Hur kommer otrohet fram?

Finns väl ingen som påstått att det inte finns historier som gått med den skyldige till graven. Tror säkert det var mer så förr, men idag finns mer sparat digitalt (tex chattkonversationer, likes och annat på sociala medier) som kan komma upp flera år efteråt, om någon letar. 

Förr kunde man säkert som exempelvis resande i sitt yrke, komma undan med mer, om man var på annan ort. Idag går ingen säker. 

I värsta fall kommer det upp efter att någon dött, och det visar sig att det finns okända barn som ska ha del av arvet. 

Har naturligtvis ingen statistik, men efter vad som hänt i min släkt/bekantskapskrets så kommer det alltid fram genom tredje part. Någon skvallrar. 

Vilket betyder att är två människor otrogna med varandra och aldrig berättar detta för någon annan kommer det sannolikt inte fram om de inte blir påkomna i akten.

Men kvinnor (säkert män med men det vet jag inte) berättar ALLTID detta för någon annan/flera andra. På det sättet kommer det fram. 

Tex: Anna vänstrar mot sin man Pelle med Kent. Anna berättar (skryter?) om sin affär med Kent till Tina och Stina och berättar varenda snuskig detalj. 3år senare hamnar Stina och Anna i konflikt över något helt annat. Då berättar Stina för Pelle att Anna är/var otrogen med Kent.

Klart det finns, men jag tror inte det är vanligt. Och vad menas med att det kommer fram, att fler än mannen och kvinnan vet om det? Många gånger kommer det fram genom att andra ser det, att den som man är otrogen med skvallrar, att den som blir bedragen ser eller märker det. Många erkänner ju också. Sedan finns det fall där man vet, men väljer att inte agera. Dvs den som är otrogen vet inte om att den andre vet. Hur räknas det? 

 

Så är det säkert i många fall. Många vet om otroheten, men den som blir bedragen vet inget och den som bedrar vet inte att många andra vet. 

Oftast är det den otrogne själv /motparten som gör att det kommer fram. Genom att den otrogen/motparten blir alltmer styv i korken och mer oförsiktig ju längre tiden går. Man känner sig säker på att det aaaldrig kommer avslöjas och därför slappnar man av och begår en hel del misstag längs med vägen.

Sen inte att förglömma... Man ska aldrig lita på tokkära älskarinnor som ofta gärna vill hjälpa ödet på traven genom att ta kontakt med frun och berätta om otroheten alternativt förbannade och svikna älskarinnor som inser att han aldrig kommer skiljas och därmed förvandlas till kaninkokerska och kastar mannen till vargarna och avslöjar för frun... 

Det sista där är ärligt talat en av orsakerna som gör att jag är så emot otrohet. Jag tror att jag skulle ha potential att bli en kaninkokerska i den situationen. Tänker min emotionellt instabila personlighetsstörning och sådant, herrejäklar vad snett det hade kunnat bli.

Men det blir ju faktiskt konsekvensen av påståendet att otrohet alltid kommer fram...

Fast påståendet är inte sant. Varför diskutera ett påstående som inte stämmer från början?

Ja, jag undrar väl lite hur dessa personer tänker och resonerar.

Jag tror inte att de tänker något särskilt. Det är väldigt vanligt att det kommer fram, så när de säger så, så menas det nog mer som en varning. Att risken att det kommer fram är stor.