Sambon syn på pengar

Det låter idiotiskt att testa sin sambo på ett sätt som gör att hon vill flytta ut. 

Ja, älskar man inte sambon bör man flytta.

Så han har en chans att gå vidare i livet.

Eller så är det han som inte älskar henne? Det han gör visar ju tecken på det. De flesta människor vill att den andra föräldern till sitt barn ska ha det bra om man skulle råka gå bort i förtid. Så att barnet i förlängningen har en trygg tillvaro. 

Han verkar omogen som pratar om föräldrar hela tiden. Nu är han pappa och familjefar och måste värna om sin familj och sätta sitt barn i första hand, framför sina föräldrar. 

Det är väl självklart tycker jag att båda föräldrarna skall bidra till familjen, mamman skall väl inte känna att hon själv skall försörja sitt barn. För mig och min man som är lite äldre, sextiotalister så har det varit självklart att jag tagit större delen av föräldraledigheten men också självklart att alla pengar är familjens. Vi har i och för sig olika konton, men min man har alltid betalat mycket mer än jag. V är också gifta.

Om man skall ha ett annat synsätt, att var och en försörjer sig själv , enbart, då är det ju jätteviktigt att all föräldraledighet och VAB delas exakt lika. Och allt arbete med barn och hem! Många unga mammor verkar idag  ta på sig att ta hand om barnet och vara barnledig och sköta hemarbetet medan mannen jobbar och tjänar mer men ändå inte delar med sig, Det blir ju väldigt snedfördelat och orättvist.

Nu blir ju detta off topic tyvärr...

Om jag jobbat heltid så hade vi haft lika mycket fickpengar var tror jag, han kanske ett par tusen mer. Problemet kvarstår dock att jag inte vill jobba heltid. Jag vill även spara mycket pengar = mindre fickpengar var varje månad = han får nog göra sig av med hobby. Sånt ska man ju också komma överens om. 

Ja, det är mitt val (eller "fel" som du väljer att kalla det) att jag tjänar mindre.

Jag tycker personligen att det är väldigt jobbigt med såna som måste ha millimeterrättvisa hela tiden. Känns rent absurt i ett seriöst förhållande där man dessutom har barn ihop. Vad spelar det då för roll vem som betalar köksbordet. Du får ju bl.a. en mindre inkomst just nu för att du är föräldraledig med hans barn, och att någon av er är hemma är ju en grundförutsättning för att ni ens skulle kunna skaffa barn ihop. Att då komma och gnälla om hur mycket du lägger på gemensamma möbler känns ju bara så lågt.  

För att vara helt ärlig hade jag nog inte ens blivit sambo med en sån person, än mindre skaffat barn med en, men nu har du ju gjort det. Jag tror att det bästa du kan göra i din situation är att ta en seriös diskussion med honom om pengar och era förväntningar på varandra. Att du blir ledsen när han lägger pikar om än det ena än det andra. Kanske inser han bara inte hur hans beteende påverkar dig och skulle vara villig att försöka ändra på sig.

Åter igen,ditt upplägg funkar om man bor separat.Jag hade kunnat vara särbos och ha det sådär,inga problem.Men min kille vill inte det.Få pengar?
Vill inte få pengar eftersom det inte ska vara hans utan det ska vara VÅRA pengar när vi är en familj,då finns det inget att ?få?.

Det är din situation men långt ifrån allas.

vi äger 50/50 i vår bostadsrätt ochhar familjer med liknande ekonomi

Jag var faktist beredd att flytta ut när han krånglade ang gemensam ekonomi i början av föräldraledigheten.

Jag sa att vi får vara särbo,men det vill han absolut inte.

Nog tror jag min sambo älskar mig men han verkar ha en annan syn på ekonomi än vad jag har.Jag förknippar gemensam ekonomi med omtanke och trygghet,och det har nu gått upp för mig hur viktigt det är i ett förhållande.Hatar att känna press att jag måste anpassa mig efter vad han vill ha när jag har 5 gånger så lite pengar.

Om han inte vill ha gemensam ekonomi kan ni ju inte sätta levnadsstandarden efter hans högre lön.
Då får ni sätta den efter att du ska ha råd att betala hälften.
Billigare bostad, billigare mat, billigare semestrar osv. Är han beredd på att flytta så att du också har råd att kunna spara?

Jag tycker som du att det är ett konstigt tankesätt att dela upp de viktiga sakerna i mina och dina när man är en familj, en enhet. Sedan är det såklart viktigt att ha egna pengar också. Det bästa är väl att ha 1 pott, betala räkningar, köpa mat, sätta undan på flera olika sparkonton tex barnets, gemensamt, hans, ditt och därefter dela upp resten i fickpengar. 

Om båda jobbar 100% tar man 50% av hushållet, om någon jobbar säg 75% så gör den personen mer hemma, 25% mer och resten delas upp tex.

Att sträva efter samma mål och ha samma tankegångar om framtid och familjeliv är ju a och o för att ett förhållande ska fungera.
Han tror att du är ute efter hans pengar när du vill ha trygghet, stabilitet och vara en enhet.
Om min partner trodde så om mig hade jag nog blivit särbo. Då kan jag ha trygghet, stabilitet och vara en enhet med mig själv.

