Hur kommer otrohet fram?

Inte för att få lov... men jag tror de flesta känner att man vill ha bekräftat att otrohet faktiskt har ägt rum, innan man tar det beslutet. 

Och att få en otrogen partner att erkänna bara genom samtal, utan bevis... det har i alla fall för mig visat sig i princip omöjligt.  

Lögnerna sitter så djupt rotade att det förnekas in i det sista, tills det är motbevisat. 

Den som först gått just bakom ryggen är den som varit otrogen. (även om det inte är olagligt  😉)

Skönt att läsa att det finns de med självinsikt och inser hur bananas det kan bli. Starkt!

Sen kan man ju tillägga att det är lätt att säga att det är det enda raka... det är också så att det enda raka är att låta bli vara otrogen, eller det enda raka är att berätta för sin partner om man varit otrogen... men vad hjälper det, när så få gör "det enda raka"?
Ja, visst är det så. Det är just de problemen jag syftar på. Men försök att låta den insikten hindra en när man har en allvarlig misstanke om att ens partner är otrogen och det känns som världen omkring dig rämnar, och att snoka i en dator eller så är enda sättet du kan få reda på om det stämmer. Det är inte en kamp mellan förnuft och oro som många lyckas vinna, kan jag säga... 

Nästan lika få som aldrig nånsin kör över hastighetsbegränsningen eller begår någon annan trafikförseelse.

Det må vara olagligt, men i mångas ögon mindre omoraliskt än otrohet och lögner.  Det tror i alla fall jag. 

Så... har man varit otrogen och lämnat några som helst digitala spår går man aldrig helt säker från upptäckt. Även om det är olagligt att snoka.

Kom hem en dag tidigare från jobbresa och öppna sovrumsdörren och såg ett hårigt arsle guppa upp och ned och under låg frugan så det var ju inte mycket att snacka om än att fimpa förhållandet.

Sen, för att återgå till ursprungliga frågan i trådstart, så är det såklart inte så att all otrohet uppdagas..! 

Men man ska kanske inte vara helt förvånad om den nån gång gör det, även om den som varit otrogen gått och känt sig så finurlig och bra på att dölja allt. 

Det kan inte vara speciellt positivt för självkänslan att fundera på hur otrohet kan avslöjas.

Jag tror att det är så här;

De flesta "otroheterna" får ingen reda på eftersom ingen av parterna kommer att berätta för någon. De är rädda om sina förhållanden.

De som trotsallt kommer fram har resulterat i någon form av separation.

Det finns inget sätt att avslöja otrohet och risken man löper är att misstänksamhet och svartsjuka smyger sig in i förhållandet. Har partnern inte varit otrogen tidigare så kanske hen börjar resonera att hen ändå tror jag är otrogen, då kan jag lika bra vara det  

Ja du. 

Jag var otrogen i en gammal relation, det kom inte fram. Jag hade taktiken "spela ut korten helt öppet", vilket innebar att jag inte smusslade alls med att jag skulle träffa personen. I stället sade lade jag fram det som att det var en vän som jag pratade om helt naturligt och öppet, att vi sedan knullade lämnade jag dock osagt.

Min nuvarande partner kom på att hans ex "Anna" var otrogen genom att mannen hon knullade med i sin tur hade ett ex som upptäckte det. Så "Annas" älskares ex konfronterade och sade att om hon inte berättade det så skulle hon. 

Så kan det gå. Det hjälpte till att det var ett mindre samhälle där folk noterade att "Annas" bil stod vid älskarens hus vid märkliga tider.

Numera vill jag inte vara otrogen alls. Är inte bra eller schysst. 

Om den ens var otrogen, ja. Det var väl det man ville få reda på. Var den inte otrogen så är det bara en i relationen som gick bakom ryggen och dolde det, förde den andre bakom ljuset.

Men man vet ju inte ens om personen var otrogen. Då kan man inte ursäkta sitt ljusskygga handlande med att någon annan betett sig illa först.

Det vore ju fånigt att avsluta, sälja huset, bli varannanveckas-förälder, om allt grundar sig på ett missförstånd.

Partnern kanske förverkligar en gamla dröm och tar pianolektioner i smyg.