Nöjd med antal barn?

Jag trodde och önskade 2-3 barn, men det blev ett och jag är så nöjd. 

Tror att livet blir så mycket bättre om man hittar acceptans och kan må bra i det som är, istället för att tänka på det som kunde varit...

När jag var ung trodde jag att noll barn var lagom för mig. Nu har båda flyttat hemifrån och med facit i hand så var två precis lagom för oss.

Jag har nog aldrig känt någon som velat ha 10 (!) barn. Har en kompis som ville ha många barn, men för henne betydde det minst 5. Hon fick tre och verkar nöjd med det.

Du har rätt i att 2-3 barn är väldigt praktiskt, har man fler behöver man större bil, ofta större bostad osv. Plus att man får mindre tid för varje barn. Det är ofrånkomligt, även om jag förstår att det kan vara roligt med många syskon.

Det värmer i hjärtat att läsa att ni fick två efterlängtade barn efter många års kämpande. Ofrivillig barnlöshet måste vara hemskt.

När jag va yngre önskade jag mig tre barn. Efter tvåan var sambon nöjd men jag önskade en till. När tvåan var 3 år svalnade längtan men efter ett halvår då ändrade sig sambon så när tvåan var drygt 4,5 år kom trean. Sen va vi klara, trodde vi för drygt 1 år senare fick vi en överraskning när det visade sig att fyran bakades. Så jag har fyra barn på snart 10 år,  8 år, 3 år och 1 år och tror vi är helt klara nu, men man ska aldrig säga aldrig ;)  

Vi sa nog 2 barn innan vi fick barn, för några månaders sedan fick vi fjärde som är en sladdis (7 år mellan 3an och 4an)

Mannen känner sig klar (det sa han även vid andra) men har ångrat sig förr. Själv känner jag mig klar tror jag, börjar ju bli för gammal nu också och det är rätt praktiskt att jag får med alla barnen i en vanlig bil när de ska skjutsas

Kul att höra allas tankar. Pga min ålder stannar vi också vid två (är drygt 40,5 när tvåan anländer). Men det känns så lagom - även om det ser härligt ut med familjer med många barn när det är positiva dagar inser jag att det här blir alldeles bra. Två är nog vad vi orkar med - bebistiden var jobbigare än jag trodde och jag är inte den tipen av person som klarar ett större flerbarnskaos?

 Trodde i säkert 10 år att jag aldrig skulle få barn så det är  så häftigt att vara här nu. 

Ville inte ha barn när jag var ung. Sen blev jag pappa redan vid 18? Nu är jag 37 och väntar mitt 5:e barn

Hade någon sagt när jag var 17 att om 20 år skulle jag vara 5-barnspappa så hade jag gapskrattat och sagt aldrig i livet.

Men såhär blev det. Och jag kan inte klaga. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan en stor familj 

Väntar barn nummer 4. Efter första sa jag inga fler men ha själv många syskon så ville 1 skulle uppleva ett syskon och jag älskar barn. Fick rätt ung.

Träffade en ny man 10 år senare och vi ville ha 1 gemensamt. Trodde jag skulle få snitt och skrev under papper på sterilisering.  
Blev ej så ;)
Men borde inte kunna bli gravid ändå så att nummer 4 föds snart var en överraskning .

Men nej inga fler sen. Spelar ingen roll hur många barn jag får kommer alltid sakna bebis mys :) får vänta på ev barnbarn.

Dock trött så att alla drömmer mig för jag ska ha nummer 4. Tom skolan till äldsta barnet undrade om jag verkligen hade tid. Och då är äldsta myndig 

Jag vet inte riktigt var min önskan kom ifrån, men troligen från det faktum att pappa hade 9 syskon och mamma 5 och alla umgicks. 10 var nog max vad jag hade kunnat tänka mig. Det hade ju dock krävts att jag hade gift mig typ 15 år före jag verkligen gifte mig. Vi bor däremot så stort att vi hade kunnat ha rätt många barn med eget rum.  Nu kan en av dom få ett eget hus som tonåring tom.

Det var verkligen oväntat att vi skulle få två barn. Vi hade en enda chans till syskon som tog sig. 

Ett barn, är nöjd.