Extremt negativ 7-åring

Jag tror just att barnets klagande kommer MINSKA väsentligt efter att hon fått en kram och lugnande bekräftande ord, åtminstone ibland. Det är hela min poäng.... 🙄

Hon är fortfarande ett barn, hon kan inte rationalisera sina känslor än.... det brukar börja komma mer naturligt i tonåren att människor reflekterar över sig själva. Inte hos en 7-åring.

Men det kan hjälpas av att läsa böcker om olika situationer... då kan hon känna igen sig själv i dem och bearbeta saker, liksom undermedvetet.
Men att aktivt sitta och självreflektera är nog för mycket begärt av en 7-åring.

Sluta sprida dynga om att man blir en "zombie" av psykofarmaka, det är den stigmatiseringen som gör att människor får svårt att söka hjälp. 

Det funkar för "vanliga" barn. Men om man gör så med barn som TS och flera andra (bland annat jag) beskriver, blir det bara värra och värre. Om man hela tiden bekräfta barnets känslorna om barnet tvångsmässigt leta efter något att klaga över, uppmuntrar man bara barnet att fortsätta med det. Det är en skillnad om ett barn är ledsen eller upprört pga något som hände just då (eller ett barn som ibland tänker på någon oförätt som hände för ett tag sedan) och ett barn som jämnt funderer vad hen nu kan klaga över.

Även när det gäller reflektion har du fel, vissa barn är väldig bra på att reflektera över sina egna känslor och sitt eget beteende väldig tidig. Både mina barn är/var sådana. Min son har tex. skrikit för ett tag sedan (det var nog knappt innan eller knappt efter han fyllde fem år), när han var arg på mig, från ett annat rum "Jag älskar dig inte längre!" för att efter en sekunds paus skriker lika argt "Jo, visst älskar jag dig, jag sa det bara för att jag är så arg på dig! Oooooooo, vad du är elak och vad jag är arg på dig!" och slämma dörren.
Och det finns och fanns många tillfällen där mina barn visade en sådan förmåga till reflektion.

Ja men ALLA barn reflekterar inte så, och min poäng är att det är ett normalt beteende för en 7-åring att inte alltid reflektera över sig själv på samma sätt som en vuxen, även om vissa barn gör det... samtidigt inte i samma utsträckning som en vuxen. 

Ditt exempel med din son är ju.. bisarrt. Självklart kan barn ropa att de älskar sina föräldrar för de förstår att de sårat någon om de säger att de inte gör det. Suck. De har ju en naturlig kärlek för sina föräldrar. Däremot reflekterar inte barn djupt, i olika perspektiv på känslor- det är det jag menar. Det gör man när man blir äldre....

Jag ville bara ge min syn på att nivån som TS barn befinner sig på i exemplen inte sticker ut med tanke på hennes ålder. 

Nej, visst kan inte alla barn reflekterar såhär. Men du påstod att ett barn i TS barns ålder inte kan det generellt, vilket är helt enkelt fel. Om och ner ett barn kan reflektera över sitt eget beteende och sina känslor beror på det individuella barnet, bland annat på intelligensen och uppfostran.

Vad är det som är bisarrt med mitt exempel? Det är absolut inte självklart att ett förskolebarn gör sådana reflektioner, de lever i nuet och om de är arg på mamman just nu då är det så. Det krävs en del reflektion för att förstå (och uttala) mitt i känsloutbrottet att man beter sig på det sättet man gör just för attt man för tillfället har vissa känslor och att man tycker annorlunda när utbrottet har lagt sig.
Och varför tror du att jag bli sårad när mitt barn säger han älskar mig inte? Jag tillhör inte de labila föräldrar som får psykiska sammanbrott när deras förskolebarn säger "Dumma mamma!" eller "Jag älskar dig inte längre!". Och självklart vet mitt barn det. När han säger sådana saker brukar jag svara något som "Det är okej, jag älskar dig ändå." och samma sak gör hans syster.

Och jo, TS dotter sticker ut med sitt beteende, för det är extremt. Men du förstår tydligen inte att alla barn inte är likadana, att det inte finns knappar man trycker så att allt blir frid och fröjd och att det finns barn som utvikar från normen.

Sluta sprida dynga om att man blir en "zombie" av psykofarmaka, det är den stigmatiseringen som gör att människor får svårt att söka hjälp. 

Därför anser jag att man ska fokusera på miljön (dvs. bemötande och hanterande från föräldrarnas sida t.ex.) INNAN man nuddar vid tanken att stämpla barnets handlingar som en defekt som måste sättas psykiatrisk stämpel på.

Det som påverkar hur någon beter sig och mår i allra störst utsträckning är relationer. En relation är påverkas av båda individerna. Föräldrarna är de vuxna i det här fallet, därför har de ett ansvar att först rannsaka sig själva innan de börjar stämpla barnets beteende som orimligt.

 

Usch, ja, BUP är så inkompetent, de utreder barn bara för att de har tråkig och sedan sätta de stämplar på dem på måfå.
Du borde berätta för de där idioterna att de ska se om barnens problem kanske beror på miljön de bor i!