Hjälp! Hur gör man när pappan väljer bort ETT av sina två barn?!

Men när barnet är ett faktum borde väl något i en vilja ta ansvar? 

Jag förstår all kritik om att jag behöll, han visste var jag stod och jag valde det enda alternativet som jag kände att jag kunde leva med. Jag klarar mig utan honom på alla sätt och vis, inte ekonomiskt utsatt eller ensam i behov av honom utan det här handlar om att han redan är förälder till ett av våra barn, hur kan man då välja bort sitt barn? Hade vi inte haft fler barn hade jag gjort som alla andra och gått vidare utan försök till kontakt- hans förlust. MEN nu blir det jävligt knepigt eftersom yngsta får ta smällen rätt i ansiktet varje hämtning och lämning liksom. Pappa både kan och vill vara pappa till ditt syskon men vill bara inte vara DIN pappa..

Får jag fråga om du blir triggad av det här? Du låter rätt hård och dömande i tonen? Jag är inte dum i huvudet, livet är komplicerat o jag kunde inte leva med en abort och kände ett starkt band till fostret tidigt helt enkelt. Jag ansvarar inte för att han inte vill ta sitt ansvar men faktum är att han är medskyldig o borde i annat fall använt kondom eller avstått sex om detta va helt otänkbart. Det är inte enbart mitt ansvar bara för att jag är den med livmoder. Stenåldrigt resonemang. 

Att min yngsta ska hamna på BUP är också väldigt extremt tycker jag. Såklart kommer det här att påverka, men samtidigt har många överlevt värre med rätt stöd. Jag ansvarar för min handlingar och han får stå för sina. Men önskar att väl att han skulle ha lite mer moralisk ryggrad ja?

Mjo, jag har i och för sig precis satt ner foten och sagt att han nog gör bäst i att hålla sig helt borta från yngsta. Mitt resonemang har varit att yngsta i alla fall får några år av att inte ens reflektera kring vem den där pappan till hans syskon  är som hen försvinner till. Men om yngsta sen börjar fråga så får vi kanske ta upp det igen då och se vad situationen är. Är däremot så arg och sårad över hans beteende att jag sa att han aldrig borde få träffa yngsta igen, bara de ur hans familj som vill engagera sig. 

Det här är alltså efter 8 månader av tjat/frågor/förslag och planer för hur de ska få tid ihop, hur yngsta Ska bli trygg med pappan osv. Vi hade jobbat upp till ca 30 min två träffar varannan vecka men det var oftast bara hans mamma som kom. öppnade för att han skulle få välja dagar flexibelt men det kom aldrig någon fråga då heller så till slut stängde jag dörren kanske i hopp om att han ska ändra sig. Han sa då att han får kontakta advokat om jag inte låter honom träffa yngsta vilket jag kan tycka är bra? Då kanske det blir rättsligt beslut på umgänge? Annars ser jag inte poängen med att han ska ta något med en advokat tänker jag..

Men som sagt, jag frågar ju hör av en anledning. Vet knappt vad som är rationellt och sunt längre vs min ilska och beskyddande instinkt för yngsta.

Ja alltså jag har inga problem att ta verbala förolämpningar eller sånt, där är snarare jag värre för jag blir så arg och kan inte ta till annat. Det svåra är ju att han använder våra barn som taktiska och subtila spelbrickor helt iskallt. Det är svårt för andra att ens upptäcka, även jag själv när vi var tillsammans fattade ju inte för han isolerar alla och kontrollerar narrativen i alla riktningar.

Ex så frågade han mig om inte en pappa borde ha samma rätt som en mamma att umgås med sitt barn (angående sitt äldsta barn med en annan mamma). Självklart svarade jag utan att ställa frågor dumt nog. Då stred han för varannan vecka schema för sin 1-åriga son som det visade sig att han aldrig lagt en minut på när de var tillsammans. Sonen kände sig inte alls trygg med någon annan än mamma. Obs! Fick veta av hans ex först efter att vi hade gjort slut). Hon hade inget att sätta emot pga delad vårdnad och deras son fick svår separationsångest och är än idag väldigt ångestfyl vid separationer - kommer inte alltid iväg till skolan osv.  

