Jag vill ha barn men jag vill inte ha en bebis, "lämpa över" på pappan?

Jag kände också som du, tyckte mest att bebisar är läskiga och luktar äckligt, och när jag tänkte på att skaffa barn så var det ett lite större barn jag tänkte på. Att adoptera var uteslutet, av många skäl, så det blev en liten bebis trots allt. Det, och graviditet, var ju ett nödvändigt ont. Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, det tog nog till efter bebistiden tills jag verkligen kände kärlek, men det var en annan stark känsla som fanns det. Det var en samhörighet som är svår att förklara, från att ha varit en del av min kropp till att vara en egen liten människa. Och så en enorm, överväldigande ansvarskänsla för det där lilla pyret som är helt hjälplöst. Sen växte kärleken i takt med att han blev större. 

Att inte vilja gå igenom en graviditet till och bebis och småbarnsår igen är anledningen till varför vi inte skaffade barn. Bebistiden VAR jobbig. Och skittråkig. Speciell, javisst, men inte kul för fem öre. 

Är din partner med på noterna så finns det så klart inget som säger att du behöver vara mammaledig mer än vad det tar att läka och återhämta dig. Att du skulle vara helt frånvarande i flera år är dock en riktigt dålig idé. Barn och föräldrar behöver lära känna varandra, knyta an och skapa relationer. Det kan du inte bortse ifrån. Du behöver finns i barnets liv från början så att hen blir trygg med dig. 

Sen händer det en hel massa i kroppen när man är gravid, inte minst en massa hormoner som hjälper dig att knyta an till ditt lilla barn. Att föda ett barn för att bara vilja lämna bort det några år är nog - tack och lov - väldigt ovanligt. Att det sen är tråkigt att vara bebismamma tar man sig igenom och så blir det roligare och roligare ju äldre de blir. 

Jag tror inte de beror på huruvida man skaffar barn för att man vill ha barn eller om man känner som du och TS men ändå väljer att skaffa barn.
Om man behandlar barn illa beror då beror det på hur man är som person, vilket bagage man har, hur man själv blivit behandlad. De allra flesta har en spärr mot detta, och skulle aldrig behandla ett barn illa, fast man känner att man ångrar sig.

Så det behöver du inte vara rädd för, att du skulle behandla barnet illa. Men naturligtvis ska du känna att du vill ha barn och att du har en medförälder som är villig att dela ansvaret. 

Så kan nog de flesta känna. Men de gör det inte. Jag tror att du också har spärrar. För du har väl aldrig gjort ett barn illa?

Förlossningsdepression är rätt vanligt, och det kan drabba alla, inklusive de som gar längtat efter bebis och planerat det. Det är så klart inget någon vill ha, men det finns hjälp att få. Det är dock inte vad ts pratar om, nämligen att föda ett barn och lämna bort det tills hen är tre. DET är ovanligt. Även för dem som får förlossningsdepression är det ovanligt att lämna barnen några år. 

TS: Om din man är fullt införstådd med, och intresserad av att i praktiken bli "ensamstående pappa" med dig som ett litet bihang de kommande 3 åren, så för all del kör på. Sålänge ni båda är överens och ungen inte på något sätt blir drabbad. De flesta som vill ha barn vill ju ofta ha detta MED någon, så i det avseendet är det kanske ett bättre alternativ att låta honom hitta en kvinna av mer "mamma-material".

Ingen kritik mot dig, jag är själv inte speciellt barnkär, och har därför valt bort familjebiten. 

Dock bör du vara införstådd med att när du väl behagar knata in i barnets liv efter 3 år så lär det ju inte bara rakt av knyta an till dig.

Det är lite som med människor i övrigt, det är svårt att bara "plocka godbitarna". 

Har bara läst trådstarten, men jag tänker spontant att man inte ska skaffa barn med tanken att man inte ska engagera sig så mycket under en viss period. Man vet ju verkligen ingenting om framtiden. Rätt som det är står man där och är helt ensam förälder av någon anledning eller så har barnet särskilda behov och är inte möjligt att bara tas om hand av en person. Man måste vara beredd på det och förstå att det kan krävas väldigt mycket av en som förälder.

Att vara förälder kan vara enkelt och lättsamt, men det kan också kräva allt du har och lite till, helt beroende på vilket barn du får.