Anonym (J) skrev 2023-02-03 06:42:41 följande:
I ditt specifika fall TS så är i ärlighets namn allt för tidigt som är innan du gått i ordentlig terapi. Dina resonemang och din inställning till förhållanden är så fruktansvärt vriden, dels från din personlighetsstörning men också att du gått så länge utan hjälp att förstå att det du fastnat på från tonåren inte är hur ett normalt vuxet förhållande ser ut.
Innan du har fått professionell hjälp med det här bör du inte ha varken sex eller relationer för du kan inte hantera det och det gör dig bara sjukare.
I mångt och mycket är det ganska tveeggat med skillnaden från synen av störningen som något permanent i gränslandet mellan neuros och psykos till att det är något som man kan bli av med. Naturligtvis är det jättebra att de nu har hittat sätt att hjälpa de drabbade, men det bagatelliserar något som ofta är något mycket allvarligt både för den drabbade själv men också omgivningen (vilket det brukar ingå att de drabbade inte klarar av att förstå och ta in då det är en extremt självcentrerad problematik).
Naturligtvis är det inte möjligt att ta itu med alla problem på en gång, självklart inte. Men i ditt fall TS bör du verkligen inte gå i närheten av varken sex eller förhållanden innan du fått hjälp med den biten, det sorgliga är att du överhuvud taget inte kan ta in det. När du frågar som du gör här är det som att en heroinist frågar om hur ofta det är ok att ta heroin, hur ofta är lagom och normalt? Som kanske inser att det är ju inte jättebra att vara beroende av heroin men om denne bara tar det lite lagom kontrollerat under tiden den ordnar till det där med jobb och bostad och skulder. För heroinet är ju det som får denne att må bra och kommer ju bara hjälp att ge styrka att lösa det där andra! Det är ju så himla skönt att vara hög och är ju så lycklig då!. Hur ofta kan jag ta rökheroin då? Det är ju inte sprutor så det måste ju vara ok? Om någon annan bjuder så räknas det väl inte?
När realiteten är att det där opiod beroendet är vad som även gör så mycket annat sämre och att denne inte klarar av vissa värktabletter (som det är helt normalt att behöva vid t ex skador precis som det är normalt att ha sex och förhållanden för folk i allmänhet) utan att falla tillbaka djupare in i missbruk igen även om det blivit lite bättre ett tag.
Du måste inse att du är missbrukare och det fungerar det inte att aktivt vara i hela livet, och framförallt är det du missbrukar andra människor för dina kickar och för ångestdämpning och det är verkligen inte ok. Det är själviskt och elakt även om du inte ser det och som du märkt mår de flesta inte bra och uppskattar inte att dras med i ett drogrus under någon längre tid.
Dina frågor är dig sökande efter "regler" som låter dig fortsätta knarka, det fungerar inte riktigt så. (just i fallet med heroin missbruk får man ge upp och subsitutionsbehandling - i ditt fall motsvarande kanske vore ett förhållande helt utan sex, eller ett husdjur, eller ett gosedjur du kan klänga på hur mycket som helst - något som ger lite lagom närhet men helt utan "kickar"). Det är ganska vanligt bland olika missbrukare att försöka resonera just så att om jag bara håller att jag inte tar i veckorna, inte innan ett visst klockslag etc. det kan möjligen fungera om man är i ett väldigt tidigt skede för att det inte ska gå helt åt pipsvängen - men har man väl kommit till den slags köpslående med sig själv har det normalt redan gått alldeles för långt och man behöver helt annan professionell hjälp.
Sök hjälp, du behöver den verkligen.
Först vill jag tacka för en lång och tänkvärd text, jag märker att du vill hjälpa mig.
Men jag håller inte riktigt med om att jämföra det med drogmissbruk, en heroinist vill ju sluta. jag vill inget hellre än att träffa rätt och "missbruka" honom för kärlek, bekräftelse, uppmärksamhet, närhet och sex. När jag har kunnat göra det här och känt mig älskad har jag vart lycklig. Jag vet att jag behöver det. Nån jäkel som kan stå ut med mig och älska mig som dessutom är snäll borde väl finnas? Jag är ju snygg och söt ffs. Snygga tjejer behöver aldrig vara singlar och har det skitlätt läser man överallt, bland annat här, antingen är jag inte så snygg ändå eller så stämmer inte det. Bitter blir jag av att läsa sådant ändå.
Livet bara rullar på och iväg, jag har slösat bort alldeles för mycket på fel män, jag är liksom inte 20 utan 30. jag vill hitta rätt. Jag har inte tid att bli frisk, jag tror inte ens jag kan det...det är kanske åratal av terapi, depression ännu mer tid att slösa bort. Om jag blir frisk så kanske det tar så lång tid att jag är en gammal tant, bara deprimerad och ensam, men fri från eips, whoopsie! Men till vad då? Fri att ensam vänta på döden? Att bli bättre i sin störning vad gör det om man "bara" är normalt deprimerad...spelar som ingen roll då.
Alltså det värker i hela kroppen av att vilja bli älskad. Jag
måste hitta mr.right.
