Förskolan klagar på min tvååring

Det är väl bra att ni ska prata om det. Då kan ni ju även ta upp det pedagogen hon är rädd för. 

Förskolans pedagoger är anställda och  utbildade för att ta hand om alla möjliga slags barn det är därför vi ser när något barn går lite utanför normen  det behöver INTE betyda att det handlar om någon diagnos !!
Men att förskolan uppmärksammat något som de vill lyfta så att förskolan och föräldrarna gemensamt kan hjälpa barnet genom att ha ett gemensamt förhållningssätt .Förskolan vill kanske ha hjälp med hur de ska tänka  och jobba genom att få lov att ta in specialpedagoger för att titta på TS barn i förskolans miljö för att se vad förskolan kan ändra i sitt förhållningssätt mot barnet för att hjälpa barnet att kanalisera sin energi så att det inte i förlängningen skapar konflikter med de andra barnen eller blir en situation där barnet får onödigt många tillsägelser 

Vi har barngenomgång ett par gånger / år där vi ser vilka barn vi behöver ta hjälp av specialpedagog, på min förskola går det 100 barn.. varje hemvist har med i snitt 5-6 barn på sin lista? i dagsläget är det 1 av dessa 25-30 barn som väntar på att få påbörja en utredning .. för de övriga 24-29 barnen finns det ingen anledning att i dagsläget överväga en utredning .. även om flera av dem är väldigt aktiva och kommer ofta i konflikter med sina kompisar..men med hjälp av de anpassningar vi gör i samråd med specialpedagoger som vi efter att haft ett möte med föräldrarna fått lov att ta hjälp av så kan vi minimera dessa konflikter och hjälpa barnet att hitta andra sätt / andra vägar att gå 

Att Ts hemma ska prata med sitt barn tror jag inte att förskolan ens har en tanke på att dessa göra.. hade det handlat om en 4-5 åring som tex sparkas när hen blir arg (alltså en 4-5 åring där det inte finns mista misstanke övh,om någon ev diagnos ) ja då kan man börja tänka på att prata även hemma om hur man är en bra kompis och att man använder sin röst o inte sina händer/ fötter när man blir arg ?

( o ja..visst är det lagligt att spela in ett samtal ..men om man vill ha ett bra samarbete med sin förskola är det kanske inte det man bör göra vid ett första samtal?däremot om man haft flera samtal och man upplever att det man bestämt inte följs då kan det definitivt vara på sin plats..) 

Men jaha?? Vad ska ni göra åt det? En livlig tvååring, give me a break, sånt har man inte möten för. Jag trodde att fsk-personal var anställda för att ta hand om alla möjliga slags barn.

Stålsätt er inför mötet. Var beredd på att de kan vräka ur sig precis vad som helst. T ex kanske de kommer att lyfta frågan om en ev. diagnos, om ni har märkt något hemma, om ni har kontakt med bup, vad säger bvc om hennes uppförande osv. Då säger ni att ni inte märkt något liknande hemma alls utan att det mest verkar vara just på fsk det här verkar vara ett problem. Bra läge då att också ta upp om den där pedagogen som hon är rädd för. Och poängtera att det inte alls är aktuellt att fundera kring diagnoser i nuläget. (De borde dessutom veta att man inte KAN sätta diagnos på så små barn! Mycket växer bort med tiden.)

Var också vaksam på om de försöker lägga över ansvaret på er föräldrar. Lägg huvudet på sned och lägg gärna an en lite dum uppsyn och fråga då vad de har tänkt att ni ska kunna göra egentligen eftersom ni inte är på plats. Bolla hela tiden tillbaka! Man kan liksom inte uppfostra en tvååring på så sätt att barnet kommer ihåg samtal som skedde för flera timmar sedan och ska uppföra sig på ett visst sätt. Och varför ska hon inte få vara sig själv?

Jag kan rekommendera att ni spelar in samtalet i smyg. Det är lagligt!

Då jag arbetar med just 2 åringar så vet jag att de självklart kan sitta stilla. Inget konstigt. Föräldrarna kan inget göra när barnet är på förskolan, men antar att samtalet kommer gälla att de ser att barnet har svårigheter. Och därför vill veta hur föräldrarna agerar med barnet hemma. Kanske de inte har några gränser hemma och då blir det jobbigt på förskolan då vi har gränser och är konsekventa. Låter man sitt barn göra som det vill hemma har det barnet ofta svårt i grupp på förskolan. 

För att svara alla en sista gång så Nej alla tvååringar är inte lika. En del är lugna, en del livliga, en del tysta, en del högljudda osv. Åter igen, när pedagoger kallar till ett sådant möte som tråden handlar om är det för oro om barnet. Att de vill förstå och göra det bästa för barnet. De har säkert prövat flera olika anpassningar såsom att barnet alltid sitter brevid en vuxen i samling, under matsituationer mm. I bästa fall är man 3 pedagoger i en grupp på 20 barn. Behöver en pedagog ständigt punkta ett barn ja då är det 2 pedagoger på 19 barn. De har säkert gjort en kartläggning och handlingsplan för barnet och nästa steg är att ha samtal med föräldrarna. OM barnet så småningom skulle behöva utredas får tiden utvisa. Är det då inte bra att förskolepersonalen på avdelningen reagerat? Om det bara beror på "livlighet" ja då lär tiden utvisa det också. Kanske barnet även är utåtagerande? Det framgår inte. Hur är barnet hemma? Se inte förskolans agerande som något dåligt. Lyssna på vad de har att säga. För en dialog och kom fram till HUR ni, föräldrar och förskola, ska hjälpa barnet.

Har de verkligen klagat på ert barn? Det är inte så att de upplever problem kring barnet och vill prata med er om det? Vi har behövt ha extra iup med båda våra barn pga problem med dem, men jag har aldrig uppfattat det som att personalen har klagat på våra barn. Inte ens när det ena slogs. Förskolan har bara berättat om de problem som funnits. 

Att förskolan reagerar på ens barns beteende om det är utanför det normala tycker jag är bra. En del sånt syns ju just när barnet är i grupp och är inte alls lika tydligt för föräldrarna. Men som förälder är man väl intresserad av hur ens barn beter sig och om det har problem även under den tid man själv inte är med det? 

Fast nu har ju inte pedagogerna sagt att TS barn har ett funktionshinder. De har bjudit in till ett möte. 

Såna hade vi flera av när mitt barn var yngre och slogs och vägrade sitta med i samlingen. Genom att samarbeta föräldrar och pedagoger klurade vi ut vad hon behövde för stöd. Men det hade aldrig funkat om jag och min man sparkat bakut och hävdat att allt var förskolans fel. En sån attityd förlorar man bara på. Och den som förlorar mest är barnet.