Hur kommer otrohet fram?

Bekvämt att regga ett nytt anonymt konto och hålla med sig själv. 

Javisst ja, det är ju fredag !!!

Faktiskt inte alls korrekt antagande. 😅 Men trevlig helg! 

Förresten, nu känner jag mig lite sugen 

Intressant att se hur dessa trådar fylls av bitterhet, starka känslor och subjektiva anekdoter.

Jag har själv inte varit inne på några dagar och möts (om jag läst helt rätt) av en del påhopp och märkliga påståenden. Nåväl, det rör mig inte särskilt mycket.

Har försökt svara på trådstarten och förklara varför detta är nästintill omöjligt att avgöra, det finns varken statistik eller underlag på detta. 

Mitt tidigare inlägg tycks även ha tolkats som att jag propagerar för otrohet och hävdar att det alltid går att dölja. Också lite märkligt, och felaktigt.

Jag ska dock inte hänga kvar och störa mer då det tycks finnas behov av att, i ännu en tråd om otrohet, vältra sig i sin egen personliga bitterhet och skapa konflikter och moraliska sanningar. 

Tyvärr kan jag ju inte ge mer än anekdotiska sanningar heller, de exempel jag kan leverera bevisar bara att det går att hålla otrohet hemlig. De säger inget om hur vanligt det är. Troligen inte helt unikt men inte heller jättevanligt.

I alla fall för mig är det tillräckligt för att konstatera att: nej, otrohet kommer inte alltid fram.

I ett av de fall jag känner ledde ett dåligt förhållandet till otroheten, den otrogne insåg att man måste ta sig ur sitt äktenskap och skilde sig. Otroheten uppdagades inte och kommer aldrig uppdagas men äktenskapet tog slut.

Jag kan omöjligt veta hur vanligt detta är men tror inte det är helt unikt. Det låter rimligt att en person som varit otrogen tar ansvar genom att skilja sig men inte nödvändigtvis vill skada sitt ex mer än nödvändigt. Kanske av feghet men minst lika mycket för att inte försvåra samarbete runt barnen i en separation.

Det finns fler exempel men jag tänker inte fortsätta här.

Observera att jag inte tar någon moralisk ställning, försvarar inte otrohet eller tar ställning för någons otrohet. Det enda jag säger är att myten "otrohet kommer alltid fram" inte stämmer.

Jag förstod precis hur du menade, men min poäng kvarstår. Inget av det här är ju några bevis på otrohet som kommer fram, utan teorier. Ganska långsökta dessutom. Hur vanligt är det att det går till sådär. Först blir det skilsmässa på grund av förnimmelse. Visst det kan kanske hända ibland. Och sedan för att din tes ska  stämma så ska dessa förnimmelseskilsmässor, som vi inte vet hur vanliga de är( du verkar anser det är vanligt, vet inte varför; som jag minns det så har du inte ens egen erfarenhet utan du stannade hos din otrogne man) många år senare ska det uppdagas att det faktiskt var en otrohet där. Hur vanligt är det? Båda dessa som vi inte vet hur vanligt det är, ska alltså klaffa, för att du ska få någon slags poäng, nej väldigt långsökt tycker jag att det verkar.

Klart att man vill veta sanningen. Men vissa saker har man ju inte rätt att göra så det kan ju bli svårt. Om man tycker det är fel att luras och gå bakom ryggen så kanske man inte ska göra det själv heller. Jag visste inte förrän nyligen att det är olagligt att läsa i någons mobil utan lov. Jag skulle ha svårt för det iallafall. Skulle inte alls kännas bra. Men tydligen tycker andra att det är ok, om det är nödvändigt för deras egna syften. De klagar på vad dåligt det är att bedra och föra sin partner bakom ljuset men gör samma sak själva. Jag vet inte annat vad lösningen skulle vara, om man är en person som inte vill gå bakom ryggen eller tillskansa sig vad man inte har rätt till, men tilliten till partnern är borta, än att avsluta? Ska man fortsätta leva på det sättet? Men det var lite en sidodiskussion.

Jag tror kontentan av detta är, har man en misstanke om att partnern är otrogen så är ju redan detta ett bevis på att förhållandet är sprucket. Börjar man dessutom rota runt i partnerns telefon eller dator......ja då har du ju SJÄLV gått bakom ryggen på din partner, utan att fördenskull veta om denne har gjort något.

Jamen, ni hör väl själva? Jag förstår dock, jag har gjort det själv men förstår nu att det jag gjorde var fel. Min sjuka misstänksamhet får jag nu behandling för.

Och sen om man ändå snokar och man inte hittar något? Är man då ärlig och erkänner vad man gjorde (man vill ju själv få reda på sanningen, ska man då undanhålla sanningen från sin partner, så att den inte får göra ett medvetet val? Som man själv vill kunna göra?) och medvetet dolde för sin partner?

Kontentan är, snoka är ALLTID fel. Likaså otrohet. Jag vet ärligt talat inte vad som är värst. Båda sakerna visar ju att du inte respekterar din partner.

Att snoka är helt klart värst.

Tips är att inte använda telefonen som verktyg och att radera alla appar när du är klara med dem för dagen och ska åka hem.