Förskolan klagar på min tvååring

Självklart får 2 åringar ha spring i benen! 
Men är det en tvååring som har svårt att sitta stilla i tex samling, vid maten, alltid springer runt inne, inte kan leka utan byter aktivitet hela tiden, svårt att lyssna och koncentrera sig ja då går hen mot "normen" och vi reagerar.

Herregud. 

Stackars barn. Inga livliga barn tillåts alltså. 

För att svara alla en sista gång så Nej alla tvååringar är inte lika. En del är lugna, en del livliga, en del tysta, en del högljudda osv. Åter igen, när pedagoger kallar till ett sådant möte som tråden handlar om är det för oro om barnet. Att de vill förstå och göra det bästa för barnet. De har säkert prövat flera olika anpassningar såsom att barnet alltid sitter brevid en vuxen i samling, under matsituationer mm. I bästa fall är man 3 pedagoger i en grupp på 20 barn. Behöver en pedagog ständigt punkta ett barn ja då är det 2 pedagoger på 19 barn. De har säkert gjort en kartläggning och handlingsplan för barnet och nästa steg är att ha samtal med föräldrarna. OM barnet så småningom skulle behöva utredas får tiden utvisa. Är det då inte bra att förskolepersonalen på avdelningen reagerat? Om det bara beror på "livlighet" ja då lär tiden utvisa det också. Kanske barnet även är utåtagerande? Det framgår inte. Hur är barnet hemma? Se inte förskolans agerande som något dåligt. Lyssna på vad de har att säga. För en dialog och kom fram till HUR ni, föräldrar och förskola, ska hjälpa barnet.

arbetar med 3-5 åringar och kan väl förstå pedagogerna och att de vill ha samtal med er. 
Det behöver inte betyda att varken ni har samma problem hemma med barnet, eller att det är någon diagnos på barnet. 
Jag kallar in vårdnadshavare när jag ska göra en handlingsplan (kartläggning gör jag med mina kollegor - i vilka situationer fungerar barnet väl, i vilka situationer fungerar det sämre/uppstår svårigheter).
Genom att samtala med er får ni dels en helhetsbild av situationen i förskolan, dels möjlighet att öppet förklara/berätta om hur det fungerar hemma. 
Kanske har ni tips till pedagogerna? 

Barnet är litet som tvååring, men jag anser att det är bra att lyfta tidigt om det finns något i förskolan som behöver utvecklas för att stötta barnet/barngruppen. 
Detta blir ingen livslång stämpel, detta blir ingen handlingsplan som ska gälla till barnet börjar skolan. Kanske ser man att genom X och X anpassningar fungerar det mer väl och planen kan då arkiveras.

Men säg, att barnet en dag blir fyra år och man då har dokumenterat redan från tidiga år områden/situationer som barnet behöver stöttning i. Vilken resurs det då kan vara för tex hemmet, elevhälsan, bvc osv. 

Jag har mött mängder med familjer, där man ibland är helt med på noterna om vad tex förskolan menar/ser. Eller där man helt och hållet inte förstår. Detsamma gäller föräldrar som berättar att deras barn fått diagnos, men menar att den inte alls är rättfärdigad. 

De flesta som arbetar i förskolan och har gjort det i många år med massor av olika barn, är dessutom duktig på att se om det finns tendenser hos barnet som kan landa i en diagnos. Dock är vi inga psykologer osv och skulle därför i förskolan (om man är proffsig) aldrig uttala oss så heller.

Till Anonym Men va: 
Jag upplever att du har något emot dagens förskola. Kanske är du en sådan som stoppar huvudet i sanden vid problem. Vi som arbetar i förskolan förstår varför TS förskola kallar till möte. Det är nog inte obefogat. Jag har arbetat nästan 30 år inom förskola och skola. Av de barn jag haft misstanke om något "avvikande" har mina misstankar alltid stämt. De flesta föräldrar har varit glada för hjälpen. Endast ett fåtal har blivit aggressiva eller skyllt på förskolan. 

Gud vad jag blir ledsen av att läsa den här tråden. Jag blir ledsen för att vi någonstans i vårt snedvridna system som svensk förskola är, har glömt bort att det handlar om barn. Och i det här fallet ett litet barn - en tvååring. Som är precis som en tvååring ska vara - nyfiken och med spring i benen. 

 

Men problemet är att den här alldeles normala lilla tvååringen stör ett system som är pressat och underbemannat. Och det går ju inte för sig! Förskolefröknar skriver här i tråden att man måste punktmarkera barnet och det går ju inte. Därför måste barnet pressas in i mallen och vara en duktig, lydig elev i den så pedagogiska förskolan. 

 

En förskolefröken skriver att de är 2-3 vuxna på 20 barn. Hur rimligt är egentligen det?! Hur ska de kunna tillgodose dessa små barns behov av att bli sedda, vägledda och trygga? Och om någon av dessa 20 barn inte följer mallen för ett exemplariskt förskolebarn, ja då ska det utredas! Trådstartarens dotter med sin nyfikna och spralliga personlighet stör ordningen och då måste det ju vara något fel på henne? Herrgud så dumt! 

 

Till trådstartaren: lyssna på din dotters signaler kring fröknen hon är rädd för. Det finns säkert en anledning till att hon är det. Fröknen ifråga har nog inte varit så pedagogisk som hon borde, utan låtit sin irritation över din dotter sippra igenom. Och sånt känner barn. 

Att notera och diskutera att barnet avviker från normen är INTE att säga att något är fel på barnet. Det är att vilja hjälpa barnet. Om ett barn tex inte kan sitta still på förskolan kan personalen höra med föräldrarna om barnet gör det hemma och få tips som hjälper barnet. 

