Ångrar flytt

Du har fått kloka svar på ditt inlägg och jag kan bara stämma in i de tips som du fått. Ni har gjort ett grundligt förarbete med att välja område och större yta utifrån att barnen ska få det bättre, både nu och framöver. Du har använt den logiska delen av hjärnan och nu kommer det emotionella. 

För mig tog det över ett år att landa in i vårt hus trots att jag var med under hela köpeprocessen, valde område, typ av hus och så vidare. Jag letade fel och önskade rakt av att huset skulle brinna upp. Jag låg och var orolig för alla möjliga scenarier som skulle drabba huset trots att det inte fanns några indikationer på att det var fel på det. Min sambo har varit med under hela tiden och ställt frågan om och om igen, vad är det värsta som skulle kunna hända? Jag lyssnade efter ljud, lukter och tittade efter avvikande saker dagligen.

Jag har ett flexibelt arbete som kräver att jag ställer om mellan olika arbetsuppgifter och ärenden så jag tror att omställningen i privatlivet tog för mycket kraft helt enkelt. 

Nu verkar det som att ni inte har ett val utan behöver bo kvar på grund av de ekonomiska aspekterna men jag tror att det kan vara bra. Sämre tider gör att vi människor behöver finna oss i att avvakta och reflektera över saker på ett helt annat sätt än om alternativet finns att bara flytta vidare utan att arbeta med sig själv och också lära känna sig själv oavsett om det handlar om relationer, hus, arbete eller fritidssysselsättning. Prata med din partner om dina känslor för huset och gör en planering på kort och lång sikt. 

Hej alla som fortfarande orkar läsa. en tid har gått nu och egentligen har väl saker fallit på plats lite. Jag går inte jämt och ständigt och tänker på detta och jag är inte längre ledsen.Jag har börjat kunna njuta mer av huset och de positiva sidor som finns med att bo stort. Barnen har även hittat fler och fler vänner och börjar känna sig som hemma. 

Men med det sagt så har jag ändå blivit mer och mer säker på att jag tids nog vill flytta tillbaka till vårt gamla område. Det kommer inte bli nu och inte om ett år men kanske om 2-3 år. Dels vill jag inte att det ska bli för hattigt för barnen men känner jag att jag inte orkar nu heller, vilket hindrar mig från att ta tag i saken direkt. Jag försöker istället göra det bästa av situationen just nu, så kanske det kan leda till något gott i framtiden ändå, även om hela flytten just nu känns som ett misstag. 

Det som skaver i mig fortfarande är att jag inte stoppade mig själv på vägen. Redan innan vi signade huset så fick jag magkänsla att det var fel. Men övertalade mig själv att jag inte skulle baka ur pga rädsla. Men jag kan inte gräva ner mig nu utan får se allt från den positiva sidan. Försöker göra varje rum så mysigt jag bara kan för att unna uppskatta vårt nuvarande hem medan det varar. Har redan börjar kolla på nästa lägenhet och drömmer om nästa steg.. Undrar också hur mannen kommer att reagera men det får vi ta när tiden är inne. Just nu vill jag inte besvära varken man eller barn med mina känslor kring detta.. 

Sen vill jag tacka för fina råd jag fått at er som svarat. Mycket hjälpte när jag var som mest nere och vissa dagar gick jag in för att läsa era inlägg igen. fina råd och vissa som känt samma vilket stärkte mig. Det känns skönt att jag gått från ledsamhet till insikt och acceptans. Nu blev det såhär och det är okej. Nästa gång vet jag bättre... 

Hej alla som fortfarande orkar läsa. en tid har gått nu och egentligen har väl saker fallit på plats lite. Jag går inte jämt och ständigt och tänker på detta och jag är inte längre ledsen.Jag har börjat kunna njuta mer av huset och de positiva sidor som finns med att bo stort. Barnen har även hittat fler och fler vänner och börjar känna sig som hemma. 

Men med det sagt så har jag ändå blivit mer och mer säker på att jag tids nog vill flytta tillbaka till vårt gamla område. Det kommer inte bli nu och inte om ett år men kanske om 2-3 år. Dels vill jag inte att det ska bli för hattigt för barnen men känner jag att jag inte orkar nu heller, vilket hindrar mig från att ta tag i saken direkt. Jag försöker istället göra det bästa av situationen just nu, så kanske det kan leda till något gott i framtiden ändå, även om hela flytten just nu känns som ett misstag. 

Det som skaver i mig fortfarande är att jag inte stoppade mig själv på vägen. Redan innan vi signade huset så fick jag magkänsla att det var fel. Men övertalade mig själv att jag inte skulle baka ur pga rädsla. Men jag kan inte gräva ner mig nu utan får se allt från den positiva sidan. Försöker göra varje rum så mysigt jag bara kan för att unna uppskatta vårt nuvarande hem medan det varar. Har redan börjar kolla på nästa lägenhet och drömmer om nästa steg.. Undrar också hur mannen kommer att reagera men det får vi ta när tiden är inne. Just nu vill jag inte besvära varken man eller barn med mina känslor kring detta.. 

Sen vill jag tacka för fina råd jag fått at er som svarat. Mycket hjälpte när jag var som mest nere och vissa dagar gick jag in för att läsa era inlägg igen. fina råd och vissa som känt samma vilket stärkte mig. Det känns skönt att jag gått från ledsamhet till insikt och acceptans. Nu blev det såhär och det är okej. Nästa gång vet jag bättre... 

Hej alla som fortfarande orkar läsa. en tid har gått nu och egentligen har väl saker fallit på plats lite. Jag går inte jämt och ständigt och tänker på detta och jag är inte längre ledsen.Jag har börjat kunna njuta mer av huset och de positiva sidor som finns med att bo stort. Barnen har även hittat fler och fler vänner och börjar känna sig som hemma. 

Men med det sagt så har jag ändå blivit mer och mer säker på att jag tids nog vill flytta tillbaka till vårt gamla område. Det kommer inte bli nu och inte om ett år men kanske om 2-3 år. Dels vill jag inte att det ska bli för hattigt för barnen men känner jag att jag inte orkar nu heller, vilket hindrar mig från att ta tag i saken direkt. Jag försöker istället göra det bästa av situationen just nu, så kanske det kan leda till något gott i framtiden ändå, även om hela flytten just nu känns som ett misstag. 

Det som skaver i mig fortfarande är att jag inte stoppade mig själv på vägen. Redan innan vi signade huset så fick jag magkänsla att det var fel. Men övertalade mig själv att jag inte skulle baka ur pga rädsla. Men jag kan inte gräva ner mig nu utan får se allt från den positiva sidan. Försöker göra varje rum så mysigt jag bara kan för att unna uppskatta vårt nuvarande hem medan det varar. Har redan börjar kolla på nästa lägenhet och drömmer om nästa steg.. Undrar också hur mannen kommer att reagera men det får vi ta när tiden är inne. Just nu vill jag inte besvära varken man eller barn med mina känslor kring detta.. 

Sen vill jag tacka för fina råd jag fått at er som svarat. Mycket hjälpte när jag var som mest nere och vissa dagar gick jag in för att läsa era inlägg igen. fina råd och vissa som känt samma vilket stärkte mig. Det känns skönt att jag gått från ledsamhet till insikt och acceptans. Nu blev det såhär och det är okej. Nästa gång vet jag bättre...