Uppvuxen i ett samhälle, bott flera år i tre större städer. Den sista i ett getto. Och jag blev nästan bokstavligen tokig!! Bestämde mig för att flytta vart som helst på nån mindre ort. Blev ett litet större samhälle söderöver. Trivdes. Sen en stor by, Trivdes. Som gift köpte vi en gård och bor nu i en by med under 10 invånare. Längsta tiden jag bott på samma ställe och kunde inte trivas bättre! 
Yxa och verkstad och eld i brevinkast låter inte riktigt klokt. Jag hade inte vågat sova hemma. Här är det den bästa stämning jag haft i något hus, i alla fall för mig. Trevligt, alla hälsar, ändå anonymt.
Det du beskriver låter som rena drömmen men jag vill ändå bo i en stad.
När det gäller boende och flytt - och en hel massa andra avgörande beslut här i livet- tror jag man får tänka framåt. Ett år- vill jag bo här då, kommer jag trivas, vara trygg, må bra? Fem år bort- samma frågor. Tio år bort- samma frågor. Om man känner att blotta tanken på att bo kvar om en viss tid känns ohållbar, ja då har man redan fattat sitt beslut. Jag tror egentligen du redan är där ts. Då återstår andra frågor. Flytta vart? Arbetet- samma eller nytt? Vilken typ av boende? Vilket område? Vad skulle bli bäst i längden? Och allt med hänsyn till andra i familjen så klart.
Min man ville från unga år köpa en gård och sparade inför ett sånt köp. Eftersom även jag kunde tänka mig bo på landet och var väldigt flyttbar började vi leta så fort vi gift oss. Det tog drygt ett år att hitta nåt. Vet man vad man vill får man bara köra på. Ett boende man trivs med är oerhört viktigt för hela ens mående.
Ibland får man bara helt enkelt fatta ett beslut om flytt och sen handla därefter. Ibland blir flytten "påtvingad", men det kan bli jättebra ändå. Jag tex trivdes oerhört bra där jag bodde för ca 20 år sen. Hade kunnat bo kvar på den orten eller närliggande om jag hittat en pojkvän där i nejderna. Men nu gjorde jag inte det. Han jag träffade bodde 13 mil bort och var inte flyttbar så långt pga arbetet. Egen företagare med egen fabrik- och den låg ju liksom där den låg. Så jag flyttade istället och där jag råkade hamna trivdes jag också.
Ditt problem sammanfattas i ordet otrygghet. Och känner man sig otrygg tycker jag man ska flytta. Sverige är stort. Det finns massor med orter att bo på. Måste inte vara ett samhälle utan en mindre stad kanske. Vi alla tycker om olika sorters boenden, tillgång till service och annat. Grundläggande är att inte känna sig otrygg, må dåligt och så småningom börja vantrivas. Som jag gjorde när jag bodde i ett getto. Det finns inte nog med pengar i denna världen för att jag skulle bo i ett getto igen eller ens en stad öht.
Jag har hittat "hem" nu. Vi har 3-4 km till samhället och tycker det är helt okey att behöva ta bilen dit. Det mest grundläggande vi behöver finns där. Skolskjutsen funkar bra. 1-2 ggr per år åker vi till närmaste stora stad och jag är helt slut efter några timmar där! Trafiken, allt folk, stressen, trängseln, jag får nästan panik. Men jag vet att vissa gillar det och inte ens kan sova om det är tyst. 
Om vi spinner vidare på det där med "Svikare av förorten" kan vi ju byta ut förorten mot... tja, norrland, landet, Skåne, glesbygden, Gotland, Sverige, Kiruna eller alla platser man nu kan bo på och där det alltid kan finnas nån som tycker att man sviker. Det är ju bara trams. Man flyttar dit man vill, man bor var man vill, bor kvar i samma hus hela livet eller flyttar sjuttielva gånger. Man är nämligen fri att göra precis som man vill.