Sambon syn på pengar

Det är lite konstigt att han inte vill att du ska ärva någonting från honom. Om han dör medan er son är under 18 får barnet en förmyndare som tar hand om pengarna. Du kanske hade behövt dem bättre för att kunna bo drägligt, göra små resor osv under uppväxtåren. Vad ska hans föräldrar med pengarna till? De har förmodligen redan sparade pengar någonstans.

Har ni tagit ut livförsäkringar och/eller kapitalförsäkringar så att ni har råd att bo kvar i händelse av dödsfall? Det vore nog klokt. 

Han verkar vara en sån person som anser sig stå närmare sina föräldrar än sin egen familj, men det är ju honom du har valt. 

Jag tycker det viktiga är att ni har ett gemensamt barn och inte om ni är sambos eller gifta. Med barn blir det på något sätt mer pemanent och ni är då en familj. Om ni är gifta eller sambos spelar ju egentligen bara roll om ni skulle gå skilda vägar.

Sluta dela på "det som blir över" utan ge varandra en fast fickpeng varje månad som ni själva kan bestämma var för sig om ni skall konsumera (kläder, träffa vänner själv eller spara etc). Hur stor fickpengen är får ni anpassa efter era förutsättningar. Överskottet flyttas istället över till nästa månad och med tiden kommer ni förhoppningsvis få en buffert som ni kan använda till gemensamma inköp t.ex. matbord. Då blir det inte en diskussion om vem som skall betala vad för varje större inköp till hushållet.

I vår värld är det självklart att slå samman inkomsterna, vi är ju en familj, alla våra inkomster kommer in på gemensamt konto.

Vi båda är i 30 årsåldern , sambon har ca 500k sparat och jag 100k,vi har ett gemensamt barn på 9 mån.

Det här med ekonomin har alltid skavt för mig,jag fick kräva gemensam ekonomi(efter 2 storbråk) när våran bebis kom,dvs att vi la ihop pengarna och betalade hyra + gemensamma utgifter och sedan delade på det som var över.Hade jag inte krävt det hade sambon fått mer och jag mycket mindre.Jag känner inte att han tar hänsyn till att jag har mycket mindre pengar än honom.

Min sambo kan nämna att han har mycket pengar så vi behöver inte oroa oss,men jag känner att han bara säger så.Jag sålde nyligen matbordet jag köpt för min sambo ville ha ett nytt,jag sa till honom att jag kan lägga in pengarna jag får för matbordet men har inte råd att ta mer från mina sparpengar,annars kan vi avvakta med att köpa nytt tills jag inte är föräldraledig mer.Han gick med på det men ska liksom pika att jag bara betalade 30% av vårat nya matbord.Jag känner att jag alltid får kräva saker så att det blir någorlunda rättvist,vill inte ha det så utan vill leva i en relation där saker är enkelt(kanske är naiv?)

Vi pratade nyligen vad som händer om någon av oss dör och sambon tycker det är rimligt att vår son men även hans föräldrar ska ärva om han dör.Jag tycker bara vår son ska ärva.
Jag ska inte få ärva något.Nu är detta ett senario som aldrig kommer hända men ändå.Bara det gör mig avtänd på något sätt.

Jag inser att jag kanske har höga(men rimliga) krav på min sambo när det gäller ekonomi,men jag blir avtänd på hans beteende.Ibland vill jag bara leva och bo själv för att slippa stressen detta skapar hos mig.Känns som varje månad då vi ska betala räkningar blir det spänt mellan oss.

Funderat att gå till psykolog då detta skapar stress hos mig.Jag börjar också undra om det är mig det är fel på,om jag egentligen tappat känslorna för honom och därför går jag och stör mig?

Jag tycker det med..känns som om han ser mig som en utomstående från hans familj?
Han kläckte en kommentar att om han dör och jag träffar någon ny vill han inte att vi ska ha pengarna.
Alltså i teorin så kan mina egna föräldrar hjälpa mig om han skulle dö men varför förlita sig på det? 
Ja jag har valt honom men av någon anledning var dessa sidor inte så tydliga förens efter 4+ år tillsammans..

Jag har lite svårt att relatera om jag ska vara ärlig. Jag är individualist, min kille är också individualist. Vi är två fria individer som har varsitt boende, vi har saker i varandras hem och sover självklart hos varandra också och vi har barn. Jag har mina tillgångar och han har sina. 

Jag får lösa sin ekonomi själv och han hanterar sin. Vi lägger oss ärligt talat inte i vad den andre gör med sina pengar. Om han någonsin pikar mig med något extra dyrt jag köpt till barnet så säger jag att det är mina pengar och det inte är så att vi inte har råd med annat pga det. 

Jag har en kille jag älskar. Men att få pengar av min partner. Det är inte min grej. Det skulle få mig att känna mig som ett barn. Jag vill vara ekonomiskt fri. Många kvinnor skulle tjäna en del på att ha samma inställning.