Hjälp! Hur gör man när pappan väljer bort ETT av sina två barn?!

Googla "greyrock". Det är en metod som hjälpt mig massor. Låter löjligt enkelt, men du ska bara föreställa dig att du är en grå sten. En tråkig grå sten. När pappan säger något dumt, så svarar du jaså eller jaha utan att visa någon reaktion. Du är artig, opersonlig och tråkig oavsett vad han säger eller gör. Det har två funktioner. Dels blir det inga gräl eller diskussioner alls, och dels kommer pappan att bli uttråkad med tiden och lämna dig i fred.

För mig gjorde greyrock hela skillnaden. Tidigare var jag ett vrak varje gång jag skulle prata med honom och jag nappade på kroken hela tiden, vad han än sade. Sedan hade jag skuldkänslor och ångest efteråt. När jag grayrockade, så slutade jag att reagera på hans provokationer. Till och med när han sade elaka orättvisa saker om min dödssjuka pappa, så svarade jag bara "jaså, du tänker så?" och så stoppade den diskussionen. Efteråt var jag helt lugn.

Mjo, jag har i och för sig precis satt ner foten och sagt att han nog gör bäst i att hålla sig helt borta från yngsta. Mitt resonemang har varit att yngsta i alla fall får några år av att inte ens reflektera kring vem den där pappan till hans syskon  är som hen försvinner till. Men om yngsta sen börjar fråga så får vi kanske ta upp det igen då och se vad situationen är. Är däremot så arg och sårad över hans beteende att jag sa att han aldrig borde få träffa yngsta igen, bara de ur hans familj som vill engagera sig. 

Det här är alltså efter 8 månader av tjat/frågor/förslag och planer för hur de ska få tid ihop, hur yngsta Ska bli trygg med pappan osv. Vi hade jobbat upp till ca 30 min två träffar varannan vecka men det var oftast bara hans mamma som kom. öppnade för att han skulle få välja dagar flexibelt men det kom aldrig någon fråga då heller så till slut stängde jag dörren kanske i hopp om att han ska ändra sig. Han sa då att han får kontakta advokat om jag inte låter honom träffa yngsta vilket jag kan tycka är bra? Då kanske det blir rättsligt beslut på umgänge? Annars ser jag inte poängen med att han ska ta något med en advokat tänker jag..

Men som sagt, jag frågar ju hör av en anledning. Vet knappt vad som är rationellt och sunt längre vs min ilska och beskyddande instinkt för yngsta.

Ja alltså jag har inga problem att ta verbala förolämpningar eller sånt, där är snarare jag värre för jag blir så arg och kan inte ta till annat. Det svåra är ju att han använder våra barn som taktiska och subtila spelbrickor helt iskallt. Det är svårt för andra att ens upptäcka, även jag själv när vi var tillsammans fattade ju inte för han isolerar alla och kontrollerar narrativen i alla riktningar.

Ex så frågade han mig om inte en pappa borde ha samma rätt som en mamma att umgås med sitt barn (angående sitt äldsta barn med en annan mamma). Självklart svarade jag utan att ställa frågor dumt nog. Då stred han för varannan vecka schema för sin 1-åriga son som det visade sig att han aldrig lagt en minut på när de var tillsammans. Sonen kände sig inte alls trygg med någon annan än mamma. Obs! Fick veta av hans ex först efter att vi hade gjort slut). Hon hade inget att sätta emot pga delad vårdnad och deras son fick svår separationsångest och är än idag väldigt ångestfyl vid separationer - kommer inte alltid iväg till skolan osv.  

Lika med oss så kan han bara låta bli att svara på sms för att försöka sätta mig i svåra situationer. Ex när yngsta behövde en MR så vad jag honom ha äldsta hos sig (va ändå på hans vecka och han hade ju hjälp osv). Men för att försvåra för mig som hämnd för att jag behöll yngsta, så lät han bara bli att svara och låtsades sen som att han missat det sms?et. bara det att jag frågade fyra gånger och där emellan svarade han och ställde frågor om annat för att verkligen se till att jag förstod att han ignorerade. Ja du fattar stilen kanske..