Varför kalla funktionsnedsättningar för superkrafter?

Mitt 20-åriga barn avskyr uttrycket superkraft som beskrivning av de diagnoser han har. Han har ett helvete dagligen och upplever uttrycket som ett hån. Kul "superkraft" att misslyckas med skola och känna sig som född på en annan planet. 

Nja inte direkt. Jag följer folk på sociala medier som har IF och autism och inte kan arbeta, gå på daglig verksamhet eller någonting. Men dom ser sitt sätt att vara på som en superkraft. Alla som tycker något annat är funkofoba.

Då förstår jag att du reagerar!

Eftersom du har ett syskon med funktionsnedsättning så är det känsligare. Annars hade jag tyckt att du skulle sluta följa människor som delar med sig av sådant du inte håller med om. För jag antar att det är när någon försöker säga något annat, som du kallar det, i kommentarsfält, som de blir kallade funkofoba av den som delar? Är det på grund av ditt syskon som du följer så kan du också sluta följa och om syskonet skulle ta upp något om det kan du bara säga att du inte är så mycket i sociala medier just nu. 

Spelar det någon roll för andra människor om de kallar det för superkrafter?
Om man varken kan jobba eller gå på daglig verksamhet så förstår jag att de gärna vill se sina svårigheter som superkrafter, annars har de ju ingenting.

Det svåraste av alla funktionsnedsatta måste ju vara att vara de där i mitten. De som inte har tillräckligt med svårigheter för att gå på daglig verksamhet men som har tillräckligt med svårigheter för att inte klara av ett vanligt jobb.

Jag har ett barn med autism och detta barn är ett av de i mitten. Hen skulle aldrig passa på daglig verksamhet men hen kommer också ha väldigt svårt att hitta ett vanligt jobb. Hen kommer klara ett vanligt jobb om chansen ges men det gäller ju att hitta en arbetsgivare som är beredd på att göra en massa anpassningar. Jag vet att rättigheterna finns där men som med mycket annat i samhället måste man slåss för dessa rättigheter.

Så min fråga till dig är, vad hade gjort dessa personers liv annorlunda om de inte kallade det superkraft? Om de istället för att vara nöjda med sig själva varit arga, ledsna och besvikna på att de inte funkar som andra? På vilket sätt hade det varit bättre för dem och för dig?

Ta inte hand om henne då. Hon är vuxen och vill hon vara vanlig ska hon inte belasta andra. 

Jag har en funktionsnedsättning, skulle aldrig kalla det superkraft. Däremot har det vissa fördelar som gynnat mig i yrkeslivet, men även en del nackdelar. Utan medicin är det inte värt det!
Lika töntigt med de ensamstående föräldrar som kallar sig "enastående", så fånigt. Som att de behöver hävda sig, bevisa något. 

Säg den nu levande människa under 40 år som inte gjort försök att hävda sig? Dina små inpass kring framgångar i yrkeslivet och slöa klack i ensamstående föräldrars språkbruk framstår inte som någonting annat än ett starkt hävdelsebehov som inte är sunt, särskilt inte för din nära omgivning. Men du kanske föredrar att segla ensam, utan barn? 

Jag har först nu i vuxen ålder fått diagnosen ADHD (och det finns misstankar om autism också). Jag har kämpat hela mitt liv och haft många svårigheter men ändå gått under radarn av flera anledningar och tex lyckades jag tillslut få ett riktigt fast jobb och har nu haft det i många år... (att jag snittade med 6 månader per tjänst innan var ingen som man reagerade på.....) 

Jag har verkligen fått kämpa och anledningen till att jag sökte hjälp är för att mitt liv inte funkar ordentligt och jag är trött... något så in i bänken trött... Någon sa att det är lite som att livet är ett tv spel, och medan de flesta spelar spelet på normal läge, eller om du har tur och födds rätt så spelar du det i story mode (jätte enkelt) men med diagnoser så spelar du det på expert eller ännu högre svårighetsgrad... 