Lika med oss så kan han bara låta bli att svara på sms för att försöka sätta mig i svåra situationer. Ex när yngsta behövde en MR så vad jag honom ha äldsta hos sig (va ändå på hans vecka och han hade ju hjälp osv). Men för att försvåra för mig som hämnd för att jag behöll yngsta, så lät han bara bli att svara och låtsades sen som att han missat det sms?et. bara det att jag frågade fyra gånger och där emellan svarade han och ställde frågor om annat för att verkligen se till att jag förstod att han ignorerade. Ja du fattar stilen kanske..

Vad får dig att anta att jag inte analyserar mig själv? Vad vet du egentligen om det? Jag jobbar stenhårt med mig själv, jag har i en destruktiv relation med en person som fick mig att må fruktansvärt dåligt men som också hade makten att få mig att må okej stundtals. Jag blev klassiskt traumabunden till honom och vi hade barn. Därför fattade jag flera dumma beslut som att ex ge honom flera chanser att komma tillbaka när han behagade. Naiv ja, dum ja, skadad ja 100%. 

Försöker jag bygga upp mig själv nu? Ja, försöker jag fokusera på att göra det bästa för mina barn? Ja. Tar jag åt mig av vad någon extremt dömande person skriver baserat på väldigt lite information? Nej inte direkt. Vissa här har faktiskt kommit med konstruktiv kritik och råd framåt. Du kanske kan lära dig något av dom.

Tack för utförligt svar med flera bra råd. Ibland är det skönt att få något bekräftat utifrån när man själv står i emotionellt kaos. 

pappan har bra kvaliteter på så sätt att han kan vara väldigt närvarande och kärleksfull mot sina barn NÄR han är med dom. Däremot har han skapat ett liv där hans umgänge konstant är en bristvara pga andra åtaganden, troligtvis för att han inte orkar vara den där bra föräldern mer än korta perioder. Han har alltid sin mamma och sin tjej eller någon annan med som kan ta huvudsakligt ansvar för barnen. De lider ju inte av det så det är i grunden bara bra men talande för honom. Det gör det också värre eftersom han har alla förutsättningar och resurser att engagera sig men har valt att göra vår yngsta till en principiell poäng, han hatar att jag behöll mot hans vilja så nu är det viktigare att göra livet svårt för mig på de sätt han kan än att acceptera barnets existens och vara förälder. ska göra allt i min makt för att bli tråkig och helt motsatsen till reaktiv. Läskigt och otroligt svårt med en person som är så gränslös men tror också att det är enda vägen framåt.. 

Jag som lever i det kanske inte lägger lika mycket vikt vid att deklarera min egen skuld i något som inte tar Mig vidare framåt. Men jo jag äger verkligen de val jag har gjort. 

jag har tagit bort hans val att träffa barnet för att emotionellt kunna läka själv och vara åtminstone EN god förälder till vårt yngsta barn. Kanske också lite i hopp om att han faktiskt kontaktar ett ombud och kämpar lite för sitt barn. Kanske han vaknar om han inser att ingen kommer servera honom barnet och att hans försök att hämnas på mig på det här sättet inte får effekt. Vet inte alls om det här är klokt och kanske är det precis vad han velat- en ursäkt att släppa helt. Vi har haft ett schema (på mitt initiativ) han har dykt upp ibland och ibland skickat sin mamma/nanny. Problemet är att yngsta drabbas för det är inte tillräckligt ofta och bebisen blir då tveksam och otrygg att lämnas med främlingar Tekniskt sätt. varit korta stunder men för mycket gråt Och inget avancemang eftersom han inte vill öka frekvens eller längd på träffar så nu sa jag stopp helt enkelt.

Tack snälla för vettig Input med rätt fokus! Man behöver inte alls hålla med mig och mina val men som sagt inte syftet med inlägget heller. 