Jag undrar lite hur din sambos föräldrar ser på sin ekonomi. Tycker hans pappa att hans mamma inte har rätt till pappas pengar också? Att sambons pappa skulle ha prioriterat sina föräldrar (din sambos farmor och farfar) istället för din sambos mamma? Skulle din sambo uppskatta om hans pappa tänkte så om sambons mamma? Att hennes ekonomiska trygghet inte var viktig för sambons pappa (om de nu är ihop fortfarande). 

Annars har jag och sambon haft vår ekonomi som ni har under tiden för föräldraledigheter och vab. Den som är hemma med det gemensamma barnet ska inte straffas ekonomiskt för det utan man ska dela på det gemensamma barnets kostnader. I synnerhet när den som tjänar minst är den som är hemma. 

Nu för tiden delar sambon och jag bara på kostnaderna (hans önskan). Eftersom jag tjänar mest så fungerar det bra för mig (jag har i gengäld satsat mer pengar i boendet trots 50/50-ägande). 

När det gäller större inköp till hemmet så får antingen en betala det om det inte är helt nödvändigt och det är den personen som vill ha det…och  då självklart utan att pika om det ..eller väntar man till båda har råd och köper då något i den prisklass som passar båda.
Många har en sorts kombinations ekonomi…dvs man lägger i en pott för gemensamma utgifter som hör till boendet och ev barn ..men om man inte tjänar lika mycket så lägger man procentuellt i denna pott..dvs den ena parten lägger kanske i 65 % av vad som behövs o den andra 35% så att båda har kvar samma % av sin lön i fickpengar ..är den ena parten föräldraledig betalar hen mindre 
Semestrar , onödiga inköp till hemmet , utemiddagar, nöjen etc görs antingen efter den som har lägst fickpengar budget eller så bjuder den som tjänar mest sin partner.
( semester sparar många till på samma sätt som de fördelar de fasta utgifterna dvs i % varje månad) 

Vad det gäller arv… barnet kommer ärva sin pappa till 100% ..hans föräldrar kommer ärva 0% detta oavsett barnets ålder då detta inträffar  om pappan  inte testamenterar allt utom laglotten till sina föräldrar ( laglotten= 50% av hans tillgångar och går inte att testamentera bort ..o skulle han ha syskon så skulle det ju innebära i förlängningen att han då ger bort en stor del av sitt barns fadersarv till sina syskon/ syskonbarn då de ju precis som ert barn ärver farföräldrarna så småningom o farföräldrarnas arv då delas mellan deras barn / barnbarn ) 
skulle det värsta hända och barnet är minderårig så kommer det utses en godman en överförmyndare  för barnet som du då måste gå via för att kunna ta ut några pengar till barnet från arvet..för det dagliga kostnaderna skulle du i det fall pappan skulle avlida innan barnet är myndigt få sk barnpension baserat på vad pappan skulle haft för pension om han lett till pensions ålder..
En godman/överförmyndare är någon kommunen utser..o precis som du inte får vara det får det inte heller vara någon annan nära släkting så inte heller  farföräldrarna får vara det ( rätta mig gärna om jag har fel) 

Varför varför varför i hela friden skaffade du barn med honom? Suck. 

Det är precis därför ni har bufferten, för gemensamma inköp där även inköp till barnet räknas. Fickpengar är era respektive pengar och skall inte gå till någon gemensamt. Att dela på det som blir över skapar en osäkerhet hur mycket pengar ni har att röra er med varje månad. Vi hade exakt samma upplägg som er innan vi fick barn, vi dela helt enkelt på det som blev över och visst blev det diskussioner när störra inköp skulle betalas.

Mitt råd är att göra en budget.
Gör ett excelark och gå igenom era räkningar för det gångna året och lägg in summorna på varje månad, sedan gör ni en kolumn med fiktiv peng för barnet och en kolumn med en peng för gemensamma inköp till hushållet, och även en peng där gemensamma inköp som mat, drivmedel etc går under. Sedan lägger ni in era inkomster, barnbidrag etc på plussidan. Då kommer ni i princip få ner på kronan hur mycket ni har varje månad och kan enkelt avsätta en fast fickpeng till er vardera. Vi har två kredikort som går på samma räkning, varje månad när räkningen kommer så plockar vi ut våra gemensamma inköp och betalar in dom och resten är gemensamma och betalas från vårt gemensamma konto. Då blir det heller aldrig diskussioner om att behöva föra över pengar till varandra varje månad. Brukar dessutom få ihop en flygresa för familjen om året för poängen vi får ihop från kreditkortet. 

I min värld är ni på väg mot en långsam separation. Inte för att du har mindre pengar, utan för att ni faktiskt inte har kompromissat på ett sätt som gör dig nöjd.

Att känna sig oälskad, utifrån hur den andre tänker om ekonomi är ju något som kommer bli mer och mer uppenbart längre fram. Att du inte känner att du är familj är ju ett sätt att vara som kommer ge konsekvenser.

Just nu är det väl rimligt att gilla läget och göra vad du kan för att blida din tid.... Men på sikt skulle jag råda dig att faktiskt planera för att detta kanske inte är relationen där ni blir gamla ihop