Förr fick inte barn diagnoser. Istället blev de byfånar, sattes på anstalt för vanartiga och blev som vuxna utan stadig inkomst pga utebliven skolgång. Hur många sk luffare tror du inte hade fått npf-diagnoser och stödlärare om de vuxit upp idag? 

Att barn som inte fungerar i grupp eller inte utvecklas som vanligt uppmärksammas är generellt bra för barnen. 

Om du tycker att det är en skymf mot barnet att påtala att det är annorlunda får det stå för dig. Jag gillar olika och ser mycket hellre att mina barns olikheter jämfört med klasskompisarna uppmärksammas så att förskolan/skolan och vi föräldrar kan ge dem en så bra start i livet som möjligt. 

Dom vårdnadshavare vill jag ha insyn i om det dokumenteras om mitt barn. Jag jobbar inom socialtjänsten och blir mörkrädd om det är så det går till? var är delaktigheten om det skrivs handlingsplaner utan individernas medgivande och  delaktighet.

ja konst att så många barn får diagnos ich att BUP havererar med kötider tänker jag? 

Det sker väldigt mycket dokumentation kring barn och elever som vårdnadshavare inte behöver informeras om, ibland inte ens har rätt att läsa. Kan vara bra att veta att det också är helt enligt lag riktigt.

Pedagogisk kartläggning är något som skolan kan göra när som helst, utan vh vetskap, och det är helt enligt riktlinjerna. En kartläggning är till för att få en bred bild av vad ett barn eller elev har för svårigheter så att man inom verksamheten/undervisningen kan göra extra anpassningar, antingen inom klassen som helhet eller för enskilda elever beroende på situationen. Ibland är det ju en hel grupp som har en generell svårighet. Anpassningar som gäller en enskild elev ska dokumenteras i deras IUP. Det är inte detsamma som ett åtgärdsprogram.

Särskilt stöd är det som dokumenteras i ett åtgärdsprogram (rektor är ansvarig), sånt stöd som inte går att rymma inom den vanliga verksamheten. På fsk-nivå ska vårdnadshavare ha möjlighet att delta i planeringen av särskilt stöd (däremot inte inom vanlig skola) och vh har rätt att ta del av åtgärdsprogrammet oavsett nivå.

www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/extra-anpassningar-sarskilt-stod-och-atgardsprogram

Överaktiv 
för mig är det ett symtom som kan härleda i diagnos. så jo de antyder det ofta i mitt fall

Mitt inlägg var en kommentar till inlägg #20. Det blev lite oklart så här kommer min kommentar igen:

Håller fullständigt med! Och då är jag själv utbildad förskollärare. Jag tog min examen 1987 och älskade mitt jobb.

Jag kallades dagisfröken och var stolt över det. Mina arbetsdagar ägnades åt barnen, både pedagogiska aktiviteter och ren omvårdnad.

Att hålla i samlingen innan lunch var en favorit för mig. Att läsa saga vid vilan var helmysigt.

Jag arbetade på en mindre förskola i ett mindre samhälle så vi kände i stort sett alla föräldrarna. På den tiden hade vi även en föreståndare per förskola som alltid fanns på plats om något behövde diskuteras.

Visst fanns det barn som var livligare än andra, precis som det fanns barn som var mer tillbakadragna och "lugna". Vi hade självklart ögonen öppna om ett barn inte mådde bra men det var väldigt sällan vi misstänkte att något var fel i hemmet eller annars.

Men åren gick och "dagis" blev "förskola". "Fröken" blev "pedagog" och det jobb jag älskat försvann i läroplaner, dokumentation och annat "lull-lull".

Plötsligt skulle vi vara "observanta"(läs: misstänksamma) för att upptäcka minsta lilla variation oavsett hur bra barnen mådde.

Vid ett tillfälle gavs det ut en enkät till föräldrar i kommunen: "Hur väl litar du på pedagogernas kompetens?" eller något liknande. Jag och en kollega skämtade lite allvarligt om att det borde varit tvärtom. Vi pedagoger skulle fått tänka efter om vi litade på att föräldrarna var kompetenta föräldrar. Vi förväntades i stort sett utgå från att de inte var det.

Jag höll ut ganska många år med eländet men till sist orkade jag inte längre. Det kändes som om barnen var den minsta delen av min arbetsdag. Samtidigt klämde kommunen in  fler och fler barn på samma personalstyrka som förut.

Till sist insåg jag att det jobb jag valt och utbildat mig för inte fanns längre. Jag sade upp mig efter 23 år i yrket och arbetar nu med något helt annat.

Jag ångrar inte att jag bytte bana, jag saknar barnen men det kan inte hjälpas. Jag är en fantastisk dagisfröken men en urusel pedagog.

Jag har som sagt äldre barn där en är född 2006 och en 2010. Jag kan därför se en skillnad i förskolan just kring barnets utveckling och personlighet. På den tiden fanns mer tålamod med barnen och högre i tak vilket jag nu inte tycker finns. Lite låt barn vara barn mentalitet, något som nu kanske finns mindre av. Delvis på grund av kunskap om diagnoser såklart samt att pedagogerna kanske vill väl och upptäcka diagnoser i tid. En medvetenhet om diagnoser som på gott och ont saknades längre bak. 

vi fåe se hur det utvecklar sig och vi kommer göra vad vi kan för att få vår dotter ?lugnare? och jobba på att hon ska utveckla uppmärksamhet och fokus. tänker mycket mer medvetet nu efter det som förskolan påpekat. Känns såklart sorgset och efter att ha läst många förskollärare i tråden så verkar många dem även insunera att diagnos finns då dem känner igen beteendet mm.