Tycker man hör så mkt numer om hur folk ångrar att de skaffade barn för att de insert att de inte tycker om att vara förälder (trots att de älskar just sitt barn).
Men tvärtom? Finns ni som ångrat i efterhand att ni inte skaffade barn? Hur hanterar ni det?
Skulle gärna höra bägge sidor av saken...
? Allt blir bättre när man får barn. Hon har givit mig all den mening jag behöver för att ticka på, sa hon då.
Ångrar inte att jag inte skaffade barn. Jag har alltid vetat att jag inte vill vara förälder.
? Allt blir bättre när man får barn. Hon har givit mig all den mening jag behöver för att ticka på, sa hon då.
När jag var yngre så fanns tankar på att skaffa barn, men bara för att "det är så man gör".
När jag var ca 21-22 år och verkligen älskade mitt liv (bodde utomlands) kom tankarna på ett barnfritt liv smygande. Jag var i två förhållanden de närmaste åren där männen pratade om att skaffa barn, och jag kände bara NEJ. Det kändes inte naturligt.
Det som jag inte alls var beredd på när jag skaffade barn var hur starkt man känner för dom. Som att ha sitt hjärta utanför kroppen, en person som alltid är viktigare än en själv.
svårt att förklara för någon som inte har barn men typ min kärlek för min sambo - då skulle jag varna om de kom en kula mot honom.
med mina barn - jag skulle ta kulan alla dagar i veckan utan att ens fundera på det.
sjukt jobbig känsla som ger mycket ångest - barnen måste alltid vara trygga. Ingenting får hända dom.
Men de skulle väl vara enda anledningen till att jag skulle ångra att jag skaffade barn från början.
alla får göra som dom vill. tänker att kvinnor som väljer bort barn får sååååå mycket mer skit åh tjat än män som väljer bort barn.
Det beror väl på att alla, både kvinnor som män 35+ som åtminstone jag känner som är barnlösa inte mår bra psykiskt på ett eller annat sätt.
Lite skillnad på att vara 25 och älska att vara barnlös och 45. Känner ingen.
(Bella) Det beror väl på att alla, både kvinnor som män 35+ som åtminstone jag känner som är barnlösa inte mår bra psykiskt på ett eller annat sätt.
Jasså? Hur många känner du då, på ett så pass förtroligt vis att du har fullständig insyn i hela deras känsloliv? Sedan är det faktiskt så, detta är fakta, att en människas känsloliv aldrig kan vara statiskt. Det kommer att fluktuera. Ibland pga yttre omständigheter, ibland av interna omständigheter. Barn är ingen magisk sköld mot detta. Som person måste du lära dig att hantera olika känslor, om du vill ha riktig stabilitet i ditt liv.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag mår psykiskt bra. Har en rejäl mental styrka och tålighet. Känner glädje och tacksamhet för livet, och finner anledning till att uppskatta livet varje dag. Detta trotts att det samtidigt är tufft, då Covid-19 fullständigt slagit undan benen på mig och man slitit med Postcovid i snart 2 år. Samt att jag fått ytterligare problem efter en ny infektion nu i Maj som satt sig på hjärtat. Klart man kan bli ledsen över detta, och sörja den livsstil som tagits ifrån mig. Undra hur framtiden kommer att se ut. Men detta är grejen, man måste inte fastna i det där. Man möter känslan när den kommer, är i känslan en stund, rör sig upp ur känslan och går vidare = resten av dagen är oberörd, och där finns inget som förhindrar att man känner sig glad och tillfreds.
Jag har inga barn. 35+ och kvinna. Hade inte det lätt som barn, tonåring eller i yngre tjugoårsåldern. Så mina depressiva perioder har varit tidigare i mitt liv. Inte nu. Har mått psykiskt bra i 8 år.
Sambon har ångest. Men det är knappast relaterat till barn, utan faktumet att han är odiagnostiserad och obehandlad ADHD, och vuxenpsykiatrin tycker han mer eller mindre ska ha gått in i väggen och lagt sig på ett tågspår innan dom kan tänka sig att utreda honom. Ångesten i hans fall handlar om ett huvud som aldrig håller käften, och det är 10 tankar samtidigt som far runt. Skulle inte bli ett dugg bättre på den fronten för honom om vi hade skaffat ett barn.
Det jag värjer mig mot här är det naiva svartvita tänkandet. Folk kan må dåligt eller bra av väldigt många olika orsaker. Om man har stark barnlängtan och inga barn har, och mår dåligt, så är det troligtvis att avsaknaden av barn har något med det att göra. Men att förutsätta att någon som mår dåligt och som inte har barn, måste må så pga det? Speciellt om där då inte ens finns en barnlängtan hos personen? Det blir lite löjligt.
Jag tror det är väldigt få som vill vara barnlösa och inte ångrar det vid något tillfälle. Men samtidigt kanske livet inte leder en dit och det måste också få vara okej. Om man inte känner att man vill ha barn tänker jag att det finns skäl för det. Tex ett par, man och kvinna, som träffas i fertil ålder; hur många av dem förblir barnlösa av fri vilja. De flesta som är barnlösa kanske träffades sent i livet, kunde inte få barn eller något annat. Aldrig hört talas om par som KAN få barn, är i rätt ålder när de träffas osv och ändå väljer bort barn.