Familjerätten har varit inblandad kring vår äldsta då han snabbt började ställa till det under graviditeten. för äldsta har vi gemensam vårdnad och yngsta har jag ensam vårdnad om då jag i princip krävde det eftersom jag skulle ta hela föräldraledigheten (gjorde även med äldsta men andra Omständigheter då). Det krävdes att jag gick via advokat för att få honom till familjerätten då Det såklart blir svårare att manipulera externa neutrala men vi fick iaf till ett umgängesschema för båda barnen. Problemet är bara att det gick ut på två träffar varannan vecka med yngsta vilket visat sig vara alldeles för glest (jag har hela tiden propsat på oftare). Dessutom har han inte dykt upp på ca hälften av träffarna men skickat sin mamma. Jag söker efter professionell hjälp nu men råden är vaga, typ va så bra mamma du kan va och du kan inte påverka honom osv. Jag förstår ju allt det där men rent konkret kämpar jag med hur och när jag ska prata med både äldsta och yngsta, vad jag bör förbereda mig på för utspel och reaktioner, vad jag kan göra för att stötta och förebygga att de tar på sig en skuld i det här osv osv. Fortsätter söka både professionella och andra med egen erfarenhet av liknande situation.

Nej bebis kanske inte märker men storasyskonet som vet om att pappa tekniskt sätt är pappa till båda lär ju börja fråga? 

jag vet att två föräldrar är bäst, därav alla mina försök till umgängesschema och inskolning och tydliga mål och ambitioner framåt Trots manipulativ och opålitlig pappa. 

har dock backat nu och meddelat det till honom. Fick hot om att rätten ska få bestämma umgänget och jag hoppas att det inte är ett tomt hot då jag tror vi nått hela vägen in i väggen. Och om han faktiskt vänder sig till en advokat väcker det trots allt lite hopp i mig om att han visst vill träffa sitt barn... skulle aldrig motsätta mig något kring umgänge som han föreslår (inom rimliga gränser såklart), även gemensam vårdnad är aktuellt men vet att vi inte kan komma överens om något och lita på att det hålls utan en tredje part längre. 

Drog ett varv till men fick svar från pappan att han inte ser någon poäng att göra en ny ök då jag tydligen aldrig håller det som sägs (plus tre sidor lång smutskastningskampanj Mot mig). 

hans mamma är heltidsanställd som nanny till vår äldsta och hans andra barn från tidigare relation. Har mest med henne att göra och hon är fin mot barnen. Har också betonat att de som vill utöver pappan i hans släkt alltid får träffa hans barn om de hör av sig osv. Men hon är extremt konflikträdd och i direkt beroendeställning till sin omogna och impulsiva son. Hon kommer aldrig ta parti åt något håll och är livrädd för att säga fel sak. Försöker hålla henne uppdaterad på sonens agerande utan att kräva svar från henne, bara förebygga vidare manipulation från hans sida genom att hon vet om hans agerande mot mig oavsett vad han säger till henne..

tack snälla för utförligt svar! Vad tråkigt att höra att du fått genomlida en uppväxt med en sådan pappa :( stor tröst att höra att du ändå vuxit upp trygg!

jag börjar landa i att inte reagera alls, det är otroligt svårt då min puls går upp bara jag får ett sms eller vet att en dag närmar sig då jag eventuellt måste möta på honom. Men ja, noll reaktion och minimal kontakt som är extremt saklig är enda vägen fram. Det har funkat förr men då också lett till ledigare kontakt och pang har man vevats in igen utan att märka det..så inget mer sånt. 

jag har ett ganska fint nätverk tack och lov! En vän som hoppat in som medföljer på gympalektioner med äldsta, nya vänner som är ensamstående föräldralediga och alla förstår hur tungt det är att rodda det praktiska. Mina föräldrar som slutit upp på riktigt och är riktigt stort stöd på flera olika sätt. Usch så hopplöst det hade känts utan dom! Går även på samtal med kurator på familjecentralen för att försöka säkerställa att mina beslut vägs utifrån en neutral person med barnens bästa i huvudet. Blivit lugn där och ändrat mig många gånger då jag bara velat hämnas eller göra saker som ska såra honom tack vare kuratorn. men ilska och till och me dagar kämpar jag med stundtals fortfarande tyvärr.