Tar man sig någonsin förbi det?

Jag är en man, 35 år, jag har 3 stycken döttrar som jag gör allt för. Vi bor i villa, har sommarställe, ja allt det där som är stereotypiskt för svenssonlivet. 
Jag vill ge mina barn det bästa förutsättningarna jag bara kan. Jag jobbar heltid, övertid när det finns möjlighet, jag sparar långsiktigt för mina barn. 
Jag älskar mina barn och det finns ingenting jag inte skulle göra för dom. 

Nu till mitt problem, för 10 månader sedan såg jag en konversation i min sambos telefon, en konversation som hon hade med en annan man där dom flitigt skickat bilder på varandra när dom onanerar och skriver saker dom ska göra på varandra... Det framgår även av konversationen att dom träffats på min sambos arbetsplats och haft sex med varandra.. Det här sätter hela min värld i gungning och efter X-antal veckor av samtalande där hon var helt öppen och ärlig kring vad som hänt, jag kunde fråga vad jag ville och hon svarade på allt, oavsett hur jobbigt det kändes, så valde vi att ändå försöka fortsätta. Vi stängde ner sociala medier, vi slutade sitta med telefonerna, vi fokuserade på varandra och allting började kännas rätt igen.

Men jag har märkt att hur bra det än känns så kommer de aldrig bli på samma nivå som innan. Det kommer aldrig bli 100% igen. Varje dag, och jag menar verkligen Varje dag så funderar jag på varför jag står ur... Jag blir påmind varje dag om vad hon utsatt mig och barnen för, Jag förtjänar inte att leva med en person som bedragit mig.
Hade vi inte haft barnen så hade jag lämnat henne på en gång. 
Men jag står inte ut med tanken på att mina barn ska behöva bosätta sig i en trång lägenhet och växa upp med skilda föräldrar. 
Om jag fortsätter leva med den här kvinnan så känns det som att det är de pris jag får betala för att mina barn ska ha en en idyllisk uppväxt, vilket låter helt sjukt nu när jag ser mig själv skriva det.... 

Finns det någon där ute som suttit i liknande sits och känner att dem kan dela med sig av sina erfarenheter?

Jag famlar verkligen i mörkret här och vet inte vilket håll jag ska gå åt och vad som är rimligt.