Går i bitar

En liten uppdatering här:

Livet rullar på, jag har barnen 98% av tiden och mitt liv är så mkt lyckligare och rikare nu än det var förut. Jag kan ibland hamna i sorgsna tankar och det är OK. 

Vi har ett fint samarbete kring barnen för det är viktigt för mig att han är delaktig i deras liv. Intresset är inte stort och han har svårt att se deras behov men jag försöker att stötta med alla medel jag har. 

Jag kan känna en känsla av att allt det här aldrig riktigt kommer att ta slut eftersom han är så ensam och vänder sig till mig. Jag försöker att sätta gränser men är såklart väldigt svårt att inte fråga hur han mår när han ser deppig ut. Jag vill ändå värna om honom eftersom han är ngt av det viktigaste som finns i mina barns liv. 

Återigen. Tack till alla som läst och följt!