Lätta på ditt hjärta!

Man 38. Det största problemet är att det är så tråkigt och ensamt i mitt liv. Det händer ingenting, vilket är skönt på ett sätt, men blir det för mycket av ingenting så blir det lätt tråkigt.

Jag är kvinna
26 år gammal
Jag har några stycken. 1: Jag kan inte slappna av runt hunden. Hon är gammal, 17 år, så hon har varit min bästa kompis sen jag var barn. Jag är så fruktansvärt medveten om att hon en dag, förmodligen förr än senare, kommer ge upp. Jag kollar flera gånger om dagen så att hon fortfarande lever. 2: Jag är gravid, och den är klassad som högrisk. Det är en ständig oro för att något ska hända och gå fel. Dessutom är jag lesbisk och jag och min sambo har inte naturlig tillgång till att försöka igen. 3: Vi håller på att renovera huset vi ska bo i och jag får inte ens hjälpa till. Frustrerande.

Att ett vuxet barn mår dåligt, misstanke om missbruk och att all kontakt nekas. Att kronofogden letar barnet här hos mig.  
Att barnens pappa är suicid och all kontakt är bruten sedan två år.
Att min arbetsplats försvann i torsdags och jag inte vet var jag ska jobba. Är nästan 60 och tanken på.ett nytt jobb efter 25 år känns inte så kul. 
Orolig inför ekonomin eftersom jag kommer gå ner i lön. 

Är kvinna, fullständigt ensam, multisjuk, konstant rädd för att dö, 
ville flytta ditt jag kommer ifrån men det är int ekonomiskt möjligt, kommer troligtvis att hamna på gatan då jag inte kan jobba, tappar allt mitt hår pga mediciner, är nollställd känslomässigt, har ett hjärta som kan ge upp när som, jag hatar min lägenhet o orten jag bor på, har stora problem med silverfiskar som kommer hinna äta upp mig innan någon kommer att hitta mig.
Blir 45 o lever inte som jag drömde om om liten, då jag också levde i ett helvete.
jag lever inte, jag bara knappt existerar.
Ingen bryr sig......

Att jag heter Birger och inte Greger

Kvinna 44 år.. Mitt ena barn har obotlig hjärntumör. Operation gick bra, strålning och nu cellgifter. Enligt sista röntgen så allt bra ut. Jag försöker vara lugn och tänka positivt, men det är inte alltid lätt

Varför är det relevant med kön och ålder för att lätta sitt hjärta?

Kvinna, 53, orolig inför skolstarten.

Kvinna.
Jag är 30 år.
Jag har precis insett att min sambo och pappa till våra gemensamma barn är narcissist. Har blundat för det länge och dansat efter hans pipa men har nu börjat säga emot. Detta har resulterat i en tystnad och andra otrevligheter från hans håll i flera dagar. Jag vet att enda sättet att få oss tillbaka och ha bra dagar igen är att krypa till korset och be om förlåtelse för något han stör sig på med mig, även om jag vet det handlar om kontroll från hans sida. Men då är det bara en tidsfråga innan det blir en sån här grej igen. Jag är sugen på att se hur länge han ska behandla mig så här och inte vika mig denna gång, men hur blir det då för barnen?