Nöjd med antal barn?

Jag ville ha tre barn men fick bara två. Det är en sorg som jag får leva med. Fick två missfall och sen sa min man att han inte ville försöka igen. 

Jag vet inte vad jag hade för ev siffra innan barn.  första tog det flera år av försök att få till och han gav såklart mersmak och en önskan om att få ge honom ett syskon.

Lillebror blev tack och lov till rätt omgående och kom lagom när storebror var nästan 3 år.
Redan när minsta var liten kände jag att jag gärna skulle vilja ha ett barn till och min man kände likadant så där trodde vi nog vi skulle försöka igen.

Men då jag var hela 38 när minsta kom samt hade 2 extremt besvärliga graviditeter med prematurbebis, sjukskrivning med ligga still ordination, akut operation då jag höll på att förblöda, Uranut snitt osv osv så ville vi låta mig läka ordentligt först.

När yngsta var 2 och det kunde bli tal om att försöka med en 3a så kände jag att längtan fanns men den var inte större än rädslan för ännu värre komplikationer eller för om jag skulle orka med att ha 3 små barn så mkt själv (maken arbetar långt hemifrån ich alltid borta närmare 12 timmar/dag och oftast minst 1 natt i veckan). 

Maken var även han tveksam till om vi hade ork till en till så vi lät bli. Ett tag trodde jag det kanske skulle kännas som någon saknades i vår familj men tack och lov så gör det inte det utan det känns som vi fick precis de ungarna vi skulle ha Och jag är tacksam varje dag för vi lyckades få till 2. 

Alltså ni som har 4+ barn, vilken ork ni måste ha! Jag är ju trött efter ett! Två känns som max för att vi ska orka med...

Jag var också svintrött när vi fick första barnet. Har aldrig varit så slut i hela mitt liv! Samma nivå med tvåan. Men efter tre barn kom piggheten tillbaka, för hjärnan blev då inställd på:
- Ca 7 timmars sömn för att fungera bra.
- Inte längre stress över att ha flera bollar i luften samtidigt.
- Plötsligt bra på att strukturera upp vardagen väldigt väl.
- Började köpa in en del tjänster för att frigöra tid (matkasse, hemstäd, köpte robotdammsugare, har t.o.m. en som tar ca hälften av vår tvätt och samma person stryker makens skjortor, plus att vi har en pensionerad dam som jobbat på ungarnas förskola innan pensionen som barnvakt några gånger/månad).
- Efter några barn överraskar inget/lite längre - gällande barnens utveckling, hur förskola/skola fungerar, hur länge jobbiga utvecklingsfaser (trots) sitter i och hur man lättast stöttar barnet i dem o.s.v. Med första barnet kan ju sånt ta musten ur en, men det är något annat när man blivit rutinerad.

Men jag kan lova att vårt liv inte är för alla. Barnens kusiners föräldrar är heeeelt slut - de har tre barn. Bråkar konstant (fast de har besök - så hur låter det egentligen därhemma när de INTE har gäster..?), är jämt irriterade på sina barn för att barnen är barn (gör sånt som barn gör - råkar spilla, stökar ner med legot, behöver hjälp att dra upp dragkedjan, hamnar i luven på varann o.s.v.). Detta föräldrapar borde nog ha stannat vid ett barn skulle jag säga.

Tänkte mig 3, men sen kände jag mig inte klar så det blev 4.

Jättenöjd, nu har jag såklart inget att jämföra med men det känns som en härlig dynamik i syskonskaran. Ibland är någon ett pain in the ass men då är det inte en som ensam ska stå upp och tala om för denne att den beter sig som ett arsle utan de är tre. Ibland funkar några bättre ihop och ibland andra. När det var yngre var det jättelätt med rättvisa för att inget någonsin kunde vara millimeterrättvist. Det är inte samma regel för en som är 10, den som är 4 och de där mellan.

Sen finns det såklart nackdelar också. Men min äldsta (nu 18) sa för något år sen till brosan som är två år yngre. - Alltså tänk om vi bara varit två, då hade det bara varit du och jag och mamma och pappa, de hade ändå varit ganska tråkigt. - 

Det kändes fint.

Vi fick först ett barn vi ivf, försökte 2,5 år och lyckades inte bli gravida förrän ivfen. De hittade inga fel på oss. Nu är vår dotter 8 år.
Förra året gick min pappa bort och helt plötsligt insåg jag att jag ville ha ett syskon till vår dotter, insåg vilket stöd att ha syskon i svåra stunder , och maken ville också. Med tanke på vår resa första gången och jag är 39 trodde vi aldrig det skulle gå. Blev gravid på första försöket, blev MA i v 15. Sedan tog det på andra försöket och är nu i v 17. Är så glad och förvånad över att jag blev gravid så lätt helt plötsligt. Vår dotter är så glad över att få ett syskon, hon har känt sig ensam.

Vi försökte i 5-6 år innan vi sökte hjälp, sen tog det ytterligare ett par år av väntan och utredning innan IVF. Fick första barnet som nu snart är 3, tänkte att vi ville ha ett till och satte oss i kö för syskon-IVF men nästa kom på naturlig väg och är idag 1.

Två killar blev det och vi är båda nöjda med det antalet men vi har pratat löst om att det vore roligt att även få en tjej. Ingen av oss har systrar eller mostrar/fastrar eller tjejkusiner så de är sällsynta i släkten. Vi är nu nära 40 och hade egentligen velat ha barnen för 10 år sedan så man börjar även fundera på hur kul det är att ha en tonåring hemma när man närmar sig pensionsåldern om vi skaffar ett barn till. Sen kommer hela den här biten med bil och ekonomi med, det är inte billigt att vara föräldraledig.

Skall vi skaffa ett till så får det bli att sätta igång och försöka under 2023 och ställa in sig på att man får man bita ihop och kämpa sig igenom småbarnsåren med 3 småbarn.

Börjar ditt namn på V?

Jo, jag får nog säga att jag är nöjd med mina 7 barn. När jag var yngre tänkte jag väl lite vagt att jag ville ha minst 3-4 st, eftersom jag själv hade 3 syskon, men av olika orsaker blev det fler.

Mitt? Nej.