Orimlig ångest för att börja jobba

Dina anhöriga har verkligen en poäng med att det inte är rimligt att fundera på inskolning varje dag 9 månader innan det är aktuellt. Då håller du ju på och hetsar upp dig inför framtiden lite väl mycket.

Om du inte mår bra, sök hjälp. Det är inte samhällets fel att saker är traumatiska och du behöver ju ta tag i ditt mående oavsett om barnet ska till förskolan, eller du ska jobba. 

Jag tänker att du troligen behöver något, eller några samtal med någon som hjälper dig att sortera lite. Det kan naturligtvis hjälpa med nån klok vän, eller anhörig, men tveka inte med att ta upp det hela med bvc. 

Det kan ju vara så att ångesten berättar att du bör skaffa ett annat jobb, men det kan ju också vara så att du fastnat i ältande och i att du är överväldigad över hur litet och sårbart ett barn faktiskt är.

Ja, ångest en period som förälder är absolut normalt. Ibland behöver man liksom landa, eller bitarna få falla på plats. Det är en tid då man kan ha starka känslor. Men man ska inte gå med ångest utan att faktiskt lyfta lite på vad problemet kan vara.

Du är knappast första föräldern som överväger att skjuta upp inskolning, eller uppstart av jobb och det finns absolut lägen då det är lösningen. Men spontant tänker jag att du nog ska också jobba med ångesten som sådan. Kanske har du kommit in i ett tänkande som inte är så sunt och som du behöver bryta eftersom det inte leder någonstans.