Extremt negativ 7-åring

TS, om jag vore dig skulle jag läsa på om flickor och autism (asberger), tyvärr så missas många flickors svårigheter då de ofta är bra på att maskera sina symptom. De har lärt sig att tolka andra människors känslor men klarar inte av att tolka sina egna.

Inte alls säkert att din dotter har det, men det kan vara bra att vara uppmärksam. 

Uppmärksamma det du vill se mer av. Nu menar jag inte att du på något sätt ska ignorera henne när hon är ledsen eller att du ska förminska hennes känslor, men att du ska vara medveten om att det som du ger uppmärksamhet till kommer du att se mer av.

Det går också att träna på att tänka mer positivt. Alltså ge henne helt enkelt lite verktyg att bryta trenden med. Tex kan ni ta som vana att berätta om det bästa som hände er under dagen vid middagsbordet. Prata med henne om hur en positiv inställning kan drastiskt påverka resultat och prestationer. Testa kanske lite affirmationer om det inte känns för flummigt. Tydligen är det vetenskapligt bevisat att det att titta på gulliga kattbilder gör en på bättre humör. Lär dig några roliga historier som går hem hos sjuåringar (google är din vän) och se om du kan locka fram ett leende på så sätt. En väldigt bra övning är också att skriva en gemensam dagbok där ni skriver ner saker som hon är orolig/ledsen över OCH saker som hon är glad och stolt över. Det är perfekt att lägga fem minuter på det under läggningsrutinen.

Sist men inte minst så är det ok att be henne hålla inne med sin negativitet ibland. Detta gäller givetvis bara om hon faktiskt för det mesta känner sig hörd och sedd - inklusive sina negativa sidor - och att hon är trygg i att ni älskar alla sidor av henne. Men om hon har fastnat och om och om igen tar upp samma visa när ni försöker göra något annat så är hon inte för liten för att få höra att det inte är artigt och att ni förväntar er att hon kan hålla inne med det så att det inte förstör. 

Nu är jag inte TS, men jag svarar ändå: det är lite svårt och troligen inte heller produktiv att bekräfta de negativa känslor av ett barn som tvångsmässigt måste hitta något att klaga över. Jag brukar tänka om min som att han liknar de resenärer som åker iväg och spenderar en stor del av sin tid och energi med att hitta fel de kan klaga över - de är välig vanliga i Österrike, där jag är ifrån, och Tyskland, det är därför jag tänker på just dem, vet inte om dem är en fenomen även i Sverige. Ja, en del. Han har sina specialintressen (absolut besatt av tågar sedan han är två år och sedan förra sommaren även av skepp); kan vara rätt klantig; är efter sin ålder på både fin- och grovmotorik (förutom balansen); är extrem känslig för alla intryck (just nu är han i förskolan max. 20 timmar i veckan med ledighet minst varannan månad - och även det blir ibland för mycket för honom); deltar aldrig i gruppaktiviteter (sjunger/dansar inte ens hemma med mig eller sin syster); är rätt gränslös mot andra vuxna (just nu blir han mest uppfattat som gullig och väldig öppen, så det märks inte av främmande för det mesta ... än); han bitar och drar på något konstant.
Kanske några andra saker som jag har inte tänkt på nu.

För min dotters del tenderar hon att gräva ner sig i mer och mer elände om man börjar trösta och krama. Då kommer hon på ännu mer förfärliga oförätter hon utsatts för (typ, när jag kom till lekplatsen förrförra våren satt det redan ngn på gungan), och hamnar i en ond spiral av negativa tankar. Om man istället distraherar kan hon komma ur skovet av dåliga tankar. 

Men jag tror att för en del barn kan det också vara som du säger.

Hela tiden balanserar man på en skör tråd för att hitta perfekt balans mellan tröst och uppmuntran för att undvika att falla ner i avgrunden. 

Jag tror just att barnets klagande kommer MINSKA väsentligt efter att hon fått en kram och lugnande bekräftande ord, åtminstone ibland. Det är hela min poäng.... 🙄

Hon är fortfarande ett barn, hon kan inte rationalisera sina känslor än.... det brukar börja komma mer naturligt i tonåren att människor reflekterar över sig själva. Inte hos en 7-åring.

Men det kan hjälpas av att läsa böcker om olika situationer... då kan hon känna igen sig själv i dem och bearbeta saker, liksom undermedvetet.
Men att aktivt sitta och självreflektera är nog för mycket begärt av en 7-åring.

Ja, absolut måste man bekräfta barnets känslor. När något just har hänt gör vi absolut det med kramar, pussar och lugnande ord. Det är när hon kommer in i den negativa spiralen vi distraherar istället. 

Nu vet jag inte hur TS barn gör, men hos vårt barn rör det sig inte om vanligt barngnäll. (Vi har ett barn till och hon ägnar sig åt sånt ibland, och det är inga problem.) Det här är något helt annat. Vi är under behandling hos BUP och det blir eventuellt utredning så småningom. Barnet har själv uttryckt redan som 6-åring att hon känner igen sig i beskrivningar av autism (hon har stött på det i skolan och i barnprogram).

I stort håller jag helt med dig! :) 

Dystymi, ovanligt hos barn men det finns några fall. BUP får sätta in zoloft och sedan får ni ha koll på hennes mående.

Tabletter är inte lösning nummer ett. Vi människor ÄR känslosamma. Vi behöver kärlek och bekräftelse från våra föräldrar som barn när vi upplever något jobbigt, det är nummer ett. 

Om inte det fungerar kan man börja fundera på kanske avslappning, träning osv... och sist börja tänka på tabletter som en sista utväg.

Ärligt talat, det är NATURLIGT med känslor. Det ska inte vara det första man tänker på att barn ska börja medicinera bort dem och bli en zombie.

Innan TS har försökt hjälpa och stötta på andra sätt än hon hittills provat, borde tabletter inte ens komma på tal.
Dottern kan behöva mer emotionellt stöd, hon kan behöva byta skola om hon mår riktigt dåligt av den, hon kan behöva få göra mer roliga saker med sina föräldrar, kanske börja med någon träning. (Många barn sitter mycket mer nuförtiden och det är bevisat att inaktivitet försämrar mental som fysisk ohälsa.)

Innan man börjar tänka på att barnet är "fel" mentalt och behöver äta tabletter finns mycket annat man kan prova.

Jo för dystymi är tabletter lösningen. Skulle du säga samma om ett barn med typ 1 diabetes "insulin är inte lösningen, kramas mer så blir du bättre" 
Vissa saker kan man inte lösa med saft och bullar. Jag talar av egen erfarenhet när det gäller sjukdomen. Med det sagt att TS inte ska sluta bekräfta och stötta sitt barn, men vissa saker behöver medicinsk hjälp.

Sluta sprida dynga om att man blir en "zombie" av psykofarmaka, det är den stigmatiseringen som gör att människor får svårt att söka hjälp.