Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...
Gick inte att ändra men det ska såklart stå ?inte skaffade barn? rubriken och ?insett? i texten.
grr för omöjlighet att korrigera.
Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...
Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...
Tror jag kommer brottas med den känslan hela livet ut, att jag borde skaffat barn. Fast jag valde bort det.
Jag valde bort det pga ärftlig psykisk ohälsa, är inte så illa hos mig men jag är ändå allt annat än psykiskt sund.
Jag är 32 så jag skulle kunna, fast maken är steriliserad (gemensamt beslut) han har barn sen tidigare. Så egentligen kan jag sluta stressa över drt eftersom han är steril ändå.
Bonusmamma är jag och det är lite lagom ansvarsnivå för mig. Blir ju inte mina gener och hon har en bra mamma. Älskar min bonus och ser mig som stolt plastmamma.
Tror många ångrar sig faktiskt, att de inte skaffat barn. Kanske är det tillfredställande att vara barnlös och fri tills man är runt 45 ca, med barnfria vinkvällar och resor hit och dit. Men sen upptäcker de att vännerna är upptagna med deras familjer osv, och ensamheten börjar smyga sig på.
