Förskolan klagar på min tvååring
Ja jösses. Har sagt det förut och säger det igen. Förskolan har blivit ett skämt. Det är bara fokus på läroplan och utveckling och pedagooooger. Vi föräldrar behöver barnpassning av snälla trygga vuxna när vi arbetar. Vi skiter i era läroplaner. Jag är inget pedagogiskt geni men jag klarar ändå att läsa böcker och måla och leka med klossar och gå ut i naturen och titta på kottar.Och så ska det gnällas på att en tvååring har svårt att sitta stilla? Varför skapar vi ett samhälle där inte ens normalfungerande människor platsar? Dumheter.
Håller fullständigt med! Och då är jag själv utbildad förskollärare. Jag tog min examen 1987 och älskade mitt jobb.
Jag kallades dagisfröken och var stolt över det. Mina arbetsdagar ägnades åt barnen, både pedagogiska aktiviteter och ren omvårdnad.
Att hålla i samlingen innan lunch var en favorit för mig. Att läsa saga vid vilan var helmysigt.
Jag arbetade på en mindre förskola i ett mindre samhälle så vi kände i stort sett alla föräldrarna. På den tiden hade vi även en föreståndare per förskola som alltid fanns på plats om något behövde diskuteras.
Visst fanns det barn som var livligare än andra, precis som det fanns barn som var mer tillbakadragna och "lugna". Vi hade självklart ögonen öppna om ett barn inte mådde bra men det var väldigt sällan vi misstänkte att något var fel i hemmet eller annars.
Men åren gick och "dagis" blev "förskola". "Fröken" blev "pedagog" och det jobb jag älskat försvann i läroplaner, dokumentation och annat "lull-lull".
Plötsligt skulle vi vara "observanta"(läs: misstänksamma) för att upptäcka minsta lilla variation oavsett hur bra barnen mådde.
Vid ett tillfälle gavs det ut en enkät till föräldrar i kommunen: "Hur väl litar du på pedagogernas kompetens?" eller något liknande. Jag och en kollega skämtade lite allvarligt om att det borde varit tvärtom. Vi pedagoger skulle fått tänka efter om vi litade på att föräldrarna var kompetenta föräldrar. Vi förväntades i stort sett utgå från att de inte var det.
Jag höll ut ganska många år med eländet men till sist orkade jag inte längre. Det kändes som om barnen var den minsta delen av min arbetsdag. Samtidigt klämde kommunen in fler och fler barn på samma personalstyrka som förut.
Till sist insåg jag att det jobb jag valt och utbildat mig för inte fanns längre. Jag sade upp mig efter 23 år i yrket och arbetar nu med något helt annat.
Jag ångrar inte att jag bytte bana, jag saknar barnen men det kan inte hjälpas. Jag är en fantastisk dagisfröken men en urusel pedagog.