Låt föräldrarna prata med henne om detta, annars blir du den onda kärringen. Pappan får prata om att det inte är så viktigt att föräldrarna är kära, de kan ha det bra alla tre ändå och tycka om varandra, det räcker. Men det är normalt att barn tycker så, det går nog över.
Naturligtvis saknar hon den andra föräldern, det är också normalt.
Du går nog in lite för mycket i detta. Säkert känner hon av det också, att det här blir jobbigt inte bara för henne. Ni bygger en gemensam stress tror jag.
Var det nyligen föräldrarna delade på sig? Kom du in snabbt efter föräldrarnas separation? Hon verkar uppenbarligen inte ha processat allt färdigt. Här måste föräldrarna göra mer, inte du.
Men jag håller med föregående kommentar att låta föräldrar ta mest ansvar för att ha de här samtalen med henne. Det är de som behöver förklara varför de inte lever ihop längre.
Sedan kan ni vuxna fundera på det här med stressen hon upplever när hon byter bostad. Även om hon är 6 år kanske en vecka i taget blir för länge för henne? Går det att göra bytena på ett annat sätt än vad som sker nu?
Att du lägger timmar på samtal med henne reagerar jag på. Klart man vill ha en bra relation osv, men det blir liksom nästan ett "vältrande" i barnets känslor om man ska prata så länge om samma sak (och ofta). Inte att man ska stänga ner och säga åt henne att vara tyst precis, men ja - för mycket kan liksom bli för mycket.
(jag är också bonusförälder)