Jag tror att jag har bestämt mig för att lämna men väntar tills efter semestern.
Jag levde fler år i familjen AB efter att kärleken var död. Dvs ingen ville kämpa längre.
Insåg att båda våra föräldrapar levt lite lika, inte mycket till kärleksfullt. Det var nog därför vi kunde "stå ut".
Efter separationen mötte jag kärleken men höll på att stöta bort den för att jag var så känslomässigt avtrubbad. Såg nästan ner på alla små vardagliga kärleks ord och handlingar.
Det allra jobbigaste var att jag inte vill att mina barn ska upprepa samma mönster i en tredje generation. Så jag har pratat med dem, nu unga vuxna, om uppväxten. Viktiga pusselbitar föll på plats för dem. De hade känt att nåt var fel men lade skuld på sig själva.
Jag hoppas att öppenheten kan hjälpa dem på vägen.
Är jag man eller kvinna, det kvittar.