Min partner åkte på semester 1 dag efter att vi fått veta att fostret var dött...

Tack för alla svar.

Som svar till Bengt, min äldsta dotter är 17 1/2 år och vet om graviditeten pga att jag bl.a. varit starkt illamående.  Den minsta vet inget. Hon reagerade spontant på att han lämnat hemmet under morgonen och jag har därför inte diskuterat saken med henne på det sätt zom du verkar tro. 

Däremot så kom jag nog själv i kontakt med det hela när hennes reaktion på att han åkt blev så stark. 

Som svar på övrigt... 

Han har flera större barn sedan tidigare och han vet att jag mådde dåligt vid senaste missfallet som var ett tidigare missfall. 

Han är många timmar bort och ska vara borta i tre dagar. 

Ingen annan än äldsta tjejen känner till graviditeten då vi ville vänta tills v 12 med att berätta.

Känner zjälv någonstans att det känns fel gjort av honom att åka och därmed ägga ansvaret på min 17 åriga dotter med lätt autism ifall jag blir dålig hör hemma. Då ska alltså hon ta hand om hund lillasyster och matlagning eller behöva passa lillasyster om jag måste åka in till sjukhuset. 

Jag fick veta igår kväll att han skulle åka på morgonen men hade nästan tagit för givet att han skulle ställa in, så jag blev lite paff. 

Kanske har ni rätt. Jag blev bara så ställd och är nog lite konflikträdd då det har hänt att det tagit slut när jag tagit upp tidigare behov då han inte verkar kunna förstå mig. 

Känner mig bara sårad på något konstigt sätt. Jag har ju sagt att jag är orolig för hur det ska kännas och bli. 

Trodde att det fanns de som fick jätteont och blödde mycket mm, men kanske är det överdrivet och att jag bara är överdrivet orolig. 

Tack för alla svar, ska försöka hantera det med mig själv och förlåta honom.

Glinda från Oz: 

Jag älskar honom och han har många fina sidor. Men detta har tydligen sårat mig. 
Konflikten som ledde till ett slut skedde i denna tidiga graviditet. 

Tack <3 

Jag vet inte riktigt hur han känner mer än att han också är ledsen över att fostret dog.

Kanske borde jag ha sagt igår kväll att han inte skulle åka, men blev så paff när han var så självklart med att inte ändra några reseplaner och inte ens frågade hur jag kände inför det. 

Vet inte mer än att han uppenbart själv inte hade behov av att vara med mig under missfallet och då på något sätt så kändes det ännu mer fel att med den vetskapen,  att hindra honom från att åka. Och nu tvivlar jag såklart på hans känslor inför mig. Kanske hade han stannat om han verkligen älskat mig. 

Nernu: 

När det gäller tidigare konflikt så var det ju tidigare i denna graviditet som vi hade en konflikt få jag berättade om mina behov kring något där jag inte alls kände mig mött.

Efter det så blev jag rädd för att lyfta mina behov igen, blev rädd att bli lämnad istället för mött...

Och ja du har rätt, kanske ska vi inte satsa på familj nu när jag har denna erfarenhet. Känner precis så men visste inte det jag vet nu. 

Jag känner mig sårad över att han åkte då det hade varit en självklarhet för Mig att ställa in eller skjuta upp en resa om min partner skulle genomgå något som kanske gjorde honom såpass nedsatt att han skulle ha svårt att ta hand om allt där hemma, och särskilt om det även var något psykiskt påfrestande... Men det är ju bara jag och det var därför jag frågade er andra för att få lite perspektiv då jag är inne I mina sårade känslor just nu. 

Men tack för alla reflektioner och svar  jag tar det verkligen till mig. 

<3

Tack <3

Till saken hör också att han visste sedan i torsdags att jag skulle få en akuttid för medicinsk abort i början av kommande veckan, trots detta åkte han till sin vän. 
Jag behöver ha en vuxen med mig vid aborten vilket jag nu inte har,  detta då jag fick en akuttid då han inte kommit hem från semestern.
Han bad mig nyss att "Boka om akuttiden" tills då han kommit tillbaka senare under veckan. 

Detta hellre än att tänka sig att han själv kunde boka om sin tågbiljett hem. 

Han förstår nog inte alls hur ont detta känns i mig men jag tolkar det som att jag helt enkelt inte är så mycket värd i hans ögon så länge jag inte bär på hans levande barn, för då pratade han om att korta ner sin semester för att "inte lämna mig gravid". Men så fort fostret konstaterades dött så brydde han sig inte ens om att ställa mig frågan om jag behövde honom här hemma. Nu är dessutom ett av barnen magsjukt.

Jag blöder och vågar knappt gå till affären och handla det som det magsjuka barnet behöver av rädsla för att börja störtblöda på vägen.

Jag förklarade hur jag kände men han verkar fortfarande inte förstå. 

Anledningen att jag skrivit här och undrat över hur normalt det är att bli lämnad för en semester i min situation är för att jag inte berättat om graviditeten för andra och därför behövde bolla lite.

Men mycket pekar på att jag på detta sätt fått svar på hans verkliga engagemang och känslor vilket visar mig att det inte blir några fler försök till ett barn ihop med honom. 

Gör bara så otroligt ont att inse genom en sådan här situation.