märkvärdigt som det ser ut. Jag använder mig av lite omvänd psykologi bara. När jag verkar så självsäker, blir han så osäker att han kissar på sig. Jag har gjort så mot mobbare ända sedan jag var liten. Det funkar varje gång. Casper rynkar pannan och tänker att det inte låter särskilt logiskt alls, även om Saga tycks tro det. Han har varit med om lite för många konstiga händelser på sista tiden, för att kunna ignorera dem, och den gemensamma faktorn är Saga. Först höll hon andan orimligt länge i den vattenfyllda källaren, sedan såg han den glittrande stjärtfenan i ögonvrån och nu det här. Men den gemensamma faktorn är inte bara Saga, utan också vatten.

Hursomhelst, grymt bra gjort! säger Casper, som inte vill förstöra den fina stämningen. Men det hade han inte behövt oroa sig för, för i nästa stund är det Saga själv som gör det istället: Hm. Jag vet inte om det var så bra egentligen, för ingenting är farligare än en ratad och förnedrad man. Casper svarar inte på det, men förstår vad hon menar. Han kunde se hatet i mannens blick efteråt. Att kissa på sig inför alla åskådarna som samlats utanför restaurangen måste ha känts oerhört förnedrande. Ändå känner Casper en stark tacksamhetskänsla gentemot Saga för att hon faktiskt ingrep. Han vågar inte ens tänka på hur det hade kunnat sluta annars. Båda försjunker i tankar en stund och plötsligt är de framme vid mormor Karins stuga. Casper tänker att han inte vill skiljas åt redan, men får som vanligt inte fram ett endaste vettigt ord i Sagas sällskap. Men Saga dröjer sig ändå kvar utanför stugan ett litet tag, som om hon inte heller vill skiljas åt riktigt än.

Du förresten, den där kyssen, säger hon slutligen och ser allvarligt på honom. Åh! Tänk inte på den. Du behöver inte förklara. Jag fattar att den inte betydde någonting. Att du bara kysste mig för att reta upp honom och det lyckades du verkligen med, svarar han, men Saga avbryter honom: Den var magisk. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. Hon ser honom djupt i ögonen och Casper grips återigen av den där svindlande, bottenlösa känslan. Det känns som om hela världen försvinner runt omkring honom och när han stänger dörren om sig en liten stund senare, så orkar han inte ens vara besviken på sig själv för att han inte vågade fråga Saga om hon ville följa med in. Istället kastar han sig ner på sängen, med kläderna på, och ler från öra till öra. Inom sig hör han Sagas röst, som upprepar de underbara orden om och om igen: Den där kyssen. Den var magisk. Jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Real Time: Nej, ingenting allvarligt och jag mår bättre nu. Idag har jag haft en underbar dag! Tack så mycket :D Det har varit så kul att skriva den här berättelsen i tråden och få idéer och inspiration av er :)