En superkraft... ok... 

När jag nu i 43 års ålder fick diagnosen så har personer kommit till mig och sagt saker som "men vad skönt att det bara är det, det är ju egentligen en superkraft eller hur!" Jag önskar att jag skämtade men jag har fått den eller liknande kommentarer från flera personer som jag berättat om min diagnos för.... 

Eeeh ja hade det varit en fantastisk superkraft hade jag ju inte behövt vård och hjälp för den eller?? Har ni tänkt på det? Och det är ju inte som om mina problem försvann och förvandlades till bra saker för att jag fick förklaringen i en diagnos.... 

Min superkraft... ja det är att jag saknar impulskontroll så jag saboterar relationer av alla de slag med att säga olämpliga saker eller göra olämpliga saker för att jag helt enkelt inte kan stoppa mig själv... Jag utsätter mig själv för risker av samma anledning och har en ekonomi som gör att jag behöver hjälp av personer i min omgivning för att ha mat på bordet och inte bli vräkt..... En annan del av min superkraft är att jag kan fastna och sitta på soffan i ångest över allt jag behöver göra hemma för att ha det fint och städat men inte hittar "startknappen" så jag sitter på riktigt i soffan med ångest och kan inte röra mig... Eller hur jag ibland glömmer av att äta på en hel dag... andra dagar glömmer jag av att jag ätit och äter två gånger........ Ljud och ljus kan göra mig så överstimulerad att jag bryter ihop i affärer... samtidigt som jag inte klarar av tystnad för då blir jag nervös (även om jag är ensam...). Jag kan inte sova på nätterna för min kropp går bara inte ner i varv samtidigt kan jag knappt fungera dagtid för att jag är så trött... Påbörjar tusen projekt men kan inte fullfölja ett enda. 

Som ni ser.... bara fantastiska superkrafter...... att jag har bra fantasi och kan komma på kreativa lösningar ibland väger liksom inte upp för hälften av det negativa ens.... 

Men sure jag kan också falla i fällan ibland och prata om det hela som något "positivt" det är en överlevnads instinkt... Ju svårare saker är desto mer koncentrerar jag mig på det som jag kan tycka är positivt... i ett försök att inte bryta ihop helt... 

Njaa.... jag har två vuxna barn med ADHD-diagnos och båda jobbar. Den ena pluggar nu igen visserligen, men kommer att jobba igen snart. Körkort skulle hen också ta, det ska nog bli snart. Den andra har lite svårare, har svårare ADHD och minst en till diagnos, orkar inte riktigt befatta sig med körkort och var glad att slippa värnplikt. Men hen jobbar. 

Ja, det är lite tragiskt, det borde bli tydligare angående "är fördel" eller "kan bli fördel med rätt ansträngning och stor del tur".

Lite som fotbollskillar som struntar i skolan, eftersom Zlatan visst struntade i skolan, så de tänker bli som Zlatan.

Det kan ju BLI superkraft om man använder det rätt + har tur att hamna rätt i livet.

Autist som sitter och forskar 10 timmar om dagen om någon liten detalj, och kanske gör en viktig upptäckt. Jättemånga fysikgenier och mattegenier är autistiska.
Fast då ska de ju hitta rätt forskningsområde, få bra utbildning och klara av att vara såpass sociala att de får detta jobb.

Det är superkraft utifrån att ingen annan skulle orkat sitta så länge och jobba så noggrant över något så "tråkigt " med sådan tålamod och entusiasm. 

Ett t.ex. ADHD, sådan förmåga att t.ex. vara med i kriget och märka allt och missa inget och reagera blixtsnabbt.
Mänskligheten skulle inte ens överlevt grottiden utan jägare och krigaremed ADHD. På samma sätt som autister satt och analyserade alla svampar och växter, och hur man skiljer mellan ätbara och giftiga osv.